Farmica – udomi, ne kupuj

Igår kväll var Miki och jag med om något alldeles särskilt. Av Toma hade jag fått reda på att det skulle bli ett inslag om Farmica i programmet Puls på HRT1 klockan nio, så jag slog på tv:n och väntade. Det fanns andra programpunkter, så först en halvtimme senare kom denna höjdpunkt. Miki och jag stod fastklistrade framför apparaten som om vi bara kände till ståplatser. Jag såg backen, hundarna i och runt burarna, husvagnen, den lilla paviljongen med soltaket, vattenpumpen och buskagen på Famica som det såg ut i augusti förra året när Miki och jag var på besök i Našice i Mikis gamla hemtrakter.

1IMG_5136

Vi hörde Ivanas röst när hon berättade om allt: historien, nuet och planerna. Och om lille Đoni som ingen ville ha, men som till sist kom till Sverige. Och Miki stod på bakbenen med framtassarna på hyllan under tv:n. Han stod där i spänd uppmärksamhet på båda sidor om gränsen mellan andlös och flåsig.

1IMG_5155

Allt som hände i bild och ljud följde han och jag tänkte på hur mycket han vet och att bland det han vet är att Farmica är en plats av värme i denna värld. En plats att återse.

2

Jag följde programmet och såg Farmicas arbete för de övergivna, utkastade, förskjutna eller vanvårdade hundarna och katterna. Jag såg besök hos veterinären, matning, lek och skötsel, insamling av pengar för mat och husrum. Jag såg den dagliga kampen för en bättre värld. Farmica är en bättre värld, men bakom varje steg ligger hårt arbete och uppoffringar.

3IMG_5164

Jag såg och kände igen Mateja och Nenad bredvid Ivana och flera andra som jag glömt namnen på. Det som gör dem så speciella är att de gör detta genom åren, genom vintrar och somrar och de äger inte mycket mer än sin tid och sin styrka. Men kanske finns det inget som är mer än detta.

4IMG_5169

I slutet av inslaget visades en rad hundar som fått nya hem, men allra sist satt den lilla svarta Greta med stora öron och sa att hon ännu väntar på sin tur. Och bredvid bilden stod det: Udomi, ne kupuj. (Adoptera, köp inte.)

Kommentera