Igår var det höst och i förmiddags också, men så kom solen vid middagstid och sommaren tog ett litet steg tillbaka. Toma frågade om jag hängde med till Samobor och jag sa ja och så kom han och hämtade Miki och mig. Med i bilen var också mamma Zdenka och Blanka, en tunn liten tjej från Split som håller på med animerad film och gör något med det här i Zagreb nu. Nå vi for iväg och himlen blev allt blåare och så var vi framme. Bilen fick stå under några träd och så gick vi längs den lilla floden, vars namn jag aldrig har vetat.
Vi tittade på husen och pratade om var vi skulle äta kremšnita och Miki tittade ner i floden på änderna och kanske på fiskarna.
Snart var vi framme vid torget där vi valde och tyckte och valde innan vi bestämde oss lite på måfå och så satt vi där under parasollerna och skedade i oss våra kremšnite. Efteråt gick vi en lång slingrande promenad lite hit och dit över floden, tittade på husen och frukträden, hörde en åsna skrika, funderade på att gå uppför berget till Stari grad men det stannade vid en tanke eller en ansats och så vi gick hela vägen tillbaka.
In i bilen för nu skulle vi ut i byarna på jakt efter en viss lantlig restaurang vid floden, kanske samma flod som i stan, kanske en flodsyster. Vägen följde gränsen mot Slovenien och floden var väl gräns, på ett ställe var det en övergång, kanske på flera. Dalen blev trängre och ljuset nådde inte ner överallt. Så stannade vi, kanske inte just där vi hade tänkt men på en bra plats och vi bänkade oss runt ett bord och beställde in fisk och kött och vin.
Ja, och så åt vi. Miki fick en och annan köttbit slängd till sig, men egentligen hade han nog velat jaga själv. Han släppte ytterst sällan de kringströvande hönsen och kycklingarna med blicken.
