Vad i all världen gör jag på facebook?

Inatt vaknade jag av att någon – var det samvetet? – frågade mig vad i all världen jag gör på facebook. Jag satte mig upp i sängen och började rada upp mina svar. Jag sa: Kanske har jag inte där att göra, eftersom jag aldrig följer några strömmar och kanske förresten inte alls kan det. Jag visar aldrig bilder på politiker eller andra typer kändisar eller bekanta aktivister med intressanta frisyrer eller utan för att visa hat eller beundran. Jag svarar aldrig på rebusartade frågor för att få veta vem jag är. Jag upprepar aldrig texter jag läst hos andra, utom möjligen om det rör en text jag bara sett hos en enda människa eller kanske i yttersta undantagsfall hos två eller tre (bröder och systrar i anden), blir det fler en fem så leder det till leda och blir till skräp för mig – i de allra flesta fall. Jag visar bara bilder jag själv tagit med de upprepningar det innebär (Canal Grande, Vukovarska, blicken från fönstret…) – och ja, här finns säkert också några undantag, men det är då just frågan om undantag. Jag skriver alla mina texter själv och citerar jag någon så är det efter omsorgsfullt övervägande. Vill jag på allvar säga detta en gång till? frågar jag mig strängt. Och någon gång kan svaret bli ja.

Men vet jag då inte att facebook är en gruppaktivitet där man tycker lika eller väldigt olika, men så gott som alltid i förhållande till dagens teman. Och är det inte fint att man leker lekar – vem var jag i mitt förra liv? Har jag kanske stoff för att bli hjärnkirurg eller operasångerska? Eller visar färgen på min tröja kanske min djupa medkänsla för allt som lider? Eller räknar jag kanske ovanligt bra?

Jag läser vissa dagar ganska mycket i mitt så kallade flöde, men jag följer ingen och låter bli att hata eller underkasta mig de olika dagsländorna och jag bryr mig inte om om någon är kort eller lång, har vacker eller mindre vacker näsa i politikens värld. Och jag följer inga trender, möjligen känner jag hur trenderna ibland skrapar mot mig och sliter av lite hud. Ja, trenderna visslar liksom förbi. Jag står här.

Jag är som ”pinnsoa” – ni vet igelkotten i den småländska mytologin – jag är min egen och om jag ränner omkring och sprätter lite i hörnet av facebook, så har det egentligen ingenting med någonting facebookskt att göra. Facebook råkar ligga omkring runt fötterna på mig. Nej, missförstå mig inte – eller för all del gör det – jag har allt några riktiga vänner i vimlet där, men de är nog färre än man kan tro. Och väl är väl det.

1IMG_5057

Kommentera