Blogg

Efter lite velande hit och dit har jag bestämt mig: Vi åker till havet. Solskenet gav mig energi att fatta beslutet och så tog Miki och jag spårvagnen in till stationen.

Vid Držićeva bytte vi och jag hann vila blicken en stund på Medvednicas silhuett under himlen och under den lösrivna molntussen, som egentligen seglade någon helt annanstans, men inbillningen har alltid rätt. Och så kom vi till stationen och jag valde en bekväm tid med omstigning i Ogulin på eftermiddagen, kanske kan det vara spännande att sätta ner fötterna en stund i Ogulin. I Rijeka ska vi vara framme i kvällningen och har vi tur så följer Christine och Leon med, annars får vi klara oss på egen hand. I alla fall ska vi bo hos ”Mamma Maria” vid Korzo och där vet vi ju att det är bra.

Det svåra är fullbordat – jag är förbi sorgens lägsta punkt. Miki och jag firade julafton med Christine och lille Leon och vänner uppe på berget i Gračani. Vi var lite svenska och fick till vår egen överraskning ihop Janssons frestelse och köttbullar och Leon fick många julklappar. Och så småningom sänkte sig sedan julnatten över oss alla.

Och så kom juldagsmorgonen med sin friska glans och höga blå himmel och Miki och jag gick ut för morgonrundan, uppåt uppåt.

En tunn svart hund kom rusande och jag släppte Miki fri för att det inte skulle bli ”ojämnt” och de båda hundarna sprang gatan upp.

I motsatt riktning kom en ambulans och jag blev rädd och ropade på Miki som inte lyssnade alls. Men så stannade ambulansen och jag fick tag i Miki och faran var över och vi fortsatte uppåt mot berget och solen.

Inte heller idag kommer jag att kunna skriva om hur Londi dog. Varför vill jag försöka? Kanske vill jag sluta en cirkel. Men vad är det för mening med något sådant och vad är det för cirkel jag vill sluta?

Varje år vid den här tiden dör du för mig, Londi. Idag är det två dagar kvar tills du dör. Jag går med Miki i dina kvarter, till dina platser, som var våra, som är våra. Jag går förbi platsen där du förmodligen skadades innan den stora olyckan skedde. Och jag klappar den hund som troligen fick dig att ta det där ödesdigra steget. Alla dessa knutar, alla dessa olösliga knutar. Tänk om du hade kunnat få dö en stillsam död! Jag säger inte: tänk om jag hade kunnat få ta farväl av dig i ro, nej, jag önskar bara en sak: att du hade kunnat få dö i lugn utan smärta.

Här är du utanför Bar Goran den 13 maj i ditt dödsår.

Så här är det när det är spännande. Varje dag står man inför något nytt. Huset på hörnet mellan Rapska och Lopudska har sedan slutet av november fram till igår gått igenom den förvandling ni ser på bilderna här. Trädgården har också bytt skepnad. Och ikväll har det säkert hänt ytterligare saker som jag ännu inte har sett och som jag kanske inte kan ana. Miki och jag går förbi flera gånger om dagen men vi hinner liksom inte med.

Se och häpna! Särskilt över det lilla ”tornet” på baksidan.

Vinterns sommar är kort men idag bjöd den oss på ännu en dag. Och på morgonen stod, som jag hade hoppats, stolar och bord kvar på Simpas terrass sedan dagen innan. När vi kom dit satt ingen där, men solen lekte i gräset framför oss. Miki välkomnade Hana när hon kom ut med kaffet och Hana sa att hon var glad att se oss igen.

Miki fick en gotta och ”sin” vattenskål och han intog sin spanarplats.

Jag drack mitt kaffe medan solens strålar letade sig fram över borden. Björkens guldgardiner hängde stilla och luften låg mild.

Miki bad om en gotta till och fick den.

Sedan var påsen tom och det visste han, så han tassade iväg till hörnet där han hade bättre uppsikt. Jag tittade på hans morska borstiga skugga.