Eftersom vi inte får glömma att tiden egentligen går bakåt, vill jag – trots att vi nyss låg och plaskade vid Kantrida i Adriatiska havet – visa några emblematiska stationsbilder från Ogulin. En del av er vet att jag har en särskild svaghet för kroatiska stinsar i aktion. Se här hur Miki följer stinsens arbete på stationen i Ogulin.
I stinsens uppgifter ingår visslandet i visselpipan.
Och här höjer han också stinsspaden, som jag tror den heter.
Allt är nyckfullt, allt du tror du vet, kan vara på ett helt annat sätt. Vi ville åka till Rijeka med morgontåget, men då visade det sig plötsligt att det inte finns något morgontåg till Rijeka längre. Till Ogulin är det nu buss och det betyder att Miki inte får åka. Meddelandet föll som en sten på oss, Nilla, Miki och mig i torsdags och vi skulle egentligen ha åkt på fredag morgon, denna morgon alltså. Hastigt, utan att alls hinna tänka efter bestämde vi oss för att ta eftermiddags- eller kvällståget samma dag, torsdag. I ilfart packade vi, köpte biljetter och slängde oss på tåget. När vi väl var där upptäckte vi att det var ett snabbare tåg, ett brzo-tåg, som inte alls tänkte stanna på alla de 37 eller 39 stationerna, men det fick duga. Kvällen var vacker och snart var vi redan förbi Karlovac och vi färdades genom ett grönt, böljande landskap förbi Duga Resa och sedan vidare.
Ganska länge for vi utmed ett vatten, floden Dobra tror jag att det var. Vatten-grönska-vatten. Kroatien är ett underbart vackert land också på de ställen man inte så ofta talar om.
Miki satt resvant på sitt örngott eller hundgott och då och då tittade han ut genom fönstret, särskilt när tåget saktade in av kända eller okända skäl.
Sakta började det att skymma och vi for förbi små stationer som såg övergivna ut, men kanske inte var det. Sträckan mellan nästan övergiven och övergiven är längre än ni tror.
Strax innan vi kom till Ogulin gick solen ner bakom bergen, ett av dem heter kanske Klek, och sedan fortsatte resan i mörker.
Den mörka delen från Ogulin till Rijeka kan vi drömma om – tillsammans.
Vi bor i ett kattkvarter, men eftersom Miki är jägare och katter hör till hans möjliga byten, så har jag ingen större möjlighet att träffa katterna som bor här i ”parken”. Jag ser dem från fönstret och jag vet att huset är befolkat av kattdamer, alltså damer som tar hand om katter och försvarar dem, ibland med ett visst våld. En gång var det mycket nära att jag fick en rå potatis i huvudet, kastad från sjunde våningen. Detta bara för att Miki en enda gång fick springa lös här. Så jag aktar mig och ska Miki springa fri så får det bli på andra ställen. Nå, det går allt bra och egentligen beundrar jag kattdamerna för deras trofasthet och idérikedom. Varje dag vid en särskild tid – som nog styrs lite av årstidernas gång – serveras mat och damerna kollar igenom alla för att se att ingen far illa. Utmed den ena husväggen har det med tiden uppstått små fint möblerade kattrum. Det ena verkar vara ett vardagsrum, möjligen i kombination med sovrum. Här kan katterna vräka sig i fåtöljerna och äta lite smågodis om de vill.
Ett annat rum ser ut som en blandning av sovrum, matrum och lekrum. Och här finns saker att vässa klorna på.
Tittar man på alltsammans från sidan utmed husväggen, så ser man att människornas balkonger där ovanför skyddar mot regn och andra svåra väder.
Kanske något som andra kattvänner kan inspireras av…
När något är igår så är det fredat från nuet, så här kommer några bilder från ett litet firande. Mörkret döljer det mesta eller gör det tydligare.
Ni som kommer hit ofta känner säkert igen paraplyerna, så inga fler ord om dem.
Toma och jag gick igenom hela drinkmenyn och hela IPA-raden tills vi kände att vi visste tillräckligt om allt och att vi liksom smakat på allt. Efter det kunde vi lugnt beställa varsin vanlig öl och dricka den på ett bra sätt.
Miki låg på sin mur och höll koll. Detta var ett bra firande.
Efter nattens långa ”vandring” längs en imaginär vinska cesta med Vesna och Vlatka sov Miki och jag in i förmiddagen, som var ljus och sommarvacker. Det märkte vi när vi kom ut. Lite snopet kanske om man tänker på att det är ganska lite kvar av sommaren. Men vi kom igen. På eftermiddagen tog vi spårvagnen upp till Mihaljevac. Där är luften högre och klarare.
När vi kom upp stod nummer 15, den lilla vagnen som går upp på berget, och väntade på oss, så vi skyndade på stegen lite och klättrade in. I Gračani klev vi av och gick sedan den lilla vägen hem till våra vänner där.
Och innan skuggorna blev för långa bestämde sedan Christine och jag oss för att gå en sväng mot skogen uppe på höjden med våra pojkar. Från flera av trädgårdarna hördes hundar skälla, men Miki gick rakt fram som om det inte angick honom och Leon märkte det och jag sa något om att de andra hundarna arbetar medan Miki är ledig.
Så tröttnade Leon på gåendet – han är inte tre ännu – och fick åka vagn på hemvägen. Och när vi kommit hem lekte vi länge i soffan.
