Allt är nyckfullt, allt du tror du vet, kan vara på ett helt annat sätt. Vi ville åka till Rijeka med morgontåget, men då visade det sig plötsligt att det inte finns något morgontåg till Rijeka längre. Till Ogulin är det nu buss och det betyder att Miki inte får åka. Meddelandet föll som en sten på oss, Nilla, Miki och mig i torsdags och vi skulle egentligen ha åkt på fredag morgon, denna morgon alltså. Hastigt, utan att alls hinna tänka efter bestämde vi oss för att ta eftermiddags- eller kvällståget samma dag, torsdag. I ilfart packade vi, köpte biljetter och slängde oss på tåget. När vi väl var där upptäckte vi att det var ett snabbare tåg, ett brzo-tåg, som inte alls tänkte stanna på alla de 37 eller 39 stationerna, men det fick duga. Kvällen var vacker och snart var vi redan förbi Karlovac och vi färdades genom ett grönt, böljande landskap förbi Duga Resa och sedan vidare.
Ganska länge for vi utmed ett vatten, floden Dobra tror jag att det var. Vatten-grönska-vatten. Kroatien är ett underbart vackert land också på de ställen man inte så ofta talar om.
Miki satt resvant på sitt örngott eller hundgott och då och då tittade han ut genom fönstret, särskilt när tåget saktade in av kända eller okända skäl.
Sakta började det att skymma och vi for förbi små stationer som såg övergivna ut, men kanske inte var det. Sträckan mellan nästan övergiven och övergiven är längre än ni tror.
Strax innan vi kom till Ogulin gick solen ner bakom bergen, ett av dem heter kanske Klek, och sedan fortsatte resan i mörker.
Den mörka delen från Ogulin till Rijeka kan vi drömma om – tillsammans.