Inte heller idag kommer jag att kunna skriva om hur Londi dog. Varför vill jag försöka? Kanske vill jag sluta en cirkel. Men vad är det för mening med något sådant och vad är det för cirkel jag vill sluta?
Varje år vid den här tiden dör du för mig, Londi. Idag är det två dagar kvar tills du dör. Jag går med Miki i dina kvarter, till dina platser, som var våra, som är våra. Jag går förbi platsen där du förmodligen skadades innan den stora olyckan skedde. Och jag klappar den hund som troligen fick dig att ta det där ödesdigra steget. Alla dessa knutar, alla dessa olösliga knutar. Tänk om du hade kunnat få dö en stillsam död! Jag säger inte: tänk om jag hade kunnat få ta farväl av dig i ro, nej, jag önskar bara en sak: att du hade kunnat få dö i lugn utan smärta.
Här är du utanför Bar Goran den 13 maj i ditt dödsår.