Blogg

Funderingar kring ett begrepp

”Katedralen är en långsträckt, treskeppig basilika med normalt tvärhus och långt kor, absid och tvärskeppskapell med absider. Muren artikuleras av tunna strävpelare som leder tanken till anglonormandiska byggnader. Även mycket annat i konceptionen pekar åt det hållet, exempelvis de två mäktiga, upptill pyramidformade tornen – ett för Italien helt främmande motiv, men som bland annat utmärker de kyrkor som Vilhelm Erövraren och hans hustru lät uppföra i Caen i Normandie. Mellan tornen samt mellan dem och tvärhuset har man infogat sydländska öppna sidogallerier. Fasaden, som daterar sig till 1240, ett sekel efter Rogers död, har skarpa och fina linjer, med motsättningar i färg och rena murvolymer och avslutas upptill med eleganta blindbågar, delvis inflätade i varandra, ett normandiskt motiv som vi återfinner på exempelvis Durhams katedral.”

Detta bland annat skriver Sture Linnér om katedralen i Cefalù i sin bok ”Sicilien – strövtåg i tiden och rummet” (1999). När jag första gången läste dessa rader, eller förresten hela kapitlet om katedralen, så skakade mig helt plötsligt en tanke: ”Tänk om ingen längre skulle veta något om denna byggnad eller om några byggnader alls från tidigare epoker! Vad skulle en besökare då se?” Han skulle inte se någonting särskilt, bara ett gammalt stenhus med alla möjliga besynnerliga prång och diverse gåtfulla dekorationer. Kanske skulle han i förbigående gissa lite kring det han såg eller så skulle han nöja sig med att njuta av svalkan från stenväggarna…

I ”Il libraio di Selinunte” (2004) berättar Roberto Vecchioni historien om en man som liksom från ingenstans dyker upp i en liten siciliansk stad och där öppnar en bokhandel. Det uppseendeväckande med denne bokhandlare är att han inte säljer böcker utan i stället tillbringar han sin tid med högläsning av litteraturens klassiker. Stadens befolkning ignorerar honom till en början, men undan för undan stiger irritationen över mannen och hans underliga vanor – att han dessutom har ett ovanligt frånstötande utseende gör dem inte mer vänligt inställda. Till slut sätter någon eld på bokhandeln och bokhandlaren omkommer förmodligen i lågorna – i alla fall ser man honom aldrig mer. Efter branden händer något märkligt i staden: Människorna förlorar sitt språk och de mister kontakten med det förflutna och med idéernas värld. Deras liv kommer från den stunden att cirkla runt den mest elementära och primitiva behovstillfredsställelse – de upphör att vara människor i egentlig mening. Men det finns ett undantag, en pojke som i hemlighet kväll efter kväll smugit sig in i bokhandeln för att lyssna till främlingens högläsning. Hos pojken stannar orden och deras mening kvar och det är också han som berättar historien. Han vandrar omkring bland lämningarna från de grekiska templen där antikens Selinunte legat och där den moderna småstaden nu ligger. Så här beskriver han katastrofen:

”Meningen med vårt förflutna försvann, ingen förstod längre vad som förband oss med våra kyrkor, statyerna eller templen. Guiderna vaknade på morgnarna och frågade sig vilka Herkules, Pallas Atena eller Zeus kunde ha varit; de strövade omkring bland ruinerna och tyckte att de såg spännande och pittoreska ut, men samtidigt var dessa för dem både oförklarliga och meningslösa.”

Jag är inte helt säker på om Vecchioni får ihop sin historia på alla punkter, men kanske är inte det så viktigt. Han har skrivit ett slags allegori över vad som händer när människorna i ett samhälle upphör att intressera sig för idéernas värld, för kulturen och språken, ja, allt det som hör humanvetenskaperna till. Den värld som uppstår i tomrummet efter kulturen är ett samhälle som inte har några andra dimensioner än de rent nyttobetonade eller praktiska. Är det kanske denna typ av samhälle som allt oftare – möjligen i ett slags undermedveten desperation – benämns ”kunskapssamhället”?