Tanumshede och Namibia

Igår gjorde jag en intressant utfärd till Tanumshede tillsammans med Anne (Michal), min exkollega och vän, Kathryn, amerikansk lingvist och Annelie, sociolog från Namibia. Med på färden var också min labrador Londi. Vårt mål var hällristningarna och vi började vid den stora hällen i Vitlycke.
![ristning 1](/wp-content/PICT0/PICT0112.jpg @alignleft)Norra Bohuslän är en trakt med en stor rikedom och mångfald av hällristningar. Genom dem kan man få inblick i många aspekter av kulturen under den europeiska bronsåldern, vad man levde på, hur man levde, vad man hade för skönhetsideal, hur man dyrkade sina gudar. Efter Vitlycke besökte vi också ”spjutgudens” häll i Litsleby, en ristning som föreställer en jättelik krigare. Sedan åkte vi också och tittade på de tjocka, mäktiga tjurarna på Aspeberget; de är ovanligt djupt inkarvarade i hällen. ![bild](/wp-content/PICT0/PICT01233_01.jpg @alignright) Vanliga motiv är annars skepp, ofta fyllda med män eller ibland ligger solen där på skeppet. Män eller kanske snarare krigare med kraftfullt resta penisar och muskulösa, svällande vader är kanske ett ännu vanligare motiv. Kvinnor förekommer ganska sällan, men några såg vi under våra rundvandringar. Avbildningar av fotspår och så kallade skålgropar ser man på många ställen och dessa tillhör troligen den allra äldsta motivgruppen.

På hemvägen pratade jag ganska mycket med Annelie. Hon berättade om sig själv och om Namibia. ”Jag känner mig aldrig så vit som när jag är i Europa eller Holland”, sade hon. Ja, jag hade ju också väntat mig att hon skulle vara svart, när Anne sade att en professor från Namibia skulle vara med på resan. Annelie är av tysk-norsk härstamning och hon är en tredje generationens namibier. Jag frågade vilket hennes första språk var; hon kunde inte riktigt svara på det: ”Tyska eller afrikaans”, sade hon lite dröjande. Hemma hade de mest talat tyska när hon var barn och skolspråket hade varit afrikaans för hennes del. Idag är engelska undervisningsspråk i skolorna. Och på universitetet i Windhoek undervisar hon på engelska. Hon sade att många lärare i skolorna inte kan engelska något vidare bra, så det blir ibland lite konstigt, afrikaans smyger sig in här och där och det gör de olika inhemska språken, som till exempel oshivambo och herero, också. När Annelie talar afrikaans i Holland (hon har varit där ett par gånger), så tycker folk först att det låter roligt, men sedan reagerar många med ovilja – ”Vad är det för ett förfärligt kolonialspråk du talar?” Och när hon säger att hon är från Namibia känner hon tydligt av blickarna hon får, att hon har fel färg.

ristning 3

En tanke om “Tanumshede och Namibia

Kommentera