Det har klagats en del på den nya svenska lärarutbildningen under de senaste månaderna. En invändning mot den är att kurser i hur man lär barn läsa inte är obligatoriska för blivande lärare för barn i de första klasserna i grundskolan. Ett annat klagomål har gällt praktiken, den har många gånger i för liten utsträckning varit förlagd till de stadier där de blivande lärarna så småningom kommer att undervisa.
Jag väntar hela tiden på att man äntligen ska börja prata om den allra största bristen i den nya utbildningen, nämligen att de nya lärarna inte får tillräckliga ämneskunskaper med sig från sina studier. Det går aldrig att komma ifrån att man inte kan undervisa i något man inte själv har kunskap om, hur skicklig pedagog man än är. Eftersom språk är mitt område, ska jag ta ett exempel på försämringarna i lärarutbildningen just från språklärarutbildningen: Tidigare krävdes det 60p i ett språk för att man skulle få undervisa på gymnasiet och 40p för grundskolan. (I och för sig inte några speciellt höga krav.) I den nya lärarutbildningen är siffrorna desamma, men innehållet har delvis tömts ut. 5p av varje 20-poängskurs ska användas till praktik och till undervisning i didaktik, denna sker oftast inte på det språk som studeras. Följden blir att studenter som läser 60p i till exempel franska i praktiken bara har 45p i språket, övriga 15p går åt för att tala om hur de ska använda dessa (begränsade) kunskaper i undervisningen eller för att bara titta på hur undervisningen kan gå till. Till saken hör att det ingår tre terminer i allmänt pedagogiska ämnen i lärarutbildningen. Det skulle inte vara något större praktiskt problem att förlägga ämnesdidaktiken hit och ämneskunskaperna skulle slippa naggas eller krympas. Problemet är ideologiskt – man FÅR inte använda tid från detta allmänpedagogiska område till ämnesdidaktik, eftersom alla lärare ska ha tre terminers gemensam utblidning oberoende av om de sedan ska undervisa på gymnasiet eller i förskolan.
Under den tid jag undervisade blivande lärare i tyska på en svensk högskola gjorde jag motstånd mot det här och försökte att genomföra lika avancerade kurser i ämnet för lärarstudenter som för andra studenter. För att det ämnesdidaktiska inte helt skulle falla bort, så integrerade jag det i det övriga stoffet. (Till saken hör att studenterna inom det så kallade allmänna området fick viss begränsad undervisning i allmän språkdidaktik, men det fick inte inriktas på något specifikt språk.) Detta tilltag bestraffades av ansvariga för lärarutbildningen på högskolan. Jag ska här inte gå in på hur; jag vill med detta bara peka på hur svårt det är att rucka på de här förhållandena, även om de är till stor nackdel både för elever och lärare i grundskola och gymnasium.
Jag kan inte annat än att hålla med att ämneskunskaperna är viktiga. Utan att ha tillräcklig ämnesutbildning är man ju aldrig hemma i sitt språk. På min tid på Lärarhögskolan, 1995-2000, i den gamla utbildningen så läste vi 80p i varje språk och ämnesdidaktiken tillkom utöver detta. Vi hade alltså ämnesdidaktik vi inte fick några poäng för parallellt med heltidsstudierna i språk tillsammans med de som gick fristående kurs.
Nu låter jag ju verkligen som en bakåtsträvare, ”det var bättre förr”, men i det här fallet tror jag verkligen det.
Annika, jag förstår din brasklapp om att du är rädd för att låta som en bakåtsträvare, eftersom detta ofta är det argument man slår i huvudet på de stackars ämneslärare som vågar protestera mot fördumningen och urvattningen av lärarutbildningen.
Svensk lärarutbildning är ett skämt! Inte så märkligt kanske, eftersom svensk gymnasieutbildning också mest liknar ett dåligt skämt. Detta sagt som tålig gymnasielärare i svenska och engelska. (Examen 1987.) Om jag jämför de grundkunskaper jag kunde skicka blivande lärarstuderande till universitetet med i början av 90-talet med det jag skickar iväg dem med nu, blir jag mörkrädd.
Kunskapsföraktet har blivit ledstjärna för svensk lärarutbildning, (utbildning över huvud taget) ingen behöver kunna något, för eleverna ska ju söka sin kunskap själva. Hur man med undermåliga ämneskunskaper ska kunna avgöra om eleverna presenterar riktiga eller felaktiga uppgifter, har väl ingen ens funderat på. Katederundervisning har blivit ett skällsord. Inte så konstigt – om lärarna inte har några ämneskunskaper, vad skulle de då undervisa om i katedern? Allt var inte bättre förr, men vad lärarutbildningen beträffar är allt bottendåligt idag. Måtte någon politiker svälja stoltheten coh deklararera att de hade fel – så vi kan få lärarutbildningen på rätt spår igen! (…and pigs can fly!)
Det är svårt för mig att säga huruvida den gamla formen av lärarutbildningen är bättre eller inte, i synnerhet som jag just nu befinner mig mitt i den nya. Det jag kan säga är att jag tror att den gamla lärarutbildningen kan ha varit bättre. Så som ni redan påpekat är ämneskunskaperna en oerhört viktig del av en lärares kompetens, men idag befinner de sig tyvärr i bakgrunden. I stället är det didaktiken som har blivit den store härskaren. Man är väldigt upptagen med att ”forma en färdiglärare” genom att kombinera högskolestudier (som i sin tur ofta ”skrapar bara på ytan”) med verksamhetsförlagda studier(?) eller praktiken, som det hette tidigare. Resultatet blir att studenterna förväntar sig att verkligen bli färdiga lärare och till sist kan de inte dölja sin förvåning över att de inte blivit det. Hmm, självklart kan de inte bli det. En färdig lärare formas ute i verkligheten men inte på sin verksamhetsförlagd del av utbildningen (VFU). VFU handlar mycket om att lösa en hel del uppgifter och upptas allt för mycket av det. Inte att jag tycker att man skall avskaffa VFU, utan den skall läggas på slutet efter att man avklarat sina ämnesstudier. Allt detta gör att många studenter blir lärare trots sina bristande ämneskunskaper. Ämneskunskaperna har som det ser ut fått en annan roll och en annan innebörd. Vissa kan inte förstå att just ämneskunskaperna (förutsatt att man studerar det man verkligen tycker om) bidrar oerhört mycket tll sin egen utveckling som person och senare också som lärare. Klarar du av dina studier idag (en förvånansvärt lätt uppgift) kan du själv bli skrämd över både dina bristande ämneskunskaper och uppfattningen att du inte är en färdig lärare. En lärare som i dagens läge är kunnig på sitt område finns bara om han/hon själv är intresserad av det och läser mycket vid sidan av. Läraryrket är tyvärr inte längre någonting som innehas bara av dem som brinner för det, utan också av dem som vill ”prova något annat”. Na ja,det är ju ändå enkelt att bli det ! Man skall utbildas till lärare på sitt område och utöver det ska man göras medveten om olika fenomen som kan förekomma i klassrummet. Man skall dock inte samtidigt behöva vara en bra psykolog, forskare, mamma eller pappa, på bekostnad av sina ämneskunskaper. En dagens lärare i tex Svenska vågar kanske inte längre säga för högt att han/hon är lärare i svenska, utan bara lärare….. Vissa studenters inställning faller också starkt under min kritik. De är liksom jorden som bara väntar på att man ska plantera färdiga växter i dem. Frö accepterar de inte, för det behövs ju energi för att få det att växa, och det har de ju ingen tid till.Na ja, det finns mycket att säga om detta, men jag nöjer mig med det den här gången.
Sejfo:
Att lägga den verksamhetsförlagda delen av utbildningen absolut sist kan dock få den negativa effekten att en student först efter 3-4 år får träffa på ”verkligheten”. För mig så var det så att 10-15% av min årskull hoppade av efter första praktikterminen. De kom till insikt att läraryrket kanske inte var rätt. För dem skulle ju den verksamhetsförlagda delen komma lite väl sent för att ändra inriktning på sina studier om de vill utbilda sig till något helt annat som ämnesutbildningen i sig inte leder till.
Å andra sidan så tror jag mer på modellen med att först ta en fil kand eller fil mag i två ämnen och SEDAN läsa in pedagogik och didaktik, att man redan har den utbildning som man önskar och sedan välja att använda den till att bli lärare. De kursare som hade sina ämnesstudier färdiga och ”bara” skulle läsa in lärarkompetensen på Lärarhögskolan var klart mer motiverade än de som gått hela tiden inom Lärarhögskolans program.
PS: Jag kanske skall förtydliga att jag gick Gymnasielärarprogrammet 200p inriktning Moderna Språk
Annika,
Visst kan det bli så, det håller jag med om. Här rör det sig kanske mer om vissa kulturskillnader eller rättare sagt olika uppfattningar som vi kan ha. Jag kommer från ett land där studenterna sällan eller aldrig ”prövar på” någon utbildning (ett fenomen som är väldigt vanligt och utbrett i Sverige) och sedan bara byter hur många gånger som helst. Börjar du läsa moderna språk i mitt hemland så är det inte för att du vill pröva på, utan för att du känner någonting (eller brinner för det). Sedan är det upp till dig om du vill använda dina kunskaper inom läraryrket eller någon annanstans. Upptäcker du att du inte tycker om läraryrket, na ja, du har ju ändå läst det du ville och tyckte om. Dina kunskaper kan du använda på ett annat område också. Här är det vanligt att man läser något som man tycker är enkelt eller bara för att marknaden anser sig vara i behov av det (eller för att man vet att lönerna på ett visst område är höga). I mitt hemland finns inte det fenomenet, som resulterar i att alla som är utbildade och har ett arbete inom sitt område är nöjda och oerhört kunniga. I Sverige är det däremot vanligt med utbrända ”yrkesmän”, som upplever sina jobb bara som en plåga, och det av en enkel anledning, nämligen att de inte arbetar med det de tycker om. Jag har påbörjat mina studier för att jag tycker om det jag läser och känner starkt för det…sedan kan praktiken avgöra om jag vill förbli lärare eller inte. Upptäcker jag att jag inte vill det, då kan inte jag säga att jag slösat med tiden…jag har ju ändå läst det jag känner för. I den nya lärarutbildningen kan du omöjligt koncentrera dig fullt på dina ämnen…som är en väldigt stor nackdel och dessutom oftast resulterar i att olika ”yrkesmän” kan så otroligt litet om det de är utbildade i.
Hälsningar
Kanske är det så, att man inte ska gå på universitetet för att ”testa” någonting och sedan komma på att det var fel. Universitetsstudier måste man välja efter intresse, oavsett vad den mytiska marknaden säger.
Det borde vara en självklarhet att ämneslärare först läser en fil. kand./fil. mag. i sina ämnen, innan de beslutar sig för om de vill bli ämneslärare eller inte. Om de brinner för läraryrket, går de helt enkelt ett år på lärarhögskolan. Kommer de på under praktiken, att detta inte är vad de vill, kan de använda sina ämneskunskaper på annat sätt, eftersom de läst normala, icke tillrättalagda, läraranpassade, urvattnade kurser på universitetet. 1987, när jag tog min fil. mag. fanns inget annat alternativ. Det finns det heller inte i länder utanför Sverige. Finland, t.ex. tar lärarutbildning oerhört seriöst. Lärarna ska utbilda samhällets största resurs – barn och ungdomar. Då måste de ha nödvändiga kunskaper.
Kanske borde lärarkandidater lämplighetstestas, innan de får lov att gå det sista året på lärarhögskolan?
Vilka intressanta inlägg ni kommer med allihop! Det här med att läsa in en ämnesexamen först verkar väldigt mycket bättre. Det vill säga, om man vill ha utbildade, kunniga lärare till sina barn, vilket jag vill.
Tyvärr verkar det inte vara kommunernas första prioritet. Lokalt där jag bor pågick det en insändardebatt för något halvår/år sedan. Utbildade lärare var sura för att de inte fick jobb, för att kommunerna tog obehöriga lärare istället – billigare. Genast poppade det upp folk som hävdade att ”man kan vara lika bra lärare även om man är obehörig”, ”jag har minsann haft behöriga lärare som varit urusla pedagoger”, med flera argument som alla gick ut på att det där med ämneskunskaper minsann inte var så noga.
Det verkar finnas en trend som säger att man är en snobb för att man vill att lärare ska vara behöriga. Jag finner den mycket märklig, och har aldrig stött på den inom andra yrkesgrupper. (Tänk er: ”Äsch, inte behöver min tandläkare vara behörig, huvudsaken hon är schysst och snäll med barn.”)
Kommunerna hävdar att det inte finns behöriga lärare, så de får nöja sig med obehöriga. En anonym skribent hävdade då att kommunen satt i system att utannonsera tjänster med udda ämneskombinationer, till exempel spanska – slöjd – gymnastik, som de sen (surprise) inte får någon behörig lärare som söker. Då kan de med gott samvete ta två, tre obehöriga istället. Jag vet inte om det är sant, men det kan nog förekomma.
Det värsta är förstås att våra barn får sämre undervisning.
Jag tycker att uttrycket ”obehöriga lärare” är lite tvetydigt. Dels kan det betyda att man inte har erforderliga ämneskunskaper, dels kan det betyda att man inte har genomgått den pedagogiska utbildningen. Att ha bristande ämneskunskaper är alltid olämpligt och inkräktar alltid på möjligheten att förmedla kunskaper. När det gäller den andra orsaken till obehörighet är det mer osäkert om det verkligen är en brist. I vissa fall kan det visst var en brist, men jag vet också undervisning i sk allmänt utbildningsområde (eller vad det nu kallas) som ingen blivande lärare verkligen kan behöva för sin lärargärning.
Dessutom tror jag att termen ”obehörig lärare” inte så sällan används utan att man definierar vilken typ av obehörighet man menar, helt enkelt för att blanda bort korten för den som lyssnar.
PS. Jag länkade dagens inlägg och diskussion till både högskoleverket och skolverket och inbjöd representanter för dem att delta i samtalet…
I will add that for a short time, 80 p were required to be a gymnasium teacher. So if we deduct the 20 p that are not required now and the practice time taken out of the courses, we can see that future teachers have a very small amount of time learning the area they will teach. Added to this, so far as I can find out, there is no standard for how much time students must have in the classroom to receive 1 p of credit. As teachers have had to teach more and more classes, the time for each class necessarily becomes reduced. Approximately 7 1/2 hours of class time, which is what I think I had for teaching A level grammar in English, is ludicrous. University teachers and their students are bound to fail. Where does that leave the school pupils who will have these new teachers?
A couple of students asked me how they could make grammar ”fun” for school pupils. My answer is two-fold: 1. We have to define what fun is. A lot of people find it ”fun” to study language on a deeper level. But then perhaps that requires another word because it also implies searching, working, finding out. So a better word is perhaps ”challenging” or perhaps ”engaging.” 2. Coming out of this, does everything have to be fun, in this sense? Video games are available without a teacher’s time or a grade if the primary goal is fun. Most of us have to grow up to do some kind of work, paid work and work in the home. Not all of it is fun. However, part of what growing involves is learning how to make work meaningful even if it is not necessarily fun in the sense of a video game.
So perhaps my 2 points are only one, after all, and not 2. But I cannot think so clearly because I still have papers to grade from 5 different classes, and that isn’t fun but I owe it to the students to do it.
Michal
Jo, det är lite problematiskt ibland. När jag som gymnasielärare (svenska och samhällskunskap)tar emot kandidater /VFU:are som precis själva gått ut gymnasiet. Det är ett problem (faktiskt).
Visserligen skall jag välja moment som ”inte kräver ämneskunskaper”, men det är inte helt lätt att hitta vettiga sådana. Min trygghet som lärare består ju i den där grundkompetensen. Det är svårt att ”coacha” utan att uppmuntrande kunna säga: ”du kan ju det här” – ”det fixar sig” till sina kanditater. Risken är ju att folk hoppar av lärarutbildningen för att det blir för mycket på en gång också!
Det var en annan grej på den gamla goda tiden (år 2000) när jag själv gick på lärarutbildningen, efter att ha läst 80 poäng svenska och 80 poäng samhällskunskap. Handledarna litade på mig på ett annat sätt än jag kan göra med en kandidat som kommer direkt från gymnasiet….
OK. Man frå en inblick i hur det är att undervisa. Men det skulle man väl också kunna få på annat sätt. Tyvärr finns det inte mycket springvikarietjänster längre….
När neddragningarna på gymnasieskolorna/gymnasieutbildningarna kommit samtidigt som reformen om att HELA gymnasiet skall vara universitetsförberedande, blir det nog tyvärr SÄMRE!
Efter fem års harvande på diverse högskolekurser (tog ”studenten” 2000) tycker jag nog att det överhuvudtaget är dumt att gå till långa utbildningsprogram direkt efter gymnasiet. Man har helt enkelt för lite livserfarenhet för att ha de perspektiv som krävs på tillvaron för att kunna sätta in utbildningen i ett sammanhang. Så jag håller absolut med om att lärarutbildningen, som rimligtvis är vår viktigaste, borde satsa på att plocka studenter med en fil.kand. i bagaget. Bara den extra erfarenheten borgar ju för att de har bra mycket bättre koll när det är dags att läsa in pedagogiken.
Sedan måste det ju vara så att den viktigaste delen av en lärarutbildning är den fortbildning som erbjuds på skolorna. Att kalla en lärare för ”färdig” kan ju inte vara annat än fel. Även om man får praktik under utbildningens gång är det väl inget att jämföra med ett riktigt jobb på en skola med allt det extra ansvar det innebär?
Allt detta sagt av en som hittills inte har mer än 5p pedagogik under fötterna…
Jag är en student som läser den ”långa vägen”, med 60 färdiga poäng i tyska och håller just nu på med A-kursen i engelska.
Efter att ha läst era inlägg om dagens lärarutbildning, så känns det betryggande att jag tydligen läser på ett sätt som möjligen är bättre än själva lärarutbildningen. Jag förstår att utbildningen tidigare varit mycket bättre och att politikerna antagligen valt att ändra på en bra produkt för att göra en försämring av någon anledning (ekonomi?). Men det jag reagerar på, är att det nu känns som att det kan finnas en risk för att det ska bli ett ”A-lag” med den gamla gedigna utbildningen och ett ”B-lag” med ”fast lane-utbildning”. Det vore ju en mycket tråkig utveckling. Det är ju bra att det startats en debatt för att få bukt med problemet. Men det allra största problemet är nog att övertyga politikerna om att de haft fel…
Enligt några av inläggen bör man studera det man brinner för och helst stå fast vid sitt beslut. Det är ju fantastiskt om man som ung student redan vet vad man vill bli och känner sin utstakade väg. Personligen så ser jag överhuvudtaget inget fel i att ”pröva” några kurser på universitetet för att se vad man tycker verkar vara intressant, om man nu inte tillhör den (lilla?) skara som känner sin väg. Ingen kurs är väl onödig? Man lär sig ju av allt! Vem är det som säger att man inte kan ändra sig? Tänk om man efter ett långt yrkesliv kommer på att man hade velat jobba med något helt annat och inte alls trivts! Vilken mardröm!!! Att studera och pröva olika arbeten tror jag ger en helt fantastisk personlig utveckling, som man förhoppningsvis kan dela med sig av i det yrkesval man nu valt.
Skrev just en svada om fysikutbildningen på KTH. Kom gärna med kommentarer…
Om fysik och undervisning
Många intressanta kommentarer att ta del av här. Jag skulle vilja tillägga två saker:
För det första tycker jag, som någon nämnde, att obehöriga lärare kan vara väldigt skilda ting. Att lärarförbundet är så starkt kritiska till obehöriga lärare är förstås naturligt (de är ett fackförbund som ser till ”deras” medlemmars intresse) men de är det på falska grunder enligt mig. Som ett exempel anses en civ.ing. som undervisar i fysik på gymnasiet alltså vara inkompeten för sitt jobb. Detta resonemang köper jag definitivt inte. Denna person är i reell mening inte ”obehörig” i jämförelse med en individ som gått lärarutbildning och bland annat undervisar i fysik. Så länge obehörigheten härstämmar från att man inte har den pedagogiska utbildningen, men ämneskunskaperna, ser jag som regel inga som helst problem (och jag tror inte undervisningen blir sämre, snarare tvärtom kanske?).
Lärarförbundet argumenterade till och med att Sveriges något svagare pretationer i internationella jämförelser på gymnasienivå beror på våran andel obehöriga lärare. Statistiska test ger dock ingen som helst styrka för den hypotesen.
En intressant aspekt som kan nämnas är att på det ämne jag arbetar vid (universitet) så har vi en kurs i samhällsekonomi/nationalekonomi för blivande gymnasielärare i samhällsvetenskap. Det har dock fått skapas en särskild kurs för enbart de blivande lärarna i detta, och de följer inte den grundläggande kurs i nationalekonomi som t ex statsvetare måste göra, för att de helt enkelt inte riktigt klarade av det. Och dem som skall undervisa gymnasieelever i deras, för de flesta, enda inslag av samhällsekonomi de stöter på?
Sakupplysning till ovanstående inlägg.
Lärarförbundet har inte varit starkt kritiska till obehöriga då dessa kan bli medlemmar i det förbundet. Dock har en åsiktsändring skett under senare tid.
Det är Lärarnas Riksförbund som har stått för en klar syn i obehörighetsfrågan!
När det gäller statistik och obehöriga resp behörigas elevers kunskapsresultat finns det färsk sådan från USA där det klart visar sig att elever med behörig skolpersonal klarar sig betydligt bättre än en pedagogiskt snabbutbildad ämneskompetent personal. Det tyder, enligt mig, på att behörig personal faktiskt innebär en kvalitetshöjning även i den svenska skolan. För vidare information angående undersökningen rekommenderas att kontakt tas med professor Jan-Eric Gustafsson, Göteborg.
Den nya lärarutbildningens kvalitet: I högskoleverkets utvärdering, som är på ca 700 sidor, framkommer det att dagens lärarutbildning trots allt är bättre än den gamla!
Jag har läst den…har ni?
Vidare vill jag anmärka på det där med okunniga lärarstudenter som läser sina ämnen på universitet. På historiska institutionen i Lund läste 14 lärarstudenter 1-40 poäng förra läsåret och var genomgående bra eller bäst. Enligt uppgift ”misslyckades” enbart en att ta sig vidare till C-nivå och detta var pga borelia som orskade en förlamning i huvudet…
Att generellt såga lärarstudenter jämsmed knölarna verkar tyvärr vara en trend i dagens samhälle. Höjdaren var den folkpartist som i Kristianstads radio hasplade ur sig följande:
”Det är pga den nya lärarutbildningen som det ser ut som det gör idag i Sveriges skola!”.
Uttalandet gjordes i mars och de första studenterna gick ut i januari (om man undantar de som redan läst ett ämne och gick ut i juni 2005). Att dessa nyexaminerade lärare ställt till det på två månader under deras eventuella vikariat är häpnadsväckande, det måste medges…
Det finns 26 olika lärarutbildningar i Sverige och inom dessa en stor variation, både när det gäller kunskapskontroll och ämnesdjup och bredd. Detta är av ondo och visst finns det brister; det saknas obligatoriska moment såsom konflikthantering och kunskap att arbete i en mångkulturell skola.
Kunskapskontrollen är bitvis horribelt dålig och det finns studenter som ej får göra sin VFT/VFU i rätt ämne och på rätt åldersstadium.
Att generellt påstå att studenten inte får ämnesdjup när denne läser 200 poäng är dock lite väl magstarkt.
”[…] eftersom alla lärare ska ha tre terminers gemensam utblidning oberoende av om de sedan ska undervisa på gymnasiet eller i förskolan” och på det svarar jag att visserligen finns det gemensamma klasser men det betyder inte att gymnasieläraren proppas full med förskolepedagogik eller tvärtom. Inom kursen riktas arbetena mot det åldersstadium som man skall undervisa i samtidigt som man får en inblick i andra lärarkategoriers möjligheter och begärnsningar. I teorin stämer detta men t ex i Kristianstad har de blivande gymnasielärarna fått lite väl mycket förskolepedagogik i deras AUO medan jag är väldigt nöjd.
Avslutningsvis måste jag erinra alla om att när exempelvis grundskollärarutbildningen kom till 1988 hördes exakt samma negativa kritik som nu! Men studenterna från den utbildningen, de som nu är yrkesverksamma, verkar ha glömt vad de en gång kritiserade i sin egen utbildning!
Oj, vad allt var bättre förr….