”Kunskapssamhället”

Funderingar kring ett begrepp

”Katedralen är en långsträckt, treskeppig basilika med normalt tvärhus och långt kor, absid och tvärskeppskapell med absider. Muren artikuleras av tunna strävpelare som leder tanken till anglonormandiska byggnader. Även mycket annat i konceptionen pekar åt det hållet, exempelvis de två mäktiga, upptill pyramidformade tornen – ett för Italien helt främmande motiv, men som bland annat utmärker de kyrkor som Vilhelm Erövraren och hans hustru lät uppföra i Caen i Normandie. Mellan tornen samt mellan dem och tvärhuset har man infogat sydländska öppna sidogallerier. Fasaden, som daterar sig till 1240, ett sekel efter Rogers död, har skarpa och fina linjer, med motsättningar i färg och rena murvolymer och avslutas upptill med eleganta blindbågar, delvis inflätade i varandra, ett normandiskt motiv som vi återfinner på exempelvis Durhams katedral.”

Detta bland annat skriver Sture Linnér om katedralen i Cefalù i sin bok ”Sicilien – strövtåg i tiden och rummet” (1999). När jag första gången läste dessa rader, eller förresten hela kapitlet om katedralen, så skakade mig helt plötsligt en tanke: ”Tänk om ingen längre skulle veta något om denna byggnad eller om några byggnader alls från tidigare epoker! Vad skulle en besökare då se?” Han skulle inte se någonting särskilt, bara ett gammalt stenhus med alla möjliga besynnerliga prång och diverse gåtfulla dekorationer. Kanske skulle han i förbigående gissa lite kring det han såg eller så skulle han nöja sig med att njuta av svalkan från stenväggarna…

I ”Il libraio di Selinunte” (2004) berättar Roberto Vecchioni historien om en man som liksom från ingenstans dyker upp i en liten siciliansk stad och där öppnar en bokhandel. Det uppseendeväckande med denne bokhandlare är att han inte säljer böcker utan i stället tillbringar han sin tid med högläsning av litteraturens klassiker. Stadens befolkning ignorerar honom till en början, men undan för undan stiger irritationen över mannen och hans underliga vanor – att han dessutom har ett ovanligt frånstötande utseende gör dem inte mer vänligt inställda. Till slut sätter någon eld på bokhandeln och bokhandlaren omkommer förmodligen i lågorna – i alla fall ser man honom aldrig mer. Efter branden händer något märkligt i staden: Människorna förlorar sitt språk och de mister kontakten med det förflutna och med idéernas värld. Deras liv kommer från den stunden att cirkla runt den mest elementära och primitiva behovstillfredsställelse – de upphör att vara människor i egentlig mening. Men det finns ett undantag, en pojke som i hemlighet kväll efter kväll smugit sig in i bokhandeln för att lyssna till främlingens högläsning. Hos pojken stannar orden och deras mening kvar och det är också han som berättar historien. Han vandrar omkring bland lämningarna från de grekiska templen där antikens Selinunte legat och där den moderna småstaden nu ligger. Så här beskriver han katastrofen:

”Meningen med vårt förflutna försvann, ingen förstod längre vad som förband oss med våra kyrkor, statyerna eller templen. Guiderna vaknade på morgnarna och frågade sig vilka Herkules, Pallas Atena eller Zeus kunde ha varit; de strövade omkring bland ruinerna och tyckte att de såg spännande och pittoreska ut, men samtidigt var dessa för dem både oförklarliga och meningslösa.”

Jag är inte helt säker på om Vecchioni får ihop sin historia på alla punkter, men kanske är inte det så viktigt. Han har skrivit ett slags allegori över vad som händer när människorna i ett samhälle upphör att intressera sig för idéernas värld, för kulturen och språken, ja, allt det som hör humanvetenskaperna till. Den värld som uppstår i tomrummet efter kulturen är ett samhälle som inte har några andra dimensioner än de rent nyttobetonade eller praktiska. Är det kanske denna typ av samhälle som allt oftare – möjligen i ett slags undermedveten desperation – benämns ”kunskapssamhället”?

20 tankar om “”Kunskapssamhället”

  1. Är vi mogna för EN talko om kunskapssamhället, tro?

    Det vore intressant, men jag skulle isåfall vilja att det pågår ca en vecka, för ibland behöver jag tid på mig för att tänka.

    Ursäkta att jag lägger mig i…

  2. Jo, låt oss diskutera begreppet kunskapssamhället – som snabbt som ögat ersattes av informationssamhället. En vecka låter bra! Ska vi diskutera här eller i annan form via bloggen?

  3. Marita: Jag tänkte att vi kunde träffas och samtala under rubriken ”Talko om ‘kunskapssamhället'”, nästa inlägg alltså.

  4. Det är en väldigt intressant fråga, fast inte helt lätt att besvara. Det jag fick tänka på först när jag såg ordet kunskapssamhälle är ordet samhällskunskap. Vad är då skillnaden mellan dessa två ord, frågade jag mig… Samhällskunskap betyder ju att det finns en viss kunskap om ett samhälle. Jag försökte sedan att definiera ordet kunskapssamhälle på exakt samma sätt..det finns alltså en viss samhälle i kunskapen. Allting handlar ju om delar, om jag kan säga så. Det finns kunskap om samhället och dess delar..och det finns alltså ett samhälle i varje del av en viss kunskap… eller ett samhälle kopplat till varje enskild kunskap…det låter kanske konstigt men djupare tänkt har det visst en mening. Varje samhälle (vissa av oss ser hela världen som ett samhälle, andra pratar om flera olika samhällen) erbjuder vissa kunskaper och varje kunskap har med ett samhälle att göra (här är det naturligtvis viktigt att fråga sig hur var och en uppfattar ordet samhälle)…som leder till en slutsats, och den är följande: Varje form av samhället kan i så fall kallas kunskapssamhälle, oavsett om det är utdött eller fortfarande existerar..skillnaden mellan vissa kunskapssamhällen är ju då i vilken riktning de går, eller på vilket sätt de använder sina kunskaper. Utifrån det kan man med största säkerhet säga att dagens samhälle är en värld som är väldigt nyttobetonad eller praktisk (att ta Bodils uttryck)..förr i tiden var samhället/samhällen mindre nyttobetonade, tycker jag…
    Hälsningar

  5. Onekligen ligger problemet i begreppet kunskapssamhälle i följande antagande:

    Det finns en särskild sorts kunskap som inte existerade eller var tillräckligt utbredd förr, varför man nu måste understryka vikten av att uppnå den kunskapen.

    Vilken sorts kunskap är det då fråga om? Det kan bara spekuleras i eftersom det mig veterligen aldrig har definierats. Man kan anta att det har med förståelde av teoretiska snarare än praktiska sammanhang att göra. Att det handlar om text snarare än hantverk, osv. Men riktigt entydigt är det inte.

    Sedan finns förstås förbnindelsen till den traditionella socialdemokratin (jag menar nu i början av 1900-talet) som tog till sig uttrycket ”kunskap är makt”. Det bör alltså vara en maktpolitisk term.

    Bara några inledande tankar.

  6. ”Knowledge society”, säkert den ursprungliga frasen från angloamerikansk företagsekonomi.

    Egentligen mer i betydelsen att man säljer en tjänst istället för en vara. Och att man då bör KUNNA sälja en tjänst. Men återigen det skeva, salongsfina perspektivet att det inte handlar om att torka seniorer i baken, utan om att programmera mjukvara.

  7. Kunskapssamhälle… Vad är denna kunskap man antas besitta i ett sådant samhälle? Fanns det ingen kunskap i samhället före 1990-talet? Jo, naturligtvis! I så fall måste det ju innebära att den kunskap som fanns förut inte längre är giltig eller gångbar. Består ett kunskapssamhälle av en massa individer med expertkunskap, vilka sedan byter eller handlar med kunskap sinsemellan?

    Om man tittar på vårt utbildningssystem, verkar inte kunskap alls stå särskilt högt i kurs. De flesta utbildningar har blivt något slags ytliga informationsbufféer, där man förser sig med lite av varje utan att någonsin se sambandet mellan de olika delarna eller ens ana att ett sådant samband existerar. För att återgå till Bodils originaltext – vad händer när de individer som utgör ett samhälle inte längre ser några samband? Vad blir det för mening med att leva i en värld, där allt ges ett nominellt, praktiskt värde utan sammanhang och där allt det som gör oss mänskliga (kultur, konst, litteratur, historia, tillhörighet osv) inte längre finns?

    OM kunskapssamhället innebär att vi alla ska sitta inne med smala kunskaper utan sammanhang och sedan förväntas köpa dessa tjänster/kunskaper av varann – blir inte det ett okunskapssamhälle då? Var det därför man så snabbt bytte ut ordet mot informationssamhället? För att det lät mindre hotande att referera till dataålderns snabba informationsutbyte, än till människors eventuella kunskap?
    I ett samhälle utan sammanhang blir det lätt för makthavarna att manipulera folk. Är det tanken bakom eller är det bara en olycklig, ogenomtänkt följd av idén till begreppet kunskapssamhället?

    Är det fortfarande möjligt för västvärldens intellektuella att rädda sambanden och därmed meningen med livet åt eftervärlden?

  8. Jag har skrivit ett längre inlägg på min blogg och klistrar här in ett avsnitt.

    (Just nu verkar blogg.de ligga nere)

    Det handlar inte om kunskap för kunskapens skull. Inte heller om kunskap för inflytandets skull. I dessa båda mål med kunskapen som medel kan man åtminstone spåra en viss egennytta, det vill säga den som söker kunskap har själv omedelbar nytta av den, må det vara i form av högre medvetande eller mer inflytande. Fast det redan i andra steget handlar om en devalvering av själva kunskapsbegreppet – inte för sin egen skull utan för att uppnå politiskt inflytande. Om man i tredje steget ser kunskapssamhället som en produktionsfaktor – det handlar ju ofta om slagord för att illustrera vikten av att bibehålla försprånget före länder som Taiwan, Korea, Indien etc, alltså bibehålla västvärldens överlägsenhet, så har jag som individ knappast någon nytta av att förvärva kunskap av den typ som där efterfrågas. Den är till inte för mig själv, inte för mitt eget inflytande. Allra högst för att jag ska slippa arbetslöshet.

  9. Igår var jag på föredrag på museet. Det handlade om Science, Technology and Society Studies på MIT men faktiskt ställdes en fråga om just ”kunskapssamhället”. Eller ”knowledge economy” som det kallades på engelska. Oftast används begreppet ju, precis som Agnes skriver här ovan, i ekonomiska resonemang.

    En annan intressant aspekt som kom upp igår på postseminariet var den eviga frågan om arkivering av webbsidor. Min kollega Anders Bárány får fortfarande förfrågningar om doktorandtjänster trots att han sedan flera år inte längre jobbar på universitet. Några gamla webbsidor har dock kvar den inaktuella informationen.

    Än så länge så växer ju lagringskapaciteten snabbare än mängden information som lagras digitalt, men så kanske det inte kommer att fortsätta. Hur ska vi hantera det? Hur mycket ‘gammal’ information vill vi ha tillgång till och hur påverkar detta ett kunskapssamhälle?

  10. Ursäkta att jag nu inte anknyter till någon av de föregående kommentarerna. Det tänker jag göra längre fram. Här kommer alltså bara mina egna helt separata köksfunderingar:

    ”Kunskapssamhället” är ett ord jag haft svårt för att få något grepp om ända sedan jag först lade märke till att det fanns. För mig har det så småningom kommit att i första hand bli något av ett skrytord som liksom lovar runt och håller tunt. De som på allvar använder det här ordet vill förmodligen peka på att vi nu är inne i en ny tid och ett nytt samhälle, som på ett positivt sätt avtecknar sig mot det gamla okunniga samhället – ett samhälle där man klarade sig utan kunskap, kanske genom att man underordnade sig ”makten”. Men är vi mindre underordnade nu? Och vad är det för kunskap man menar? Vad är kunskap för dem som utan ironi eller andra bitoner använder ordet ”kunskapssamhället”? Och vilken historiesyn bygger idén om kunskapssamhället på?

    För mig innehåller det här ordet något manipulativt. Genom att säga ”kunskapssamhället” tillräckligt ofta och då helst i officiella sammanhang, så tror så småningom fler och fler att detta är något bra och att vi också har detta samhälle. Människor säger om och om att vi lever i ett kunskapssamhälle och då gör vi det också – smack! Eftersom det inte finns någon enhetlig definition av begreppet ”kunskap” i detta speciella sammanhang, kan var och en lägga in vad han eller hon vill i ordet och därigenom går det inte att bevisa att vi inte lever i ett kunskapssamhälle, om man nu skulle vilja bevisa något sådant.

    I bästa fall används detta ord – då det sägs utan ”pincett” runt – för att uttrycka en from förhoppning om att det kanske ”blir så om man säger så”. Kunskap tänker man sig är något bra och därför måste ett samhälle, som kallas ”kunskapssamhälle”, vara något gott.

    Det skulle i vilket fall som helst vara uppfriskande om de, som på allvar och i offentliga sammanhang säger saker som: ”Vi lever idag i ett kunskapssamhälle.” (Å, vad det låter viktigt!) kunde ge en klar definition av vad de menar med detta.

    Till sist (i det här inlägget) vill jag säga att den här orddiskussionen avviker ifrån samtalen vi haft kring ”sentimentalitet” och ”tolerans”. Dessa två är ”riktiga” ord som man med lite kamp kan definiera ganska väl, medan ”kunskapssamhället” är ett ord som egentligen inte har någon betydelse vi kan vara ens i det närmaste överens om. Det är som sagt något manipulativt med ordet, tycks det mig. Det är ett märkligt hybridkryp, som man gör klokt i att betrakta med skepsis.

  11. Agnes: Jag läste igenom Hallengrens tal och fann bland annat detta:

    ”ett klart tecken på att vi numera är handelsmän i kunskap.”

    ”Istället ska vi konkurrera med kunskap.”

    ”Vi ska fortsätta jaga kunskap. Det gör att vår ekonomi blir mer slagfärdig, flexibel och växande.”

    ”Vi som människor/individer i ett kunskapssamhälle behöver också det livslånga lärandet.”

    ”Det livslånga lärandet stärker människor och ger oss kraft att möta förändringar i ett allt mer kunskapsintensivt samhälle.”

    ”För att var och en ska våga ta beslut att lära mer som samhället med allra största säkerhet kommer att tjäna på krävs en infrastruktur för alla vuxnas lärande.”

    ”Myndigheten Centrum för flexibelt lärande är en god inspiratör och kunskapsbank i dessa frågor.”

    ”Kunskapslyftet var en fantastisk framgång.”

    ”Validering visar att vår syn på kunskap, bildning och utbildning utvecklats.”

    ”För invandrare är SFI det första SVENSKA steget i det livslånga lärandet. För en del är det kanske det första formella steget överhuvudtaget.”

    ”För att vinna VM i tillväxt behöver vi en alltmer välutbildad befolkning.”

    Visst är det här fråga om en samling lösryckta citat, men nog säger dessa något om vad dagens makthavare menar med ”kunskapssamhället”. Kunskap är något förtingligat som har med ekonomi att göra.

  12. Visst har det med ekonomi att göra. Ordet används ofta i sammanhang där det intressanta inte är att skapa kunskap för sin egen skull – eller vilken kunskap som helst – utan snarare viss typ av kunskap som låter sig kommersialiseras. Man tror att samhället transformeras till ett samhälle där kunskap, vad nu det är, skall bli en produktivkraft.

    Samtidigt som all denna ideologiproduktion försiggår är Sverige också ett land som producerar en faslig massa pappersmassa, järnmalm, metallindustriartiklar utan speciellt högt kunskapsinnehåll, tjänster som inte kan kallas kunskapsintensiva med mera. Men det talas det rätt tyst om.

  13. Ny som jag är i de här sammanhangen, börja jag med att nyfiket fråga: vad är ett ”Talko” – är det en diskussion av det här slaget?

    Jag blir förstås dyster av att läsa det här, det blir vi väl alla. Bodils citat och Gustavs enkla påpekande om att vår tillverkningsindustri inte kräver så mycket kunskaper. Någon bildning kräver den ju inte alls.

    Och hur är det med just ordet ”bildning”, det har ju inte kommit upp i det här samtalet? Det ordet har smak av överklass och snobberi, och för den härskande informationsklassen – eller vad den nu skall kallas – är det säkert ett både främmande och kanske aningen, aningen hotfullt ord. Hoppas det. De kanske känner att de saknar något?

    Fast dyster som jag alltså oftast känner mig när de här frågorna kommer upp, så undrar jag om de bryr sig. Inget i skoldebatten tyder på det.

    Malcolm

  14. Malcolm: Ordet ”talko” hör väl egentligen inte riktigt hemma i just sådana här sammanhang. Det är ett finskt ord som gått in i finlandssvenskan. Detta har betydelsen (jag har länkat till det på olika ställen, men jag kommer i hastigheten inte på var, så jag pratar själv) ”sammararbete, ofta kring någon tung arbetsuppgift som rör en gemensam sak, människor i en by bygger till exempel en bro de behöver, alla hjälps åt, ingen betalar någon, just för att det är för alla”. Ungefär så. Jag har nu velat överföra detta ord eller begrepp till ett annat område, nämligen orddefinitionens område och eftersom vi hjälps åt och inte får betalt för vår möda, så tycker jag ordet passar. Lite vid sidan om så tror jag att det här ordet nu verkligen fått utvidgad betydelse just genom våra ordsamtal både här och i Arons blogg.

Kommentarer avstängda.