Blogg

Tillbaka

Bodil Z 2 kommentarer

Nyss satte jag ner fötterna i Vänersborg efter sommarens Italienresa. Det blev ett par veckor i Pesaro med turer till Urbino, Gradara och Focara. Den här gången lyckades jag äntligen fotografera Danteinskriptionen över porten till Fiorenzuola di Focara:
Dante

Efter Pesaro levde vi lata och goda dagar på La Curbastra, agriturismo med fruktodling (särskilt persikor) i utkanten av Faenza. En dag blev en mosaikrundvandring i sommarhettan i Ravenna – ett avbrott från Curbastralivets ”dolce far niente”.

Under resans gång köpte jag lite böcker:

Alessandro Baricco: Senza sangue (ännu inte översatt till svenska, men det dröjer nog inte länge innan boken kommer på svenska, eftersom Baricco ju är ganska stor i Sverige)
Sebastiano Vassalli: Un infinito numero (intressant nutida italiensk författare som väl knappast är känd i Sverige; så vitt jag vet finns inget översatt av honom)
Ada Negri: Mia giovinezza (poet som bland annat dykt upp här under pausträdet i samband med Klara Johanson)
Ada Negri: Poesie
Enzo Bettiza: Il libro perduto (intressant, i Sverige väl okänd författare som jag tidigare berört i en kort text)
Giuseppe Ungaretti: Vita d’un uomo (en av Italiens moderna klassiker inom poesin; åtminstone delar av hans verk finns på svenska)
Edgarda Ferri: L’ebrea errante (en för mig ny författare; boken är ett slags hybrid mellan roman och historisk skildring och den handlar om judarnas situation i Europa under renässansen)

Undan för undan kommer jag att ta upp åtminstone en del av böckerna lite närmare här under pausträdet. Med dagens lite torftiga text vill jag egentligen bara signalera min återkomst till bloggvärlden.

Italien…

Bodil Z

Ikväll eller tidigt imorgon bitti är det då äntligen dags för årets Italienresa (om allt går som det det ska; vi har ett extra osäkerhetsmoment att räkna med den här gången). Det blir troligen en tid i Pesaro som vanligt och kanske några dagar på "vår" agriturismo La Curbastra och sedan uppehåll i några städer i Tyskland på hemvägen. Här under pausträdet kommer det att vara tyst i ett par veckor (tror jag i alla fall).

Focara

poi farà sì ch’al vento di Focara
non sarà lor mestier voto né preco.
(Divina Commedia, Inferno 28:89-90)

Intryck från Karlovy Vary

Bodil Z 1 kommentar

Vi kommer från Italien till Mellaneuropas sommarregn. Gatorna i Karlovy Vary badar i pölarna och vi traskar tappert fram, plask, plask. Det är inte kallt och egentligen inte heller varmt utan bara blött, det regnar på floden så att vattnet knottrar sig. Skogklädda höjder bildar en våt ram runt staden.

Här har Goethe tillbringat många somrar och härifrån bröt han i hemlighet upp till sin stora italienska resa, längs de här gatorna strövade Kafka omkring och Beethoven var i Karlsbad på kur mer än en gång – i år är de flesta besökarna ryssar, kommer vi fram till efter att ha lyssnat runt ett tag. Många är ganska gamla, medelåldern rör sig nog runt sextio år. Vad gör alla? De promenerar i de vackra kolonnaderna, dricker brunn ur fantasifullt utformade bägare, äter jättelika oblater med fyllning av vanilj, nöt eller choklad, tar sig ett glas Becherovka eller köper smycken. Juvelerarbutikerna i staden innehas denna sommar av albaner.

Vi ser att de säljer granater monterade på guldbotten: halsband, armband, broscher, örhängen, ringar. ”Granater kombinerar man med förgyllt silver, inte med guld. Granaten är nämligen en halvädelsten”, säger en äldre dam. Det visste du redan, men för mig är det ny kunskap som jag nogsamt lägger på minnet. Barnen vill ha varsin oblat till så vi stannar vid ett stånd och köper två nya varma, en med vanilj och en med choklad.

För att undkomma regnet en stund och för att vi är lite nyfikna glider vi in på det majestätiska Grandhotel Pupp. I en magnifik sal i bottenvåningen ser vi några män iförda små judiska kalotter plocka med något på ett stort bord med vit duk. Salen är försänkt i halvmörker och man hör bara ett svagt mummel från männen.

Våta och med kladdiga händer från alla oblater återvänder vi till vårt pensionat som bär det flotta namnet Hotel Malta. I pensionatets lilla restaurang hänger Skanderbeg på en vägg – vår värdinnas man är alban.

(efter anteckningar och lösa minnen från sommaren 1997)

Parallellspråk

Bodil Z 5 kommentarer

Allt emellanåt ikläder jag mig ett slags missionärs- eller agitatorroll i språkliga frågor. Som denna morgon till exempel:

Ledaren i årets första nummer av Svenska språknämndens tidskrift ”Språkvård” handlar om något som kallas parallellspråkighet. Man kan bland annat läsa följande i artikeln:

Ordet står för ett enkelt och eftersträvansvärt faktum: två eller flera språk ska kunna användas parallellt inom ett område. Naturvetenskapliga forskningsrapporter ska skrivas både på svenska och engelska; i den svenska skolan ska man kunna lära sig geografi både på finska och svenska. Inte så att språken brukas i samma omfattning. Engelskan är ofrånkomligen dominerande skriftspråk inom teknik och naturvetenskap, också i Sverige, medan svenskan än mer ofrånkomligt dominerar skolan. Men svenskan ska inte vara obrukbar som vetenskapsspråk, finskan inte omöjlig som skolspråk.

En människa är inte parallellspråkig, utan två- eller flerspråkig. Det finns framstående forskare i Sverige som inte förstår ett ord svenska, och flertalet svenska skolbarn kan mycket lite finska. Men högskolan eller skolan blir för den skull inte bli enspråkig. Och parallellspråkighet innebär naturligtvis bättre förutsättningar för att individen blir flerspråkig.

Motsatsen till parallellspråkighet är domänförluster och diglossi. Ett språk förlorar en domän när det inte längre används som forskningsspråk, skolspråk, rättegångsspråk eller vad det kan vara. Samhället karaktäriseras då av diglossi, d.v.s. språklig tudelning: all skolundervisning bedrivs på ett enda språk (svenska), all forskning på ett annat (engelska); kanske ytterligare någon domän har ett tredje språk. Sådan tudelning skapar oundvikligen kunskaps- och klassklyftor.

Eftersom jag (bland annat) ser mig som en försvarare och bevarare av det svenska språket som fullvärdigt kulturspråk (Denna strävan är naturligtvis inte riktad mot andra språk; jag förlitar mig på att andra tar hand om kampen för polskan, litauiskan, holländskan och rumänskan eller vilket språk det nu gäller.) är det formuleringar som ”svenskan ska inte vara obrukbar som vetenskapsspråk” och ”ett språk förlorar en domän när det inte längre används som forskningsspråk, skolspråk, rättegångsspråk eller vad det kan vara” som intresserar mig mest här. Just på vetenskapens – i synnerhet då naturvetenskapens – område har det redan skett betydande domänförluster, men det finns också andra områden där samma utveckling pågår. Jag tänker mig att betonandet av parallellspråkighetens betydelse och underlättandet av dess förverkligande är en väg att rädda åtminstone delar av det vi annars kommer att förlora inom en kanske snar framtid.

Många gånger tror vi kanske inte att våra enskilda ställningstaganden har någon betydelse för ett språks status och räckvidd i ett samhälle. Jag tänker mig att dessa visst kan ha inflytande över skeendet och att det gäller att vara mycket uppmärksam och medveten om vad som händer på det här området. Och ingripa när vi ser att vi har en möjlighet att göra det.

Il fantasma di Trieste

Bodil Z 4 kommentarer

Trieste

Sedan någon vecka läser jag (vid sidan av en del annat) ”Il fantasma di Trieste”, en roman av den dalmatisk-italienske författaren Enzo Bettiza. Romanen är ett slags variation på Thomas Manns ”Buddenbrooks Verfall einer Familie” förflyttad till Trieste och Östrerrike-Ungern. Tiden är i förhållande till tiden i Manns roman något senare, vi befinner oss i perioden mellan det förra sekelskiftet och första världskrigets utbrott. Den unge Daniele Solospin är på sätt och vis (men bara på sätt och vis!) ett slags parallellgestalt till Hanno Buddenbrook. ![bild](/wp-content/castelloduino1.jpg @alignright) Det är en facinerande roman med suggestiva personporträtt och samtidigt ger den inblickar i det här områdets historia i en turbulent tid; dessutom innehåller den intressanta diskussioner om bland annat politik, konst och livets mening. Jag citerar här, som ett litet exempel, vad den triestinsk-judiske målaren Enrico Pfeffer tänker om förhållandet mellan konst och vetenskap:

La scienza non ha mai portato nulla di buono allo spirito artistico, anzi, in senso lato, non ha mai giovato allo spirito dell’umanità. Il dominio della scienza è il dominio di una mentalità frigida, ottimistica, catalogatrice, che auspica e crede in un progresso incondizionato, rettilineo, della civiltà: e tale illuminismo da quattro soldi, è quanto di più estraneo possa esserci per l’arte, che sempre si è alimentata in eguale misura di pessimismo e di ottmismo, di speranza e di profonda sfiducia, che è stata sempre disposta a tutte le avventure, a tutti i colpi di testa, pur di assecondare l’umanità nel suo intimo e oscuro sviluppo, il quale, badate, è una cosa diversa e ben più seria del ”progresso” ufficiale in cui fingono di credere gli scienziati, gli uomini di governo, i preti, i maestri di scuola e i grandi industriali.![miramare](/wp-content/Miramini.jpg @alignright)

Vetenskapen har aldrig haft något att tillföra konsten och i vidsträckt bemärkelse har den aldrig haft något att erbjuda mänskligheten på ett andligt plan. Vetenskapens herravälde innebär att vi behärskas av en kylig mentalitet, oövertänkt optimism och en iver att katalogisera, vilket för till en ovillkorlig framstegstro, blind för komplikationer. Och dessa upplysningsidéer av billigaste slag är så långt ifrån konsten som man kan komma. Konsten har alltid levt lika mycket på pessimism som på optimism, på hopp i lika mått som på djupaste misstro och den har alltid varit beredd att kasta sig in i alla äventyr, att följa de vildaste idéer för att ledsaga mänskligheten i dess innersta och dunklaste utveckling, vilken – lägg märke till detta – är något helt annat än och mycket allvarligare än den officiella ”utveckling” som vetenskapsmän, politiker, präster, lärare eller näringslivets män låtsas tro på. (min något fria översättning)