Blogg

Gissar jag rätt om jag säger att Yoko Tawada är en ganska okänd författare i Sverige? Hon skriver på japanska och tyska och hon har visst skrivit en bok på engelska också. Klicka på hennes namn så hittar ni upplysningar om henne både på tyska och engelska.

Jag sitter här med essäsamlingen ”Talisman” i handen. 1982 kom Tawada som 22-åring från Tokyo till Hamburg. De flesta av texterna i samlingen handlar om hennes förhållande till tyskan, det nya språket. I mitten av boken finns en text som heter ”Das Wörterbuchdorf” (Ordboksbyn) och den är tryckt både på japanska och tyska – varannan sida på det ena språket varannan på det andra. En text handlar om Paul Celan och om att hans dikter inte bara är möjliga att översätta till japanska utan att de faktiskt som Tawada säger ”blickar in i det japanska”.

En essä beskriver människor i Tokyo som läser i tunnelbanan eller på pendeltåget. Tawada tittar noga på dem och säger:

De håller böckerna alldeles för nära ansiktet. På det viset får man lätt en känsla av att böckerna är till för att dölja ansiktena. De är masker som ger de läsandes ansikten ett andra namn och en titel.

Sista texten i boken heter ”Über das Holz” (Om träet). Jag översätter slutpartiet av den, så att ni får ett litet smakprov till av Tawadas sätt att skriva:

Det finns en tysk vana som jag tycker särskilt mycket om: Man knackar tre gånger på trä för att undvika olycka. Antagligen är varje träbit en dörr som förbinder vår värld med trägudarna. Man knackar på dörren och ber trägudarna om beskydd. Särskilt ofta knackar man på trä när man sitter vid datorn och arbetar, till exempel efter att man har sagt något i stil med: ”Hoppas nu bara att texten inte försvinner!” För just när man arbetar med datorn överfalls man ofta av en olycka som verkar oundviklig och oförutsebar som en naturkatastrof. Då kan bara trägudarna hjälpa oss. Om datorn står på ett skrivbord av trä kan man knacka på bordets träyta. Men vad gör de kontorsanställda som har datorerna på metallställningar? Jag tycker att det vore meningsfullt att montera in en trätangent i tangentbordet. När man märker att en olycka är på väg, kan man i så fall alltid trycka tre gånger på den tangenten.

Undan för undan översätter jag nu Wolfgang Borcherts berättelser. Tidigare har jag visat er ”Brödet” (Das Brot) och ”De tre mörka konungarna” (Die drei dunklen Könige) här. Idag kommer ”Köksklockan” (Die Küchenuhr). Som vanligt välkomnar jag kritik, alltså om något låter konstigt på svenska, kan ni väl låta mig få veta det:

Köksklockan

De såg honom redan på långt håll när han kom emot dem, för man kunde inte låta bli att lägga märke till honom. Han hade ett gammalt ansikte, men om man tittade på hur han gick, så såg man att han inte var mer än tjugo. Med sitt gamla ansikte satte han sig bredvid dem på bänken. Och så visade han för dem vad han bar på.

Det här var vår köksklocka, sa han och lät blicken vila ett ögonblick på var och en av dem som satt på bänken i solen. Ja, jag hittade den. Den hade blivit kvar.

Han höll en rund tallriksvit köksklocka framför sig och gned de blåmålade siffrorna rena med fingret.

Den är egentligen inte värd något, sa han ursäktande, det vet jag också. Och den är inte heller särskilt vacker. Den är bara som en tallrik, en vitlackad tallrik. Men de blåa siffrorna är väl ändå rätt snygga, tycker jag. Visarna är förstås bara av bleck. Och nu går de inte heller mer. Nej. Inuti är den trasig, det går inte att komma ifrån. Men den ser fortfarande ut som vanligt. Även om den inte går längre.

Han gjorde försiktigt en cirkel med fingertoppen längs kanten på tallriksklockan. Och han sa tyst: Och den blev kvar.

De som satt på bänken i solen såg inte på honom. En tittade på sina skor och kvinnan tittade in i sin barnvagn. Sedan sa någon:

Du har väl förlorat allt?

Ja, ja, sa han glatt, tänk, verkligen allt! Bara den här, den är kvar. Och han höll upp den, som om de andra inte hade sett den ännu.

Men den går ju inte längre, sa kvinnan.

Nej, nej, det gör den inte. Den är sönder, det vet jag ju. Men annars är den precis som vanligt: vit och blå. Och han visade upp sin klocka för dem igen. Och det bästa är, fortsatte han med upphetsning i rösten, ja, det har jag ju inte alls berättat för er ännu. Det bästa är det här: Tänk er, den stannade på halv tre. Just på halv tre, tänk er.

Då blev säkert ditt hus träffat klockan halv tre, sa mannen och sköt viktigt ut underläppen. Sådant har jag hört förr. När bomben faller stannar klockorna. Det beror på trycket.

Han såg på sin klocka och skakade överlägset på huvudet. Nej, nej, där har du allt fel. Det har inget med bomberna att göra. Man måste inte alltid tala om bomberna. Nej. Klockan halv tre var något helt annat och det vet du ingenting om. Det är nämligen det som är vitsen, att den stannade just på halv tre. Och inte på kvart över fyra eller klockan sju. Halv tre kom jag nämligen alltid hem. På natten. Nästan alltid halv tre. Det är det som är vitsen.

Han såg på de andra, men de hade vänt sina blickar ifrån honom. Han fann dem inte. Då nickade han åt sin klocka: Då var jag förstås hungrig, eller hur? Och jag gick alltid direkt till köket. Där var klockan nästan alltid halv tre. Och då, då kom nämligen min mamma. Hur tyst jag än öppnade dörren, så hörde hon mig alltid. Och när jag letade efter något att äta i det mörka köket, tändes plötsligt ljuset. Då stod hon där i yllekofta och en röd sjal om halsen. Och barfota. Alltid barfota. Och ändå hade vårt kök kakelplattor på golvet. Och hon knep ihop ögonen, eftersom ljuset var så starkt. För hon hade ju nyss sovit. Det var ju natt.

Så sent igen, sa hon då. Mer sa hon aldrig. Bara: Så sent igen. Och så värmde hon kvällsmaten åt mig och tittade på medan jag åt. Hon gned alltid fötterna mot varandra under tiden, eftersom kakelplattorna var så kalla. Och sedan hörde jag henne plocka undan tallrikarna, när jag redan hade släckt ljuset i mitt rum. Varje natt var det så. Och för det mesta alltid halv tre. Det var helt självklart, tyckte jag, att hon gjorde i ordning maten åt mig i köket halv tre på natten. Jag tyckte det var helt självklart. Hon gjorde det ju alltid. Och hon sa aldrig mer än: Så sent igen. Men det sa hon varje gång. Och jag tänkte att det aldrig skulle kunna sluta. Det var så självklart för mig. Alltsammans. Det hade ju alltid varit så.

Under ett andetag var det alldeles tyst på bänken. Sedan sa han tyst: Och nu? Han såg på de andra. Men han fann dem inte. Då sa han till klockans vitblåa runda ansikte: Nu, nu vet jag, att det var paradiset. Det riktiga paradiset.

På bänken var det alldeles tyst. Sedan frågade kvinnan: Och din familj?

Han log förläget mot henne: Du menar mina föräldrar? Ja, de är också borta. Allt är borta. Allt, tänk dig. Allt borta.

Han log förläget från den ena till den andra. Men de såg inte på honom.

Då tog han upp klockan igen och han skrattade. Han skrattade: Bara den här. Den är kvar. Och det bästa är ju att den stannade just på halv tre. Just på halv tre.

Sedan sa han inget mer. Men han hade ett gammalt ansikte. Och mannen som satt bredvid honom såg på sina skor. Men han såg inte sina skor. Han tänkte hela tiden på ordet paradis.

Jag vet inte vad ni tyckte om Piero Chiara och hans bok ”Sale e tabacchi” här sist. Idag prövar jag med en ny minitext ur boken, en text om dagen som människolivets grundmått. Här kommer texten först på italienska för dem av er som tycker det är trevligt att se ursprungstexten och inte bara min översättning:

Il più grande sforzo che facciamo, e del quale non ci accorgiamo neppure, è quello d’ogni mattina, al risveglio, quando dobbiamo ricordarci chi siamo, dove siamo e cosa dobbiamo fare; e subito dopo, quando dobbiamo ricordarci di tutto quello che abbiamo imparato e visto vivendo. E tutto per un giorno solo, perché appena ci addormentiamo perdiamo nuovamente ogni cognizione e cadiamo nella più completa incoscienza di noi e del mondo.

Per questo, la vera unità di vita non è l’anno o il mese, ma il giorno.

Och här har ni den lilla texten på svenska:

Den största ansträngningen vi gör – en ansträngning som vi inte ens lägger märke till – är den som vi gör varje morgon när vi vaknar och vi måste komma ihåg vilka vi är, var vi är och vad vi ska göra; och strax efter det måste vi komma ihåg allt vad vi har lärt oss och allt vad vi har sett i livet. Och allt detta för en enda dag, för så snart vi somnar förlorar vi återigen allt vi vet och vi fallar ner i ett totalt ovetande om oss själva och världen.

Därför är livets sanna enhet inte året eller månaden utan dagen.