Livets sanna enhet: Piero Chiara

![Sale e tabacchi](/wp-content/PICT1/PICT1787_01.jpg @alignright)Jag vet inte vad ni tyckte om Piero Chiara och hans bok ”Sale e tabacchi” här sist. Idag prövar jag med en ny minitext ur boken, en text om dagen som människolivets grundmått. Här kommer texten först på italienska för dem av er som tycker det är trevligt att se ursprungstexten och inte bara min översättning:

Il più grande sforzo che facciamo, e del quale non ci accorgiamo neppure, è quello d’ogni mattina, al risveglio, quando dobbiamo ricordarci chi siamo, dove siamo e cosa dobbiamo fare; e subito dopo, quando dobbiamo ricordarci di tutto quello che abbiamo imparato e visto vivendo. E tutto per un giorno solo, perché appena ci addormentiamo perdiamo nuovamente ogni cognizione e cadiamo nella più completa incoscienza di noi e del mondo.

Per questo, la vera unità di vita non è l’anno o il mese, ma il giorno.

Och här har ni den lilla texten på svenska:

Den största ansträngningen vi gör – en ansträngning som vi inte ens lägger märke till – är den som vi gör varje morgon när vi vaknar och vi måste komma ihåg vilka vi är, var vi är och vad vi ska göra; och strax efter det måste vi komma ihåg allt vad vi har lärt oss och allt vad vi har sett i livet. Och allt detta för en enda dag, för så snart vi somnar förlorar vi återigen allt vi vet och vi fallar ner i ett totalt ovetande om oss själva och världen.

Därför är livets sanna enhet inte året eller månaden utan dagen.

13 tankar om “Livets sanna enhet: Piero Chiara

  1. Aha, så Chiara har förklaringen till varför man är morgonsur och -trött… onekligen ett intressant perspektiv.

    Benediktinermunkarna i Worth Abbey iakttar två och en halv timmas tystnad varje morgon, från sex när det är gudstjänst till halv nio när frukosten är avklarad. DET tyckte jag var lockande! Skulle inte ha någon som helst svårighet att efterleva den regeln – tänk vilken lättnad att inte ens förväntas säga något och inte heller, vilket är ännu mer ansträngande: svara på tilltal.

    (Senare på dagen är jag dock normaltrevlig och social.)

  2. Själv är jag egentligen rätt glad och pratsam på morgonen, men jag har skruvat ner den egenskapen, eftersom den inte möter någon entusiasm i mitt dagliga liv.

    Om jag tänker på det som Chiara säger om hur desorienterad man kan bli genom sömnen, så dyker plötsligt bildsekvenser av mig själv på cykel i ganska högt tempo genom centrum av Vänersborg upp. Nej, jag sover inte på cykeln, men några gånger har det hänt mig att jag plötsligt inte vet vart jag är på väg – och det är möjligen inte så dramatiskt, men sedan kan det följas av ett kort panikögonblick av total orienteringslöshet – under bråkdelen av en sekund, eller kanske under en hel sekund vet jag inte vem jag är eller vad jag ska föreställa och det är otäckt, för vart kan den personen vara på väg så där snabbt på en cykel genom stan?

  3. Bodil, där känner vi nog igen oss lite var till mans; vi uppför oss som Caesar, min gamla siameskatt, som vi var tvungna att kastrera. Han brukade ta sin dagliga tur till lagårn härintill, men efter kastreringen fanns ju ingen anledning till det, men det gjorde han ändå, och då, tänker jag mig, infann sig denna underbara desorientering, och han frågade sig själv: Caesar, quod hic facies?

  4. Ja, det är svårt att passa ihop olika morgonhumör…

    När du berättar om din desorientering på cykel associerar jag till en cykelolycka jag var med om för längesen, jag var i Frankrike på språkresa och voltade rakt ut i vägbanan precis efter en kurva på en slingrande och ganska hårt trafikerad serpentinväg. Hade jag inte haft änglavakt hade jag nog aldrig börjat blogga, om man säger så.

    Men det intressanta i sammanhanget är vad som hände efteråt. Direkt efter olyckan råkade jag in i en akut chock, var helt okontaktbar och bara vrålade rakt ut, tydligen. Själv minns jag inget efter tanken att ”nu dör jag”. När jag kom till sans igen trodde jag att jag hade varit medvetslös. Då satt jag i en bil på väg till sjukhuset, och pratade franska med de två andra passagerarna. Helkonstigt, mitt i alltihop kom jag på att jag inte hade en aning om vad som hade hänt, vart jag var på väg och varför, men jag kommunicerade som vanligt med de här främlingarna. På franska. Man undrar ju hur hjärnan egentligen fungerar…

    Den första tanken när jag fick kontakt med min hjärna igen, eller vad som nu hände, var: vad heter jag? sedan: var bor jag? vad har jag för telefonnummer? Till min mycket stora lättnad kunde jag svaren. Men ögonblicken innan dess var oerhört otäcka.

    Jag tyckte i alla fall att det var intressant att min första impuls när jag skulle häva desorienteringen var att kontrollera mitt namn, min plats på jorden och kontaktuppgifterna dit.

  5. Det ser ut som om Chiara rör vid något centralt som har med det mänskliga medvetandets bräcklighet (ja, även kattmedvetendets) att göra och med hur svårt det stundtals kan vara att hålla ihop den egna identiteten så att man inte faller isär i en hop fragment.

  6. Aniara: Hjärnan är en förunderlig plats. Det är ett mirakel, att vi varje morgon kommer ihåg vilka vi är och vad vi ska göra. Cykelolyckan…usch!
    När jag var sex eller sju, cyklade jag hemåt med en kompis. Plötsligt cyklade hon på mitt bakdäck, jag tappade balansen och for handlöst ut i körbanan, mitt framför en bil och slog huvudet stenhårt i gatan. Det märkliga är, att jag inte minns att det gjorde ont, men jag minns de uppspärrade ögonen på föraren och tjutet från bromsarna. Jag hamnade delvis under bilen, men däcken stannade någon centimeter från min kropp. Föraren rusade ut och pratade febrilt. Om vad? Jag ställde mig upp, blodet strömmande nedför ansiktet och sa käckt, att jag mådde bara bra och skulle cykla hem nu. Han protesterade, men jag satte mig på cykeln och cyklade hem. Väl innanför dörren, kollapsade jag och låg sedan sängbunden i hjärnskakning i två veckor. Det är otroligt hur hjärnan tillåter oss att göra det nödvändiga, trots att vi inte alls vet var vi befinner oss, vilka vi är är riktigt vad som har hänt. Jag minns att jag tänkte ”hem” och att munnen pratade normalt, men minns inte vad mannen sa, vad som hände med min kompis eller något annat efter själva olyckan.

    Tänker på människor som drabbas av Alzheimers. De blir rånade på hela sin identitet och hur de än kämpar, kan de inte sätta in sig i ett sammanhang och de känner inte igen sina släktingar.

    Det gäller att göra det bästa av varje dag. Carpe diem!

  7. Marita: ja, instinkten driver en nog att ta sig till den tryggaste plats man vet, kosta vad det kosta vill. Ungefär som sårade djur… Sedan kan man eventuellt kollapsa.

    I mitt fall var det nog avgörande att hjärnan kopplde ur totalt innan jag landade (på hakan), annars hade jag kanske inte överlevt. En helt lealös kropp är mer flexibel än en spänd. Det kom en bil runt kurvan precis när jag flög genom luften, och bilföraren var helt förundrad att jag inte skadade mig mer än jag gjorde. Väldig tur, och ja – carpe diem.

  8. Det är visst bara korta stunder som en människa över huvud taget klarar av att göra något riktigt krävande… fast samtidigt så kan man visst lära sig en massa saker medan man sover…

    Hur svårt man har att ”komma tillbaka till världen” beror möjligen också på vilken sömnfas man var i när man rycktes upp ur sömnen.

    Tyvärr kommer jag inte på något passande latinskt citat till detta, men det finns säkert.

  9. Här är ett citat som alltid passar in: Columba est timidus. Columbus est timissimum. In vino veritas et versio vulgata. Ut supra post festum sunt obscura.

Kommentera