”Vänersborg hade haft sitt öde i egna händer. Och tappat det – som en inte alltför hal lyrboll.”

Under de år jag har bott här i Vänersborg har jag av och till frågat mig varför den egentliga stationen ligger i byn Öxnered uppe i skogen någonstans och inte i själva Vänersborg. Från Vänersborgs ”centralstation” går bara en liten järnväglinje till Uddevalla åt ena hållet och till Herrjunga åt det andra. Vill man komma härifrån med tåg till Göteborg, Oslo eller Karlstad går vägen över Öxnered och väldigt ofta måste man byta där. Ett tag försökte man från kommunalt håll (eller vad det nu kan vara för håll) skyla över detta märkliga sakförhållande genom att ge Öxnered täcknamnet Vänersborg Västra, men tilltaget väckte sådan irritation att man fick återgå till att kalla Öxnered för Öxnered.

järnväg

För något år sedan upptäckte jag av en slump varför det är så här underligt. Jag läste Johan Svedjedals Birger Sjöberg-biografi ”Skrivaredans” och där på sidan 30 hittade jag denna intressanta passus:

Skrivaredans

Men satsningen på järnvägarna blev bara halvhjärtad i Vänerborg. När en kommitté vid början av 1870-talet utredde stadens intresse för att vara med och finansiera Bergslagsbanan, ansåg majoriteten att det skulle bli för dyrt. Somliga i kommittén upphävde gränsen mellan traditionalism och dumhet. Handelsklassens representanter ansåg nämligen att sjöfarten och den traditionella spannmålshandeln borde skyddas genom att man såg till att linjen drogs så långt från staden som möjligt! Resultatet blev att linjen, när den öppnades 1879, var dragen genom Öxnered ungefär en halvmil utanför Vänersborg – och att andra, näraliggande orter drog långt större nytta av järnvägstrafiken. Det var i orter som Vara och Grästorp som de nya spannmålsmagasinen reste sig. Vänersborg hade haft sitt öde i egna händer. Och tappat det – som en inte alltför hal lyrboll.

Vad ska jag säga – så kan det gå när inte haspen är på eller var haspen kanske snarare fastspikad?

27 tankar om “”Vänersborg hade haft sitt öde i egna händer. Och tappat det – som en inte alltför hal lyrboll.”

  1. Bodil, här har nog Monsieur Le Renard varit framme….
    Många exempel finns på samma sak; det mest kända är Jönköping som röstade bort stambanan; den fick gå genom Nässjö i stället 4 mil bort !
    Många småorter jublade, fick oväntad draghjälp av järnvägen och en blomstring som för länge sen är över; järnvägsstationerna stängda, järnvägsparken nedlagd, X2000 susar förbi.
    Det kanske inte bara var dumhet ? Vem skulle släppa till mark, vilka vackra byggnader skulle rivas ? Tänk på ”tredje spåret” till Stockholms central, som av goda skäl stoppats i alla år.

    Vem vann egentligen ?

    Den mest herostratiskt ryktbare motståndaren till järnvägen var Leonard Fredrik Rääf, som lyckades stoppa järnväg genom Ydre vilket vi som bor här är mycket tacksamma för !
    Räven fick rätt, för rävar voro även de, borgarna i Vänersborg.

  2. Jag har haft ett inlägg om rönnbär eller snarare om rönndruvan här någon gång.

    För min del hade järnvägslinjen här gärna fått vara dragen så att kontakten med omvärlden hade varit lite lättare, men jag behöver/behövde ju inte släppa till någon mark…

    Var ligger Ydre förresten?

  3. Bodil, det är en hemlighet, Ydre skall förbli okänt, det är det som är vitsen med allting….och här finns så gott om rönnbär….

  4. Inte för att pausträdet står vid någon av världens allfarvägar, men visst kan Ydre få vara en hemlighet.

    Jag passar på att i hemlighet gömma in en dikt av Birger Sjöberg här i pausträdets klänningsveck. Jag hämtar den ur Syntaxupproret:

    *Evigheten hörde någon ropa aj*

    *Jorden är ett litet skri, som tystnar
    ganska snart.
    Evigheten hörde någon ropa aj.
    Jorden var en fläck på himlens blå kavaj.
    Nu den suddas ut,
    allt är gott och slut.
    Men då ha vi ropat aj i några hundratusen år,
    men för Evighetens öra blott ett litet skri.
    Sedan tyst – det är förbi.*

  5. När jag bodde i Vänersborg och senare i Dalsland hade jag ju bil, men det hände att jag åkte tåg och även jag funderade på varför stationen låg så märkligt till. Här är alltså svaret. Vilka kvalifikationer måste man ha och vilka krav måste man fylla både då, nu och i framtiden för att få vara med i stads- och kommunfullmäktige? Fullmäktige är ett bra ord, tycker jag, för det säger ju, att man inte måste rådfråga någon eftersom man är fullkomlig på något vis. Ibland kan man tillsätta en kommitté, som i det här fallet. Vilka kvalifikationer måste man ha för att ingå i en sådan?

    Hur flitigt använd är järnvägen mellan Vänersborg och Göteborg? Skulle fler personer åka, om det alltid fanns en direktlinje från Vänersborg? Är det aktuellt numera eller kör ”alla” bil? Räknade man inte med på 1870-talet, att människor skulle vilja resa med tåget till Göteborg eller Stockholm från Vänersborg? Tänkte man enbart på godstrafiken på sjön? Gjorde man fel?

    ”Du tog nog fel på hundratal,
    när din entré du gjorde.”
    Birger Sjöberg

  6. Vissa tåg går direkt från Vänersborg till Göteborg och då brukar det vara så att det oftast är ganska tomt den första lilla snutten och sedan fylls det på i Trollhättan. Kanske är det så för att många vänersborgare har givit upp tågåkandet och tar bilen för säkehets skull, eftersom man ju vill komma tillbaka i tid, eller så är det så att vi är så få här uppe så vi inte fyller mer en ett par platser i varje vagn. Kanske är det så att obygden börjar här.

    Jag fortsätter i Syntaxupproret, jag har visst glömt mitt ärende med dagens text eller så passar det här in på något sätt i alla fall:

    *Ormen och jag*

    *Ormen och jag
    fred vilja ha på skinnömsningsdag.
    Höra vi stora fötter,
    som stampa vid trädens rötter,
    samla vi gift att spruta
    ur vår lilla tand.
    Men när vår hud är spräcklig och skön,
    då är världen god och grön,
    av frukter den dignar.
    Ormen och jag välsignar.*

  7. Jag tog för något år sen en fempoängskurs i Sjöbergs författarskap under just Svedjedal, och som jag minns det innebar järnvägssträckningen att Vänersborg förtvinade, att man tappade i invånarantal och kommers. Grönköpingssamhällen fanns och finns det väl över hela Sverige, men det är kanske ingen slump att den provinsialistiska horisonten i Lilla Paris härrör just från Sjöbergs upplevelser av Vänersborg?

  8. När Sjöberg växte upp där under 90- och 00-talen var man redan märkt av isolation och ekonomisk nedgång, minns jag att jag att det står i boken.

  9. Oskar: Jag läser lite ur ”Skrivaredans” om detta:

    *Men utvecklingen gick ovanligt långsamt och motvilligt i Vänersborg. Staden hade gjort det fundamentala misstaget att trona på minnen från fornstora dar.*

    *I ungdomen fyllde Vänersborgs efterblivenhet Birger Sjöberg med förakt. Men efter hand utvecklades hans bild av Vänersborg till idealbilden av den lilla staden, oanfrätt av hetsen i de moderna, jäktade storstäderna.*

    *Alla går i för korta byxor, gammaldags pjäxor och utan raka benor. Det är en stad utan kosmetik, en stad där allt som behövs finns:*

    PS Det där med för korta byxor slår en bro till mitt inlägg om ”Högskolan i Kortbyxor” under rubriken ”Tveksam?”, och nu ”privatroar” jag mig lite vid sidan om utan att vilja dra in dig i denna barnslighet.

  10. Det finns även resande åt andra hållet: jag har en vän som jobbar i Vänersborg och tågpendlar dit från Göteborg. Två timmar enkel väg från dörr till dörr. Jag fattar inte hur hon står ut, men hon hävdar att det går finfint.

    Tack Bodil för evigheten som ropar aj, det är dagens fynd för mig.

  11. Oskar, du ser, bristen på järnväg skapade stor litteratur.
    Utan de konservativa borgarna – ingen Sjöberg, ingen Svedjedal, ingen Oskar på fempoängskurs….
    Ack ja, sub specie aeternatatis…

  12. Men det är nog inte en generell regel, det där. Min hemort Vingåker fick t.ex. tidigt järnväg, vilket har resulterat i Göran Greider.

    Slutsats: järnväg medför medelmåttiga sosseskalder, utebliven järnväg stora skalder åt det borgerligt-realistiska hållet.

    Hm. Vi behöver nog ett större undersökningsmaterial.

  13. Å vad fint, Birger Sjöberg! Och Vänersborg!

    Vår stad, till ytan lik Paris, har ej dess karaktär.
    Skön till form
    men fjärran all storm,
    revolution, soldaters tramp och hopars vilda gorm.

    Ha! Till ytan lik Paris? Man undrar. Inte ens då, förmodar vi. Men det andra är väl ganska träffande. Förutom gormet, som man väl kan höra en sen lördagkväll utanför Roccad….

    Annars tycker vi att Kriser och kransar är det bästa BS har presterat. Särskilt:

    Fränhetens frasfria visa

    (utdrag)

    Tacka vart motstånd, som bringar
    hjärta i otakt och mulnar din blick!
    Fjäder det skänkte till vingar,
    räckte dig värja, som klingar,
    bäst som du vapenlös gick…

    Rödvita små gratulanter,
    andra med gallgrönt i dragen –
    Avund med flaxande minen! – lena och kammade stå.
    Bäst de på axlarna klappa, trycktes du närmare branter.

    Den visan var ett stöd under mina få år i denna lilla residensstad, så soligt skönt liggande vid Vänerns södra kant. Och jag undrade också över Öxnered…

  14. Oskar: Intressant teoriansats…

    Agnes och förresten alla som tittat in just här: Egentligen var det ju det här med järnvägsirritationen som fick mig att skriva inlägget – en blåsig väntan uppe i Öxnered – men nu ser jag att jag är på väg in bland Birger Sjöbergs dikter och då inte bara Syntaxupproret. Jag tror det blir mer Birger Sjöberg här längre fram…

  15. Oskar: Hur passar Stora Vänersborg in i din teori? Där finns det ju massvis av järnvägar och skalder av alla politiska kulörer.

    (Bodil:ursäkta! Men jag tror att det är OK att vara dum så här långt ner i kommentarstråd)

  16. Ja. Teorin är nog lite bräcklig, Bengt O. Vi skippar den.

    Kriser och kransar har geniala drag, trots att den på många sätt är en oslipad diktsamling. Håller med om att den är bäst. Kvartetten som sprängdes är ju annars en frodig och älskvärd om än lite planlös roman, minnesvärd inte minst för sina karaktärer (ingenjör Planertz, en försmak av folkhemstidens socialdemokrater – ultrarationalistisk och genuint omänsklig), men jag trivs inte riktigt under dess trånga horisonter, trots att de är återgivna med ironi.

    Man får tydligen citera, och det tänker jag utnyttja till skamlöshetens gräns. Jag väljer en Fridavisa som jag tror ger uttryck för något typiskt svenskt, åtminstone något som varit typiskt svenskt sedan förlusten av Finland. Fast egentligen ska den lyssnas på, helst i Mikael Samuelsons tolkning.

    Fridas neutralitetsförklaring

    1. ”Nej, mitt hjärta har ej val”,
    säger Frida.
    ”Nej, mitt hjärta har ej val i denna nöd!
    Jag vill vara neutral”,
    säger Frida,
    ”Jag vill vara neutral intill min död.”
    Hon kan luta sitt huvud i handen tyst för sig
    och skåda vilda scener på krigets fjärran stig:
    Hopar myllra utan tal
    för att strida…
    Nu en by ser hon brinna ned, så röd!
    ”Jag vill vara neutral”,
    säger Frida.
    ”Jag vill vara neutral intill min död.”

    2. Med ett tidningsblad i hand
    kan hon sitta,
    medan brasan färgar hennes hår med gull.
    Över arkets vita rand
    vill hon titta,
    men hon ryggar strax tillbaks, av fasa full.
    O, då blixtrar en tår på en sax i korgens vrå.
    ”Mig kvittar allt ententen, och Hindenburg också!
    Var och en har sina kval.
    Varje sida
    har elände med bårar och med nöd.
    Jag vill vara neutral”,
    säger Frida.
    ”Jag vill vara neutral intill min död.”

    3. Hennes broder är en vän
    av ententen.
    Glad han stormade en kväll vid lampans sken:
    ”Nu en seger vi igen
    ha i väntan!
    Snart blir pulver utav Hindenburgarns ben!”
    Då var sällsamt att skåda, hur Frida reste sig,
    hon sken i lampans skimmer, hon såg så klart på mig:
    ”Tack för alla fina tal…
    Dem, som lida,
    kan jag ynka, tills jag av gråt blir röd!
    Jag vill vara neutral”,
    säger Frida.
    ”Jag vill vara neutral intill min död.”

    4. Sorgen blommar i vår dal,
    bästa Frida!
    Sorgen blommar, och den växer stark och rik…
    Även jag är neutral,
    bästa Frida;
    jag vill stödja vår regerings politik!
    Men om trumman mig kallar en mulen morgonväkt,
    må jag skynda till de andra vid blåa fanors fläkt.
    Jag har intet annat val
    än att strida!
    Annat val har jag ej uti min nöd!
    • • •
    ”Var du bara neutral”,
    säger Frida.
    ”Var du bara neutral intill din död!”

  17. Oskar: Vill du att jag ska göra något ”tekniskt” med neutralitetsförklaringen eller ska vi säga att den går fram ändå?

  18. Oskar, tyvärr händer det något konstigt, men jag lurar visst apparaturen med de där punkterna – i stället för strecken. Tomrader ovanför och under punkterna vill inte bli till. Men nu är det väl i alla fall någorlunda drägligt…

  19. Bodil
    Ydre kommun ligger i södra Östergötland, på gränsen till Småland.

    Oskar
    Greider skriver poesi i ett flöde numera och klipper bara av texterna lite här och där. Det går för fort, lite Bo Setterlindvarning.
    Men, han har skrivit bra poesi, främst i sina tidigare samlingar….

  20. Oskar igen
    Neutralitetsvisan spelade jag nyligen in på ett blandband (tror det var med Tommy Körberg!) jag skickade iväg. Men då var det mest för att mottagaren av bandet tycker ungefär som Frida.

  21. Yjdre, Ijdre, Jidre, Jydre finns kanske också någonstans i obygden – de glider omkring på halskidor i mörkret eller så finns de bara där helt stilla långt inne bland granarna.

  22. Ydre ligger i Östergötlands sydligaste kan norr om Eksjö och öster om Tranås. Det är idag en kommun, som till största delen sammanfaller med ett äldre härad som haft samma namn. Huvudorten är en tätort vid namn Österbymo. Trakten har vacker natur och en självutnämnd och sällsynt andryg ”societet”.

    Jag undviker helst sånt folk.

Kommentera