Blogg

Jag har under morgonen läst Hugo von Hofmannsthals dikt ”Ballade des äußeren Lebens” igen. Den förde mig i ett drömkliv vidare till ”Das Karussell” av Rainer Maria Rilke. Livet som ett stundtals lustfyllt men alldeles meningslöst spel blickar mot oss också här.

Das Karussell
(Jardin du Luxembourg.)

Mit einem Dach und seinem Schatten dreht
sich eine kleine Weile der Bestand
von bunten Pferden, alle aus dem Land,
das lange zögert, eh es untergeht.
Zwar manche sind an Wagen angespannt,
doch alle haben Mut in ihren Mienen;
ein böser roter Löwe geht mit ihnen
und dann und wann ein weisser Elefant.

Sogar ein Hirsch ist da ganz wie im Wald,
nur dass er einen Sattel trägt und drüber
ein kleines blaues Mädchen aufgeschnallt.

Und auf dem Löwen reitet weiss ein Junge
und hält sich mit der kleinen heissen Hand,
dieweil der Löwe Zähne zeigt und Zunge.

Und dann und wann ein weisser Elefant.

Und auf den Pferden kommen sie vorüber,
auch Mädchen, helle, diesem Pferdesprunge
fast schon entwachsen; mitten in dem Schwunge
schauen sie auf, irgendwohin, herüber –

Und dann und wann ein weisser Elefant.

Und das geht hin und eilt sich, dass es endet,
und kreist und dreht sich nur und hat kein Ziel.
Ein Rot, ein Grün, ein Grau vorbeigesendet,
ein kleines kaum begonnenes Profil.
Und manchesmal ein Lächeln, hergewendet,
ein seliges, das blendet und verschwendet,
an dieses atemlose blinde Spiel.

Se hur Rilke låter karusellens figurer snurra allt snabbare och sedan långsammare igen – följer vi den vita elefanten så känner vi det. Och när det går riktigt fort ser vi bara färgfläckar som i en impressionistisk målning. En dikt om livet, en dikt om livet som rörelse och färger på väg mot ingenstans.

Även om romanen ”Tre sekunder himmel” främst är en skildring av en ung mans vedermödor i Sovjetarmén – en tillvaro fylld av förtryck, våld, nöd och pennalism, så glimtar på några ställen en annan värld igenom, en värld där det fortfarande finns plats för värme trots allt. Inne i några små veck av romandräktens brutala destruktivitet (ursäkta den fåniga bilden) finns fragment av en kärlekshistoria gömda, visserligen är den vingklippt och sargad, men det är en historia om en kärlek och om längtan efter kärlek. Jag läser nu ur en av de här små gömmorna för er:

I de förbannade filmerna är allt annorlunda, i kärleksfilmerna är det inte alls som i livet, som för mig och Marija, som för mig. Där är dialogerna alltid lysnade, om en man kläcker ur sig en vettig fras får han genast kvinnans uppmärksamhet, hon tiger, skapar en paus som sedan mynnar ut i en kyss. Vilka lysande fraser jag än skulle säga till Marija skulle hon strunta i dem, hon skapar inga pauser, hela hon är en evig paus, hon lyssnar inte på mig, hon hör mig inte, för jag talar för mig själv och scenariot tar aldrig slut, det är vattningt och oformligt, och betoningarna sedan, vilka jävla betoningar, allt löses upp i en oklar, mumlande boll, till och med när jag lyckas få till en träff med Marija, alla fraser jag förberett för att provocera fram en paus klingar kraftlöst, leder ingenstans.

Jag har upptäckt att jul- och nyårstiden är en tid för litterära tävlingar i den vik av blogghavet där jag simmar omkring. Något sent, kanske, tänker jag också bjuda på en tävling och möjligen kommer en och annan att tycka att den är lite mager och småsnål: en fråga och inga priser. Nåväl, välkomna ändå. Som titeln anger rör det sig om en bildgåta. Frågan är enkel och förutsebar: Vilket är verket och vem är författaren som figurerna här för tanken till? Alla hjälpmedel är tillåtna, även googling (!), och ni får gärna be om ledtrådar eller ställa frågor, det skapar extra trivsel. Och dessutom: det kan mycket väl hända att även den som gissar ”fel” gissar rätt eller i alla fall bra.