Blogg

Greifswald, DDR 19.1 1982

Bodil Z 3 kommentarer

![Greifswald](/wp-content/PICT1/PICT1452_01.jpg @alignleft)Så är det dags för en av mina gamla anteckningar från tiden i Greifswald igen. En kort notis, men den säger nog ändå en del om hur det var:

19.1 1982

Jag har äntligen träffat en ny västeuropé här. Han heter Kalle och är från Finland och han studerar medicin i Greifswald. Egentligen förstår jag inte varför han gör det här. Han måste till exempel delta i fyra timmars undervisning i marxism-leninism i veckan (som alla andra studenter). Många av hans medstudenter i det ämnet är palestinier och han har berättat för mig att man under dessa föreläsningar bland annat har talat om att alla judar är rasister.

Hagatorpet

Bodil Z 23 kommentarer

Nu för tiden går vi inte så ofta till Hagatorpet, Londi och jag, det är ganska lång väg hit. Först följer man den lilla skogsvägen förbi Lennarts hus och Vrån – som är dold under grästuvorna – och sedan går man vidare förbi det som är kvar av Hovmanstorpet och det är egentligen bara de gamla frukträden och en liten upphöjning i marken där huset en gång stod. Sedan genom skogen och ut på andra sidan och över fälten och så in i skogen igen och här – när man har gått inne bland granarna en stund – så ljusnar det igen:

björken

Vilka var det som bodde här och hur levde de? Antagligen var det åkrar här där det nu är skog. Det var nog ett magert och hårt liv. Det här är det som är kvar av själva huset. Förra eller förrförra sommaren när vi var här krafsade jag omkring lite i husgrunden och hittade små bitar av vitt porslin med blått eller grönt mönster. Jag lade bitarna i en rad på en av de mossbelupna stenarna, men de har visst glidit ner i springorna igen.

huset

Jag går in i ”huset” – Londi tar en sväng bland de kala, gråa syrenbuskarna – och tittar nerför backen – kanske var det här utsikten från köksfönstret, fast landskapet var väl öppnare, men sluttningen var förstås densamma.

köksfönstret

Det som är bäst bevarat av torpet är jordkällaren och den är stor. Här fanns det plats för mycket mat. Hur kan det ha sett ut när källaren var full? Vad hade de på hyllorna?

källaren

Vi går tillsammans upp till den högsta punkten, Londi och jag, och tittar ner mot den plats där jag tror att ladugården en gång stod. Den gråa granen står mitt i.

tunet

Det här är ett hörn av ladugården. Den kan inte ha varit stor – kanske var det plats till en ko och någon kalv, en gris kanske. Hade de häst?

lagårdshörnet

Längst ner i ena ändan av tunet, inte många steg ifrån ladugården, finns en liten vattensamling och någon form av byggnad eller i alla fall något byggt. Vad kan det ha varit?

damm

Jag tar många bilder, men de flesta gömmer jag. Kanske borde jag egentligen gömma alla, för vad har Hagatorpet på internet att göra?

Gåta

Bodil Z 7 kommentarer

Den lilla text som följer här är en randanmärkning, förmodligen skriven med bläck av en ung(?) munk i en latinsk postilla. Randanmärkingen är formulerad som en gåta och den har kommit att benämnas ”Indovinello Veronese” (veronesisk gåta). Den är skriven omkring år 800 på ett språk som är ett slags mellanform mellan latin och italienska, den är varken latin eller italienska eller så kan man säga att den är både det ena och det andra. Så här ser originaltexten ut:

indovinello

Och så här har man uttytt den handskrivna texten – ja, det finns någon tydningsvariant, men den avviker inte mycket ifrån den här:

Se pareba boves, alba pratalia araba,
et albo versorio teneba, et negro semen seminaba.

Man är lite oense om tolkningen av texten, men ungefär så här kan en svensk översättning av den se ut:

Han förde ut oxarna och plöjde det vita fältet,
han höll i den vita plogen och sådde det svarta fröet.

Detta är alltså en ”indovinello”, en gåta. Vad kan den här texten betyda på ett annat plan än jordbruksplanet? Vad är det för en verksamhet som avbildas i den lilla texten?

Kanske går det inte att gissa det här, jag vet inte, men jag prövar med att kasta ut frågan. Det kan ju dessutom vara någon läsare som vet det här…

Vad vi tänker om Ryssland

Bodil Z 10 kommentarer

Igår läste jag en artikel om den ryska människorättskämpen Sergej Kovaljov i SvD. Den fick mig att än en gång fundera över vad vi här i Sverige eller kanske i ”Västeuropa” har för föreställningar om Ryssland: Vad kan man hoppas? Vad kan man tro?

Kovaljov

Så här börjar själva artikeltexten:

– Under de här senaste 15 åren efter Sovjetunionens upplösning har jag aldrig riktigt trott på en utveckling mot demokratiska värderingar. Men i dag är villkoren sämre än någonsin, säger Sergej Kovaljov, som vigt sitt liv för rättvisa och för mänskliga rättigheter i sitt hemland.

Vad har vi trott här i Sverige? Försöker vi kanske att inte tänka så mycket på det?

Artikeln fortsätter med tillbakablickar på Kovaljovs fängelsetid, på Gorbatjoveran och Putins makttillträde. Kovaljov funderar på den västeuropeiska synen på olika europeiska länder och skillnaderna när gäller måttstockar och engagement:

– Jag tyckte att det var märkligt att väst reagerade så starkt på Österrikes extrempolitiker Jörg Haider. Jag menar, Österrike är inte ett så stort land. Men det fanns ingen rädsla eller kritik när en officer från KGB tog över ett av världens största länder med en stor kärnvapenarsenal till sitt förfogande. Vad skulle omvärlden ha sagt om en före detta officer i Gestapo blivit kansler i Tyskland, säger Sergej Kovaljov.

Är det så att svenskar eller västeuropéer egentligen varken har förhoppningar eller någon tilltro till att Ryssland någonsin kan bli demokratiskt? Österrikarna är som vi, så dem är det meningsfullt att kritisera. Ryssland däremot är ”något annat” som man ska akta sig för, som vi aldrig kommer att förstå – ”det är en annan kultur” och dessutom är Ryssland så stort att det är säkrast att inte ta några risker – ”ryssarna får lösa sina problem själva”. Ryssar som längtar efter demokrati och ett rättssamhälle ska inte förvänta sig något från Västeuropa.

Kovaljov berättar om ett möte med Sveriges utrikesminister Laila Freivalds:

– Jag frågade varför Sverige och väst accepterade olagligheterna som pågår i Ryssland, inte minst övergreppen i Tjetjenien. Er utrikesminister svarade att "vi måste ha en bra relation med Ryssland".

Det där sista påminner mig om något Svenska Institutet sade till mig under min tid som utlandslektor i Greifswald (1981-82) i dåvarande DDR. Jag fick inte öppet kritisera förhållandena på universitet eller i DDR över huvud taget i mina brev till SI, eftersom man ville ha ”goda relationer med DDR”.

I slutet av artikeln säger Kovaljov att han ändå tror på en positiv utveckling i Ryssland på sikt, om så där en 15-20 år. Inte minst tror han att den moderna tekniken kan vara ett starkt vapen mot förtryck:

– Förr stod vi bokstavligen talat på knä. Nu finns ju den där, säger Sergej Kovaljov med ett bullrande skratt och pekar på datorn intill ena väggen.
– Internet gör att vi aldrig kan återvända till sovjettiden.

Läs hela artikeln här.

Květa Legátová

Bodil Z 3 kommentarer

För några dagar sedan läste jag på prov en bok av den tjeckiska författarinnan Květa Legátová. Jag läste den lilla romanen ”Jozova Hanule” i tysk översättning ”Der Mann aus Želary”. Legátová skriver under pseudonym, eftersom hon under kommunisttiden gällde som politiskt opålitlig. Och nu när hon är 86 – hon är född i Brno 1919 – ser hon ingen anledning att släppa pseudonymen.

Jozova Hanule

Berättartekniken är enkel och traditionell. Legátová berättar en historia rakt fram från början till slut. Boken verkade som inget särskilt medan jag läste den, en enkel, klar och snabbläst historia, men nu när det har gått några dagar märker jag att en del av personerna, landskapet och hunden Azor börjar dyka upp allt oftare i huvudet på mig när jag går omkring här i Onsjöskogen med min hund Londi.

Vad handlar då den här boken om? I korta drag är det historien om den unga läkaren Hana som under naziockupationen av Tjeckien (Böhmen-Mähren) tvingas gömma sig i en bergsby på gränsen mellan Tjeckien och Slovakien och Polen. Där mer eller mindre tvingas hon att gifta sig med den unge smeden Joza. Till en början ser det ut som ett omöjligt äktenskap och en omöjlig tillvaro, men det ändrar sig. Nu ska jag inte berätta allt, fast jag kanske ska säga något om slutet. I slutkapitlet kommer Röda Armén till Želary och många kvinnor våldtas och till slut totalförstörs byn.

Želary har aldrig funnits i verkligheten, men Legátová känner väl till bergstrakterna dit hon förlagt sin fiktiva by. Under ett antal år var hon lärare i olika byskolor i bergen, inte för att hon ville det utan för att hon under kommunistepoken tvingades bo och arbeta där på grund av sin ”politiska opålitlighet”.

På ett ställe i boken talas det om Dukla-passet – någon kommer över Dukla-passet – och för mig är ju Dukla en välkänd plats efter min läsning av Andrzej Stasiuks roman ”Världen bortom Dukla”, där för övrigt berättaren och en annan person vid ett tillfälle passerar över just detta pass, när de gör en resa till Slovakien. Dukla börjar bli något av en referenspunkt på min inre Europakarta.