Igår läste jag en artikel om den ryska människorättskämpen Sergej Kovaljov i SvD. Den fick mig att än en gång fundera över vad vi här i Sverige eller kanske i ”Västeuropa” har för föreställningar om Ryssland: Vad kan man hoppas? Vad kan man tro?
Så här börjar själva artikeltexten:
– Under de här senaste 15 åren efter Sovjetunionens upplösning har jag aldrig riktigt trott på en utveckling mot demokratiska värderingar. Men i dag är villkoren sämre än någonsin, säger Sergej Kovaljov, som vigt sitt liv för rättvisa och för mänskliga rättigheter i sitt hemland.
Vad har vi trott här i Sverige? Försöker vi kanske att inte tänka så mycket på det?
Artikeln fortsätter med tillbakablickar på Kovaljovs fängelsetid, på Gorbatjoveran och Putins makttillträde. Kovaljov funderar på den västeuropeiska synen på olika europeiska länder och skillnaderna när gäller måttstockar och engagement:
– Jag tyckte att det var märkligt att väst reagerade så starkt på Österrikes extrempolitiker Jörg Haider. Jag menar, Österrike är inte ett så stort land. Men det fanns ingen rädsla eller kritik när en officer från KGB tog över ett av världens största länder med en stor kärnvapenarsenal till sitt förfogande. Vad skulle omvärlden ha sagt om en före detta officer i Gestapo blivit kansler i Tyskland, säger Sergej Kovaljov.
Är det så att svenskar eller västeuropéer egentligen varken har förhoppningar eller någon tilltro till att Ryssland någonsin kan bli demokratiskt? Österrikarna är som vi, så dem är det meningsfullt att kritisera. Ryssland däremot är ”något annat” som man ska akta sig för, som vi aldrig kommer att förstå – ”det är en annan kultur” och dessutom är Ryssland så stort att det är säkrast att inte ta några risker – ”ryssarna får lösa sina problem själva”. Ryssar som längtar efter demokrati och ett rättssamhälle ska inte förvänta sig något från Västeuropa.
Kovaljov berättar om ett möte med Sveriges utrikesminister Laila Freivalds:
– Jag frågade varför Sverige och väst accepterade olagligheterna som pågår i Ryssland, inte minst övergreppen i Tjetjenien. Er utrikesminister svarade att "vi måste ha en bra relation med Ryssland".
Det där sista påminner mig om något Svenska Institutet sade till mig under min tid som utlandslektor i Greifswald (1981-82) i dåvarande DDR. Jag fick inte öppet kritisera förhållandena på universitet eller i DDR över huvud taget i mina brev till SI, eftersom man ville ha ”goda relationer med DDR”.
I slutet av artikeln säger Kovaljov att han ändå tror på en positiv utveckling i Ryssland på sikt, om så där en 15-20 år. Inte minst tror han att den moderna tekniken kan vara ett starkt vapen mot förtryck:
– Förr stod vi bokstavligen talat på knä. Nu finns ju den där, säger Sergej Kovaljov med ett bullrande skratt och pekar på datorn intill ena väggen.
– Internet gör att vi aldrig kan återvända till sovjettiden.
Läs hela artikeln här.
Åtminstone så sent som tidiga 90-talet, ansåg svensk militär att hotet kom från öst. På manövrar sa man att ”Ivan kommer” och att det gällde att försvara sig mot denne Ivan.
Kanske tror svenskarna (skrämda av att se finska utrikespolitiker medla nervöst med Ryssland) att Ryssland på något vis har för avsikt att invadera Sverige och därför måste man ”upprätthålla goda relationer” med sin gigantiske granne i öst. Kommunistspöket kanske fortfarande sveper osaligt genom Västeuropas utrikedepartement.
Annars kan man väl inte annat än hålla med Kovaljov – i väst är vi märkligt ointresserade av Rysslands göranden och låtanden. Om omvärlden öppet skulle våga kritisera stormakter som Ryssland, USA och Kina när de agerar på ett sätt som bryter mot de mänskliga rättigheterna och om hela Europa t.ex. gjorde det i ett gemensamt, officiellt uttalande skulle man kanske kunna åstadkomma förändring. Om fria, demokratiska länders regeringar med kraft agerade mot alla typer av brott mot de mänskliga rättigheterna i vilket land som helst, skulle världen se mycket annorlunda ut. Men – var sker sådana saker? I Utopia?
Men ”omvärlden” kritiserar väl USA och Kina?
”Om omvärlden öppet skulle våga kritisera stormakter som Ryssland, USA och Kina när de agerar på ett sätt som bryter mot de mänskliga rättigheterna och om hela Europa t.ex. gjorde det i ett gemensamt, officiellt uttalande skulle man kanske kunna åstadkomma förändring.”
De flesta ivrar för mänskliga rättigheter, men ironiskt anser jag ditt inlägg står som sinnebild för åtminstone en stor portion av problemet. För det första tycker jag man alltid ska akta sig för att ansluta USA till gruppen Ryssland, Kina. Det är både oproportionerlig förtalan (USA), men framförallt en eufemisering av Ryssland och Kina. Där den senare inte beaktar någons frihet, där ingen fri media finns, där förtrycket av bönder går så långt som till hundratals uppror årligen, där tusentals avrättas utan rättegång varje år och glorifierandet av Mao (som under fredstid bar skulden till över 70miljoner döda) samt kommunismen fortsätter.
Sedan, var kommer vi då ifrån? Ett opportunistiskt relativiserande Europa. En demokratisk vind sprider vi då inte i världen. Då syftar jag inte på t.ex. Frankrikes vilja att häva vapenembargot till Kina, utan snarare på att det finns en diktatur mitt ibland oss: Vitryssland. Längre öst finns Ryssland. Jag anser nog det moderna fastlands Europas roll i sådana frågor oftast är antingen andras bromskloss eller skygglapp framför sin egen syn.
Jag blev faktiskt nästan rörd av intervjun med Kovaljov.
Joakim: My point exactly! Vi agerar inte med de mänskliga rättigheterna som ledstjärna, utan den politiska/ekonomiska opportunismen eller åtminstone smidigheten. Att säga sig ivra för mänskliga rättigheter och sedan inte göra det utanför sitt eget land är väl vad vi gör? Jag ser inte riktigt vad som var så upprörande med vad jag skrev. Uttryckte jag mig kanske oklart? Jag ansluter inte USA till ”gruppen” Ryssland/Kina, jag bara talar om stormakters agerande och ”omvärldens” brist på reaktion.
Bengt: Kritiserar omvärlden verkligen Kina och USA, om vi är så oerhört angelägna om att ”investera” i Kina och gör allt vi kan för att få flytta vår produktion dit och även fortsätter ha fullt normala relationer med USA, trots att landets regering bröt mot alla internationella regler när de invaderade Irak? Nu är det Iran och deras kärnkraftspolitik som hamnat i fokus, men HELT sett ur en västerländsk synvinkel. Ryssland…tja, vi struntar i Ryssland, bara vi kan driva företag där. Tror jag…
Jag vill bara citera vad en före detta ambassadör i Ryssland jag en gång träffade sa om och om igen, när han skulle kommentera situationen i Ryssland: ”Ryssland är ingen rättsstat.” Om man riktigt tänker igenom vad de orden betyder, så ser man en avgrund öppna sig.
Joakim och Marita, Bodil och Bengt,
Med tanke på vad vi sysslar med på denna blogg, och andras, inger väl artikeln om Kovaljov ett visst hopp.
Det som händer i Ryssland har alltid varit ofattbart hemskt, men idag är det mindre hemskt.
För 700 år sedan hände saker vi inte vill veta, och aldrig kommer att få veta, för 70 år sedan hände fruktansvärda, ofattbara saker som vi knappast visste om då, men idag känner till, och idag händer hemskheter som vi känner till samma dag det händer, eller sju dagar senare.
Om sju år kommer folk att med sina mobiler skicka ut hemskheterna till alla, och det är den vissheten som börjar sprida sig.
Det finns skäl för optimism, sett i historiens spegel.
Inte stor optimism, men optimism.
Bloggare, förenen eder !
Det är väl bara det att ett sådant tidsperspektiv som Kovaljov anger inte gör det så lätt att vara optimistisk för den som lever i Ryssland – det spelar nog inte så stor roll om man är 25 eller 65 år, 15-20 år är en tidsrymd som det inte går att blicka ut ur på riktigt…
Aktuellt just nu: Merkel i Ryssland. Där träffade hon representanter för mänskliga rättighetsorganisationer. Eller hur man nu kallar dem…
http://www.spiegel.de/politik/ausland/0,1518,395688,00.html
Engelska:
http://www.guardian.co.uk/germany/article/0,2763,1687937,00.html
Tack Agnes, intressant. Jag citerar slutorden i Spiegelintervjun med orföranden för kommittén för Rysslands soldatmödrar, Walentina Melnikowa, som Merkel talade med bland andra:
Melnikowa: Der Westen soll die Augen nicht vor den Menschenrechtsverletzungen in Russland verschließen. Er darf dazu nicht schweigen. Seit den US-Anschlägen vom 11. September nutzt Putin den internationalen Kampf gegen den Terrorismus als Kardinalargument für jede Form von staatlicher Intervention. Wenn der Präsident sagt, er müsse die Nichtregierungsorganisationen kontrollieren, um den Terrorismus zu bekämpfen, sollte man ihm nicht glauben.