Hagatorpet

Nu för tiden går vi inte så ofta till Hagatorpet, Londi och jag, det är ganska lång väg hit. Först följer man den lilla skogsvägen förbi Lennarts hus och Vrån – som är dold under grästuvorna – och sedan går man vidare förbi det som är kvar av Hovmanstorpet och det är egentligen bara de gamla frukträden och en liten upphöjning i marken där huset en gång stod. Sedan genom skogen och ut på andra sidan och över fälten och så in i skogen igen och här – när man har gått inne bland granarna en stund – så ljusnar det igen:

björken

Vilka var det som bodde här och hur levde de? Antagligen var det åkrar här där det nu är skog. Det var nog ett magert och hårt liv. Det här är det som är kvar av själva huset. Förra eller förrförra sommaren när vi var här krafsade jag omkring lite i husgrunden och hittade små bitar av vitt porslin med blått eller grönt mönster. Jag lade bitarna i en rad på en av de mossbelupna stenarna, men de har visst glidit ner i springorna igen.

huset

Jag går in i ”huset” – Londi tar en sväng bland de kala, gråa syrenbuskarna – och tittar nerför backen – kanske var det här utsikten från köksfönstret, fast landskapet var väl öppnare, men sluttningen var förstås densamma.

köksfönstret

Det som är bäst bevarat av torpet är jordkällaren och den är stor. Här fanns det plats för mycket mat. Hur kan det ha sett ut när källaren var full? Vad hade de på hyllorna?

källaren

Vi går tillsammans upp till den högsta punkten, Londi och jag, och tittar ner mot den plats där jag tror att ladugården en gång stod. Den gråa granen står mitt i.

tunet

Det här är ett hörn av ladugården. Den kan inte ha varit stor – kanske var det plats till en ko och någon kalv, en gris kanske. Hade de häst?

lagårdshörnet

Längst ner i ena ändan av tunet, inte många steg ifrån ladugården, finns en liten vattensamling och någon form av byggnad eller i alla fall något byggt. Vad kan det ha varit?

damm

Jag tar många bilder, men de flesta gömmer jag. Kanske borde jag egentligen gömma alla, för vad har Hagatorpet på internet att göra?

23 tankar om “Hagatorpet

  1. Jo, den har visst sin plats här. Det skulle kunna bli en liten meditativ bok med bilder av rester av liv och funderingar(precis som du har påbörjat)över vad som fanns här och vad folket gjorde och hur de levde. Sen finns den andra varianten: att ta reda på vem som bodde där, namn, barn, några anteckningar ur kyrkböcker- men då blir det en helt annan bok. Skulle de kunna förenas?

  2. Kristina, gör du kanske något liknande? (jag får titta in på din sida lite noggrannare) Bor du också i den här trakten eller i en liknande trakt med övergivna torp och gamla husgrunder?

    Kyrkböcker är förstås en idé, fast jag hinner inte nu. Senare…

    Lennart, som jag nämner i början av texten, har alltid bott här och han vet mycket om omgivningarna och jag brukar fråga honom. Det är han som har talat om att Vrån heter Vrån och att Hagatorpet är Hagatorpet och mycket annat. Han farföräldrar bodde förresten i Hovmanstorpet under en tid.

    För något år sedan tog jag lite bilder på de olika jordkällarna här i skogskanten, fast då hade jag inte någon digitalkamera ännu. Källarna är ofta det som är bäst bevarat.

  3. Ja, vad har det här att göra? Det är väl så att sådana reflektioner (nu med bilder och allt) hör till det finaste man kan få läsa i sådana här sammanhang. En liten vik av lugn och klarhet i bloggosfärens ganska gyttjiga innanhav, om jag säger så.

    Vad menas med ”Hovman” som i ”Hovmanstorpet”? I Småland finns ju en ort kallad ”Hovmantorp” men jag har aldrig funderat över vad det betyder. Där uttalas det f.ö ”homman” tror jag.

  4. Bengt, jag tackar för de orden.

    Hovman, nej, det vet jag inte vad det kan betyda – det betyder nog inget ”hovmansaktigt”, det tror jag inte. Längre bort – åt ett annat håll än Hagatorpet – ligger Brudarebacken och det vet jag att det inte har något alls med ”brud” att göra, fast nu minns jag inte vad det betydde. Det var förresten på Brudarebacken som Norsken bodde – jag tror i alla fall att jag skrivit något om hans hus här tidigare.

    Jag kan ju höra om Lennart vet något om det där med ”hovman”, fast det är inte säkert att han gör det. Han vet mycket om platserna här, om vad som hände en gång och om namnen som sådana, men inte kanske om namnens ursprung och betydelser.

  5. Hej Bodil!

    Nj, jag skriver inte om torp och gårdsruiner menjag har vänner som är mycket intresserade och då blir man det själv. Några vänner bor på Nämdö och på deras tomt finns lämningar av ett gammal torp. Min vän Kalle ägnar sig nu åt en intensiv grundforskning i olika kyrkböcker och andra uppteckningar om livet på Nämdö. Vi har fått veta att det bott folk där sen 1600-talet, att ryssarna brände huset mm Det enda fynd de gjort är en kritpipa, som nog är från 1700-talet.
    Den är rörande fin och bräcklig.
    Sen har jag andra vänner som sköter om en övergiven by nära Kloster i Dalarna.
    Slutligen: I somras hälsade jag på min dotters svärföräldrar utanför Sundsvall. Nära där de bor finns det ett helt övergivet samhälle från trärikedomarnas tid. Det heter Klampenborg och övergavs på 30-40-talet. Där finns en massa husgrunder och jordkällare och minnestavlor över skolhus, bönehus, arbtarbostäder, disponentvillor etc
    Jag blev så tagen av mina vandringar där i somras. Och på stranden igger det snäckor och stenar fjärranifrån:barlast från fartyg som lämpat av dem där.
    Det är fascinerande med liv som levdes och som tog slut. Tll sist blir det bara en kritpipa kvar av oss om ens det!

    Om Sara Lidman:

    Din fråga är för oprecis för hela första boken är full av sadar och flickor som det går illa för. Ulrika gräver upp en rot från Stormhatten och begår självmord i slutet av Regnspiran, men det är nog inte det du menar. Jag påbörjar Bära mistel idag!

    Sen får vi se!

  6. Tack, Kristina, för intressanta inblickar i andra trakters ruiner och lämningar. När jag läser namnet Klampenborg tänker jag på Danmark, men se där – också i trakten av Sundsvall fanns det en gång ett samhälle med det namnet.

    När det gäller Sara Lidman så är mitt minne just så där oprecist som min fråga blev, men det kan ju hända att stället finns i ”Bära mistel”. Jag minns att det var något oerhört som hände med en flicka när spaden sattes i jorden. Ja, det blev visst inte bättre den här gången…

  7. Hej!
    Ja, eftersom Kristina berättat om den lilla ödebyn utanför Kloster i Södra Dalarna.. så kan jag väl ge lite mer av historien runt hur vi fösökt väcka den till liv.
    För ca tio år sedan fanns en studiecirkel som hette Kulturmiljövård i skogen, det gjordes en inventering av rester efter gamla kolbottnar, dvs plaster där man rest en kolmila.. när cirkeln gick mot sitt avslut gjorde vi en gemensam resa runt i skogarna med buss och denna utflykt avslutades med ett besök i Kristinedal, en vid den tiden helt igenvuxen plats, där lämningarna efter bebyggelsen var helt övervuxna av asp, syren, allehanda lövträd, mängder av sly.
    Byn hade bestått av flera gårdar, all mark och själva byn hade köpts upp av skogsbolaget och alla människor hade tvingats flytta därifrån. Av någon oklar anledning lyckades dåvarande skogvaktaren och kanske några andra personer övertyga ledningen för bolaget att området där själva husen funnits skulle sparas och inte planteras med gran, vilket blev åkermarkens öde.. ( eller också var det en olydnadsaktion??)
    En av deltagarna vid vår utflykt hade bott som barn i byn och berättade om föräldrahemmet, om ”skomakarns” om hur allt sett ut, alla blev vi tagna, gripna och det där hände som händer ibland mellan människor .. Någon sade: Vi skall rensa upp här! Göra fint!

    Och den följande vårvintern och före vårsådden arbetades det, ja jag vet inte hur många mantimmar. Mängder av jätteaspar togs ned och timmer såldes, tack och lov var det flera generösa bönder som var aktiva i projektet och de har ju sin maskinpark att tillgå. Bertil bjöd på ärtsoppa och Limpsmörgås om lördagarna, när det var öppet hus för alla som kunde hjälpa till. Under två säsonger röjdes det, och det snickrades bänkar och bord att sitta vid, en enkel grillplats. Av överbliven slaggsten byggdes vad som senare blev en rabatt som fylldes med gul iris.

    Mängder av blommor kom fram allteftersom, krolliljor, enkla rosor, aklejor, .. päronträdet gav lite frukt.. under maj är nu ett hav av vitsippor i hela Kristinedal.
    Det andra året byggde Valle en exakt kopia av byn, i halvmeterhöga byggnader, allt omgärdat av en gärdsgård.

    Varje år sköter numer byarna i Fline om Kristinedal. Det firas midsommarfest där, under fruntimmersveckan är något evenemang och under sommaren brukar det även vara friluftsgudstjänst
    Kristinedal är ett smultronställe i skogen där tystnaden råder, blott fåglasången och myggsurret hörs.. där det är gott att vara och andas.

    Kristinedal ligger norr om Flinesjön i en glänta i skogen, som liten överraskning som ger något slags hopp inför framtiden ligger hon där och säger; Slå dig ner och vila en stund!

  8. Lollo: Det här blir ju mer och mer storslaget. Jag har nu letat fram Garpenberg på kartan (om jag har förstått rätt och det inte finns flera Kloster i södra Dalarna) och en bit norrut ligger då alltså Kloster och Kristinedal, som är/var en riktig sammanhängande by. Nu är jag lite osäker på hur det förhåller sig med detta, men är det inte så att det egenligen finns väldigt få sammanhängande oskiftade byar i Sverige? Jag minns inte när de här olika skiftena kom Storskifte, Laga skifte och vad de hette. Mina husgrunder här i Vänersborgs utmarker är från enskilda små torp som inte bildar någon egentlig byenhet.

    Har du förresten bilder från Kristinedal? Det vore roligt att se lite hur det ser ut där.

  9. Hovmantorp och Homanstorp kommer nog båda ur mansnamnet Hamunder och den gamla sammansättning Hamundathorp. Det står för Hamunders nybygge.

  10. Tack Agneta,
    nu vet jag ju inte om du kommer tillbaka hit, men jag frågar ändå vidare på försök: Hur gammalt kan ett sådant namn vara? När det gäller just det här Hovmanstorp i ett skogsbryn söder om Vänersborg, så verkar huset – jag såg det innan det revs – ha varit byggt för så där en 150 år sedan. I mina öron låter Hamundathorp mycket äldre än så. Kan detta kanske tyda på att det fanns ett hus/en by på den här platsen långt tidigare än för 150 år sedan?

    Det är kanske en omöjlig fråga…

  11. Namnet är medeltida, med rötter i folkvandringstid; nånting har där säkert funnits sen 12-1300-talet. Vem ägde marken ?
    Namnets etymologi är ”kamp-skydd” – hadu = kamp munt = skydd.

  12. Hej Martin,
    tack för upplysningarna – den här Hagatorpstråden artar sig till att bli ett slags virtuell lärobok för mig. Under de senaste århundradena (två-tre kanske) så tror jag att det var en familj Haj (kanske är min stavning inte korrekt) som ägde markerna här. Herrgårdsbyggnaden finns fortfarande kvar någon kilometer söderut – det är golfbana däromkring nu. Nej, nu märker jag att jag vet för lite för att fortsätta tala. Jag får undersöka saken lite närmare.

  13. Hagatorpet har definitivt på internet att göra! Jag blir glad av att se det. Jag har promenerat omkring där med vovvar i omgångar och jag kan nästan se dem springa omkring i dina bilder.

    Tack!

  14. Ursäkta litet folketymologi mitt bland alla sakkunniga inlägg. ”Hov” kan väl ha något med ”gård” eller så att göra? I Svensk Etymologisk Ordbok läser jag att ”hoveri” kan betyda att arbeta på ett slott, en herrgård eller dylikt. Man kan väl tänka sig att en ”hovman” var någon som utförde sådant arbete särskilt om det nu fanns en herrgård i närheten.

  15. Annika: Roligt att en/du som känner platsen tittar in och dessutom en som vandrat där med hundar. Vet du något om gården (spåren av en gård) som ligger på andra sidan järnvägen när man kommer från Brudarebacken. Det är en del som brukar rida den vägen för jag ser ofta hästspår där. Det står en jättelik ask (Yggdrasil?) där och så finns det syrener (jag vet inte om de blommar numera) och så är det lite av husgrunden kvar.

    Bengt: Jag misstänker att du hör till de sakkunniga. Jag slår nu upp Hellquist och tittar på ”hoveri”: ”arbete som underlydande bönder hade att lämna till brukandet av godsegarens jord, 1746″. Ja, det låter väl som om din teori är helt plausibel.

  16. Hej Bodil!
    Du undrade om Kloster och Kristinedal. Kloster är en by som numera har ca 22 hushåll. namnet är från medeltiden 1486 invigdes här ett cistercienserkloster, en avnämare till Alvastra och Julita. Då gavs platsen sitt nya namn Gudsberga Kloster, tidigare hette platsen Riddarhyttan ej att förväxla med Riddarhyttan utanför Skinnskatteberg.
    Klostret hade en kort aktiv tid, här var munkar fram till några år efter reformationen. Ännu kan man se ruinen efter Klosterkyrkan, och om man söker på nätet via Husbyringen kanske det finns bilder från byn.

    Markerna och byn Kloster har aldrig varit utsatt för skiften vad jag vet, den har varit bolagsägd på ett eller annat sätt sedan urminnes tider, här har funnits ett krutbruk, ett plåtvalsverk och

  17. Äh!!! Min gamla Mac och jag… kan väl lika bra säga det på en gång, jag kan inte lägga in bilder, datorn ärvde jag av sonen, den är tio år och funkar år ut och år in.. gammalmodig men säker.. det är jag som skickar iväg text utan att vara klar..

    Well, Kristinedal ligger ca 4 km från Kloster och Kristinedal hörde till Flinebyarna, Hanåker, Hansbyn, mfl byar .. i de byarna har bott självägade bönder så länge man kan minnas, deras skogsägor syns som smala rimpor på ekonomiska kartan..

    Att några Klosterbor deltog i äventyret med Kristinedal var mest en lycklig slump.

  18. Tack Lollo,

    nu har jag tittat på vackra bilder från Klosters bruk, Gudsberga Kloster och Flinesjön.

    Hela det här blev en väldigt intressant upplevelse för mig och så oväntad också… och jag har verkligen fått de här små orterna fastnitade på min inre karta.

  19. God Bless and a Big Smile!
    Dina bilder är inspirerande och har högt igenkänningsvärde, man längtar till marsvåren av dem, när gläntorna blir möjliga att besöka till fots igen på strövtåg med hunden.. det är den där underbara tiden innan växtligheten skymmer spåren efter människor som bott i de trakter vi bebor nu, de som vandrat samma stigar som vi … vi är nog många som går i skogarna och känner hemmahörigheten…

  20. Tyvärr vet jag inget om den. Jag kommer dock ihåg att när jag gick på Onsjöskolan så hade vi en vaktmästare som bott på Onsjö jämt och som berättade om området. Tyvärr är det ju inte mycket jag kommer ihåg. Jag skall fråga ”de mina” om de vet något.

  21. Nu ligger snön djup här igen, men så småningom när det töar på nytt ska jag ta mig en liten vandring med Londi bort till Yggdrasil-bostället och ta lite bilder där också.

    Den här platsen/texten låter jag få vara ett slags möjlig mötespunkt för ord och tankar kring ödebyar och ödegårdar. Och när jag gör ett nytt inlägg om sådant här, så länkar jag dit härifrån.

  22. Hej Bodil!
    Vi utforskar övergivna hus, gårdar, fabriker. Ja… you name it.
    Finns så otroligt mycket energi på dessa platser även fast de är övergivna.
    Kolla gärna in vår blogg. http://tomtochode.blogg.se

Kommentera