Blogg

Nu när kvällen närmar sig stiger vi upp efter vår middagssömn, Miki och jag. Under dagen var vi med Vesna på vandring på kullarna ovanför Sveta Nedelja, en liten stad ett stycke nordväst om Zagreb. Vi for iväg i förmiddagens sol och snart var vi framme i utkanten av Sveta Nedelja eller närmare bestämt i byn Mala Gorica. Där parkerade Vesna bilen och så började vi gå uppåt och snart var vi på en av åsarna med härliga utblickar över nästa och nästa…

Värmen låg på, vänlig och lätt och solstrålarna lekte i gräsaxen och vägen var den där rätta sortens väg som så småningom gick över i stig.

Vi gick i lövprassel genom bokskog och Miki hade mycket att lukta på. Ibland gick solen i moln men värmen låg kvar.

Här och där i backarna såg vi vårens första blommor titta fram bland det bruna: krokus, primula och snödroppe.

Och så var vi ute ur bokskogen och gick längs en av åsarna och såg ner i byarna och bort mot nästa ås och sedan mot bergen. Något av dem var säkert Medvednica. Vi gick tills vi nådde Kapela Svete Marije Magdalene, men jag tog ingen bild av det för det var skymt av en ful byggnadsställning. I stället vände jag ”kameraögat” mot det omgivande landskapet.

En lycklig dag, eller ska jag vara försiktig och säga ”förmiddag”? Nej. Inget har hänt, i alla fall inget särskilt och då är allt som bäst. Det särskilda skär bara sönder grundväven. Här är här och nu är nu och Miki och jag är tillbaka hemma sedan en obestämd stund. På förmiddagen gick vi dit vi går oftast när solen lyser, jag säger inte vart för att inte trötta er med det långa namnet med den bevingade bokstaven. Vi började med kaffe på hörnan och redan där var allt perfekt – det där solflimret framför ögonen när man sluter dem! Sedan köpte jag ännu större och glödrödare granatäpplen än någonsin – ja, jag överdriver lite för nöjes skull. Bland alla de härliga frukterna och grönsakerna vill jag speciellt nämna de skira små spenatbladen. Kommer jag nu snart att lämna surkålstiden och gå inte i spenatens gröngröna säsong? En fråga att lämna obesvarad.

Eftersom dagen kändes så lätt och så sorglös gick vi sedan till en av barerna på andra sidan torget. Ja, en kaffe till. Och Miki fick lite av mjölkskummet med kaffesmak i. Ja, han dricker kaffe i de där minsta och bästa mängderna.

Där uppe är utsikten vidare och för den som är försedd med tittglädje finns det mycket att följa med blicken: människor, hundar, spårvagnar…

Och här i balkongrummet plöjer jag mina fyra fält: jag vrider på en dikt för att se vad den säger på detta språk, jag översätter ett stycke dunkelt händelserik text, funderar och ändrar i ett förord, gör de första anteckningar till en recension. Sedan ut igen i vårvind och vårsol.

Februari är här så även om våren skulle backa någon dag så betyder det så lite, ja nästan ingenting alls. Och så var det dags för Miki och mig att bli stadsmässiga igen. Iförda koppel och skor och en del annat gick vi upp mot stan. Vi tog den vanliga vägen och snart var vi vid Glavni kolodvor där vi svängde åt höger och sedan gick vi längs parkerna och jag tog för omväxlings skull en bild på den danska ambassaden som ligger så mycket vackrare än den svenska.

Vid Trg tog vi åt höger och slog en liten ögla runt Europski Trg och jag upptäckte att man med ett högt plank spärrat av den där lilla gränden vars namn jag inte minns och inte heller kan hitta. Den har visst flyttats till en annan dimension, det otydliga minnets dimension kanske.

När vi kom ut från denna ögla var vi i ett av de övre hörnen av Dolac – ja, nu trollar jag kanske lite. Vi strök längs ena sidan av torget och gick nerför trappan till ”burekhålet” där jag snabbt fick ut ett hett paket. Ja, vi kom precis när en omgång var färdig. Nu kan ni skriva fortsättningen: … Ja, vi korsade Trg Krempuha och så var vi uppe på Opatovina där vi satte oss vid ett bord på ”Carpe diem” och jag packade upp vår burek medan Miki väntade.

Den här gången slipper ni titta på maten och kaffet. Jag säger bara att vi åt och drack och att vi när tiden var inne började gå neråt igen. När vi kom till Glavni kolodvor gjorde vi ett avsteg från vanan och gick in där och jag tittade på tidtabellen för att se om man fortfarande kan åka till Dugo Selo, Jastrebarsko eller Mraclin eller till någon annan liten ort. För säkerhets skull frågade jag om det verkligen går tåg dit eller dit eller dit, Miki får ju inte åka buss. Det blev ja på allt, så kanske gör vi en resa på någon halvtimme någon dag snart.

När vi kom till Branimirova tržnica såg jag att baren på hörnan såg inbjudande ut i solskenet och att den dessutom heter ”Roberto”. Fast ovanför står det fortfarande ”Ribarnica”.

Ja, igår – idag är det annat fastän förmiddagen var rätt dräglig. Men nu vänder jag blicken till gårdagen: Miki och jag träffade Gabi på vår vanliga mötesplats i parken och så började vi gå ner mot Folka, Borovje och Sava. Vi tog en paus på ”vår” bar bakom moskén och drack njutningsfullt vårt kaffe kisande mot solen, Miki tuggade på en bra skinnbit. Vi pratade om det som hänt sedan sist vi sågs, det var ju rätt länge sedan, faktiskt ända sedan vi satt på Sofras veranda och firade jul med begova čorba och japrak. Vi pratade också lite om planer nu när Gabi har bil: kanske en dagstur till Samobor eller Trakošćan eller en långhelg i Slavonski Brod. När vi sedan reste oss bestämde vi oss lite vagt för att gå ner mot Sava på smågator kanske i sicksack allteftersom riktningarna valde sig åt oss.

Och vi gick mot den värmande solen och mot floden och tittade in i trädgårdarna och funderade över vad man kunde se från fönstren. Så nådde vi fram till nasip och klättrade uppför gräsvallen.

Vattenytan blänkte lite här och där mellan träden i strandkanten och vid toplana/värmeverket blev blicken över vattnet vid.

Där gjorde vi en skarp gir och hamnade inne på smågatorna igen. Vi tittade på husen och funderade på var man skulle kunna bo, ett bra område egentligen med både nya och gamla hus och här och där väldigt lantligt och ändå inte långt från allt sådant där som man kan tycka sig behöva.

En busslinje finns också och det förkortar ju avstånden ytterligare, så kanske här? Två små, inte särskilt arga vakthundar får tacka för oss eller sig själva säger jag nu med en något luddig formel.