Härom dagen kom ”Skimmelryttaren” ut på Hasturs förlag. Det dröjer säkert innan boken som bok med blad och pärmar kommer hit till staden mellan berget och floden, men jag gläder mig förstås åt att det hela nu är i hamn. Under tiden är jag i min ”nya” översättartillvaro redan två böcker bort. Men nu är det den här det gäller.
Här är några rader ur förordet jag skrivit till den:
I sitt sista och kanske mest uppskattade verk ”Skimmelryttaren” låter Storm det övernaturliga om och om igen möta det detaljerat sakliga. Han var uppvuxen i ett landskap där genom århundraden mycket i tillvaron hade handlat om kampen för att skydda den landremsa där man levde, det land som havet om och om igen hotar att återerövra. Och som novellens början antyder hade Storm burit stoffet med sig länge, först under många år på ett mer omedvetet plan men så småningom på ett alltmer konkret sätt. I början av 1885 skriver han bland annat följande rader i ett brev till sin äldsta dotter: ”Nu spökar en vallsaga, som jag läste om som barn, i mig; men förstudierna är mycket krävande och invecklade.” För sitt novellprojekt använde han mer än femtio angivna källtexter om allt från vallbyggande och lagar och förordningar gällande detta till krönikor om katastrofer vid de återkommande stormfloderna. Dessutom lät han sig i detta vägledas av lantmätare och andra experter på området som exempelvis vännen Christian Eckermann. När det gäller de spöklika och kusliga elementen kan man också märka inflytandet från den av honom beundrade store romantikern, skräckromantikens mästare E.T.A. Hoffmann, men mycket kom från honom själv eller den egna läggningen, hans fascination för det oförklarliga, det som ligger bortom det vi ser. På samma gång var det muntliga draget i hans novellkonst hela tiden påfallande, inte minst i ”Skimmelryttaren”. Berättelserna kommer ur berättarens mun och detta blir extra tydligt genom ramberättelserna som samtidigt framkallar en känsla av pendlande mellan närhet och avstånd. ”Skimmelryttaren” har två ramar, en yttre som bara finns som början och en inre som ett par gånger bryter igenom eller avbryter det inre kärnförloppet. Berättaren sitter där nog så påtaglig i värdshuset vid vallen med tunga ylleförhängen framför fönstren och grogg på spisen, så det är svårt att inte ta honom på orden.
Och här ett litet stycke ur själva texten:
I februari i den ständiga frosten fann man lik som spolats mot land; ute vid det öppna havet på det frusna vadehavet hade de legat. En ung pratsam kvinna som varit med när man burit in dem till byn ställde sig framför gamle Haien och ropade: ”Tro inte att de såg ut som människor; nej, som marulkar! Så stora huvuden”, och hon höll händerna långt isär, ”svartglänsande och blanka, som nybakt bröd! Och krabborna hade gnagt på dem; och barnen skrek högt när de såg dem!”
För gamle Haien var detta inget nytt. ”De har väl drivit omkring i havet ända sedan november!” sade han lugnt.
Hauke stod tigande bredvid; men så snart han kunde smög han sig ut på vallen; det gick inte att avgöra om han ville leta efter fler döda eller om han drogs till skräcken som ännu måste ruva på platserna där de döda legat. Han sprang längre och längre bort, tills han stod ensam i ödsligheten där bara vindarna ven över vallen; där ingenting fanns utom de klagande rösterna från de stora snabbt förbijagande fåglarna; till vänster om honom var det tomma vida marsklandet, på andra sidan den oöverskådliga stranden med den nu av isen skimrande vadehavsytan; det var som om hela världen låg försänkt i vit död.
Hauke blev stående uppe på vallen och hans skarpa blick svepte hit och dit; men några fler döda kunde han inte se; bara där de osynliga strömmarna rörde sig under isen, höjde och sänkte sig isytan i böljande linjer.”
°°°
Förlaget Hastur är ett litet djärvt förlag vars utgivning är väl värd att utforska.
