Vi tar tåget till Mraclin

I förmiddags tog Miki och jag tåget söderut i riktning mot Sisak, men vårt mål var den lilla byn Mraclin, så redan efter tjugo minuter steg vi av. Vi åkte dit på ett slags låtsasuppdrag, jag skulle ha tagit en bild på en skylt, men den bilden kom att inte behövas, så det blev just ett låtsasuppdrag. Eller ett nöje. Våren slog upp sina portar på vid gavel och över oss strömmade värme och ljus. Mraclin är ”berömt” (vet inte om Mraclin egentligen är berömt, vem känner till Mraclin?) för sina stora mörka tunga gamla trähus i Turopolje-stil. Ja, Mraclin ligger i Turopolje.

Genom byn går en ganska rak gata åt höger från järnvägen om man tittar längs spåren mot söder. Vi följde den och tittade in lite här och där mellan husen. På många ställen var det ett rikt hönsliv och Miki tog på sig jägarblicken och jag stramade åt kopplet.

Jag tog en del husbilder men eftersom detta var vårt tredje besök, minst, så tog jag bilder på annat också, hönor då – men också hus.

Bakom staketen skällde hundar mer eller mindre farligt eller respektingivande, men en och annan hund gick också lös och verkade inte arbeta för någon utan leva sitt eget liv. En sådan hund träffade vi strax intill den vita kyrkan. Miki och den här lille svarte for runt i glad yra, tills jag blev rädd för trafiken, som inte var tät men som ändå var trafik. Jag fick springa en stund innan jag fick fatt i kopplet.

Vi gick tills avstånden mellan husen blev allt större och vi vände när jag hade tagit en bild av en magnifik tupp som gol från sin tron, en liten brädhög.

Sedan gick vi hela vägen tillbaka till stationen, korsade järnvägen och gick den raka vägen åt andra hållet. Jag frågade en kvinna vi mötte om en bar och hon pekade ut den enda baren i byn: Calypso. Dit gick vi och där drack jag en kopp kaffe, inomhus eftersom det inte fanns några bord ute, men vi var de enda gästerna, så jag tyckte att det kunde gå, trots, ja, ni vet vad…

Och så bar oss våra ben tillbaka till järnvägen igen och vi korsade den och tog sedan en ”tvärgata” ut i markerna.

Och nu är vi så utmattade som om vi gått till fots hela vägen till Mraclin.

Kommentera