Det finns ett Österland som är närmare oss här i Västeuropa än den Främre Orient som ofta dominerar nyhetsflödet i vår tid.
Trots att majoriteten av de svenska bokläsarna fortfarande har blicken riktad mot den anglosaxiska eller ska vi säga angloamerikanska litteraturen, så verkar ett fokusskifte vara på väg, även om det nog kommer att ta tid innan vi är där. På den årliga bokmässan i Göteborg har två gånger under den allra senaste åren en speciell uppmärksamhet riktats österut. 2003 var det litteratur från Polen som var det stora temat på mässan och författare som Adam Zagajewski, Olga Tokarczuk och Andrzej Stasiuk kom att introduceras för en lite större svensk publik, en publik utanför den rena kännarkretsen. Och i höstas var det Litauens tur med författare som Sigitas Parulskis, Jurga Ivanauskaitė och Herkus Kuncius och efter det har den moderna litauiska litteraturen kommit att börja utvidga sin läsekrets i Sverige.
Också i Tyskland är normalläsarblicken främst riktad mot den engelskspråkiga världen om än inte i lika extrem grad som fallet är med de svenska läsarnas inriktning. Men vänder vi blicken mot Leipziger Buchmesse ser vi att det stora, sedan 1994 årligen återkommande, bokpriset där är ett pris för ”stärkande av de alleuropeiska relationerna”. Det som främst åsyftas med formuleringen är ett närmande mellan det gamla Västeuropa och Central- och Östeuropa. Förra årets pris gick till Slavenka Drakulić för hennes bok ”Inte en fluga förnär”, som skildrar ondskans banalitet som det stora motivet i 1900-talets Europa. Och årets pris gick till den ukrainske författaren Jurij Andruchovytj för romanen ”Tolv ringar” (finns ännu inte i svensk översättning) för dess ”konstfulla blandning av myt och magi, som en berättelse om ett samhälle i förvandling, en berättelse som öppnar ögonen för kontinentens glömda mitt”. I Göteborg i höstas var Andruchovytj för övrigt också på plats – han talade då om sin bok ”Mitt Europa”.
På årets Leipzigmässa gjorde Slavenka Drakulić och den ungerske författaren Péter Esterházy ett gemensamt framträdande i form av ett ”pristagarsamtal”. Esterházy fick den tyska bokhandelns fredspris 2004. Temat för samtalet var relationerna mellan Ungern och Kroatien, dels de båda ländernas gamla bindningar sedan dubbelmonarkins dagar dels dagens väl långt ytligare och lättare förhållanden med ett slags nyvaknad nyfikenhet som huvudingrediens. Naturligtvis får de båda författarnas gemensamma erfarenhet av ett liv under kommunismen sin plats i samtalet. Drakulić berättar scener från sin barndom då den kommunistiska personkulten frodades, om hur hon som liten flicka föreställde sig de blomstersmyckade Titoporträtten som besläktade med katolska helgonbilder. Och Esterházy talar om människor i diktaturer som evigt omogna – ”det finns ingen ansvarskultur i en diktatur”, säger han. För mig som svensk åhörare var det uppfriskande och spännande att lyssna till ett sådant här storeuropeiskt samtal utan något som helst svenskt perspektiv. Drakulić och Esterházy gav varandra också små skämtsamma tjuvnyp som hämtade sin näring ur deras gemensamma centraleuropeiska vetande och myter.
Jag missar tyvärr allt utom slutet av den tjeckiska författarinnan Petra Hůlovás framträdande med romanen ”Cirkus Les Mémoires”, men jag får ändå med mig ett intryck av hur den här boken är eller kan vara, vad den kan innehålla för slags stoff: en splittad enhet, rörelse, en envis trots-allt-rörelse, cirkuslamadjur som lider men trampar på, människor som kämpar sig vidare, en handling insvept i ett kraftfullt språkligt sug. Medan Mirko Kraetsch läser de sista sidorna i romanen i tysk översättning sitter Petra Hůlová bredvid och gör lite miner och ser väldigt ung ut.
Katja Lange-Müller lyckas jag inte alls höra, trots att jag satt upp ett av hennes framträdanden på min lista: ”Gammal kärlek – nytändning? Tyska språket i Europa”. I alla fall hittar jag hennes bok ”Die Enten, die Frauen und die Wahrheit” (Ankorna, kvinnorna och sanningen). Jag börjar läsa lite i den redan inne i Messebuchhandlung. Den första lilla berättelsen ”Moskva, spår och följeslagare” börjar så här:
Svårt är det, men härligt – att vandra genom Moskva, särskilt på vintern. Ett äventyr för den inte längre nyktra (ingenstans smakar vodkan bättre än här och aldrig bättre än på vintern), inte längre unga och av åtminstone dessa två orsaker inte helt balanssäkra kvinna på de oräfflade sulorna till sina lågskor. Hon, alltså den här gången jag, kan när som helst falla på näsan;
Platsen – Moskva – är också i denna text östligt belägen, men ljuset kommer kanske inte just från öster utan ifrån det dramatiska perspektiv som en sådan här hastig djupblick in i den åldrande men ännu inte gamla kvinnans värld kan ge: inte helt balanssäker, men vem kan välta henne mer än hennes egna felsteg?
Jag lämnar Lange-Müller där hon står i högst tillfällig balans i ”livets lågskor” och återvänder till Andruchovytj och läser det tacktal han höll efter att han mottagit årets stora alleuropeiska pris. Hans tal är fyllt av bitterhet för att hans land Ukraina egentligen inte alls släpps in i Europa. Hans hemland är fortfarande utanför gemenskapen och inget tyder på att européerna på allvar vill släppa in ukrainarna i värmen. Andruchovytjs tal kastar också ett ironiskt ljus över priset. Här är ett litet utdrag ur talet:
Allt fler onda aningar och förmodanden dyker upp. Jag vet att de kanske är taktlösa, men jag kan inte hindra dem från att komma. Till exempel: Kanske är Europa helt enkelt skräckslaget? Kanske är det skräckslaget inför Europa, inför sig självt? Kanske spärrar man av sig så gentemot oss, därför att vi har anammat deras värden i så hög grad att de blivit till våra? För att Europa självt sedan länge inte har någon kontakt längre med dessa värden? Och det man i grunden strävar efter är att inte förändras. Och denna oförmåga till förändring vårdar man i hemlighet som det högsta?
I det här talet hör vi en röst som brinner, en röst från den andra sidan. För även om Västeuropa så smått börjat blicka österut mot länder som Polen, Tjeckien, Ungern och även Litauen, så finns det fortfarande en gräns som man ogärna korsar och jämför man Andruchovytjs ord i talet med till exempel Stasiuks position sådan Mateusz Hartwich framställer den, så är det inte svårt att se hos vem det största allvaret står att finna:
Allt som är nytt och ”europeiskt” vänder han sig emot. Allra helst skulle han vilja införliva de förfallna byarna, de magra korna, de sorgliga alkoholisterna och de smutsiga barnen i sitt privata ”Stasiuk-reservat”. Men han säger också: ”… jag smider nu planer om ett sånt här reservat och om invånarna i de här städerna och byarna skulle få reda på det, skulle de helt enkelt sparka mig i arslet”.
Kanske skulle det inte räcka med en spark i arslet… Kan Stasiuk tänka och tala som han gör här för att Polen inte längre är utanför? Och kommer Andruchovytj att ändra röstläge om Ukraina kommer över gränsen? Eller viktigare: Kommer Ukraina att släppas in i Europa?