Blogg

Sofi Oksanen – en Kassandra

Bodil Z 2 kommentarer

Sofi Oksanen är min världs Kassandra. Hon ser in i framtiden för att hon tar det förflutna på allvar och förstår att tolka det och hon säger vad hon ser för att hon vågar det. Och nästan ingen törs tro henne. Det var väl därför mytens Kassandra inte blev trodd.

I en lång text i DN (översatt till svenska av Janina Orlov) ger hon genom en rad tillbakablickar på finländsk historia sin bild av vad som kommer att hända i Ukraina och resten av Europa nu när Putin efter år av attacker skärper krigshandlingarna mot landet. Rubriken är kanske inte vald av henne, men kanske kan hon tycka att den passar: ”Föreställ dig tystnaden i ett finlandiserat Europa”.

Jag visar här bara några utdrag ur texten och råder den intresserade att försöka få fram hela. Texten är en varning till oss:

Under det att de ryska aggressionerna har ökat på senare tid, har jag reagerat på hur man på nytt försöker tillämpa finlandiseringen på Ukraina i smyg, trots att det skulle skada Ukrainas integrering med väst och driva landet tillbaka till det förgångna, som det genom revolutionen ville frigöra sig från. Den mediala flerstämmigheten skulle gå förlorad och Rysslands krig i Ukraina skulle i offentligheten enbart få kallas inbördeskrig, i enlighet med den ryska propagandan. Jag vågar inte ens föreställa mig landets miljösituation.

…

I Europa förhåller man sig inte alltid tillräckligt bestämt gentemot de ryska påverkansmetoderna, och därför är det skäl att fundera över hur ett finlandiserat Europa eller Norden skulle se ut. När man lägger finlandiseringsschablonen över dessa områden får man ett scenario där EU:s grundvärderingar har blivit ett skämt och beslutsfattarnas fickor släpar i backen på vägen till Moskva. Vi skulle fortfarande köra västerländska bilar och resa vart vi vill, och det skulle inte vara något fel på vår levnadsstandard. Men vi skulle inte längre ha yttrandefrihet och medierna skulle publicera ryska pressmeddelanden som de är.

Efter några generationer skulle våra efterkommande skratta åt tanken på Rysslands brott mot mänskligheten och eventuella kritiker skulle stämplas som paranoida bråkmakare. Oppositionsledaren Aleksej Navalnyj skulle ihågkommas som en terrorist av samma kaliber som Usama bin Ladin.

Och Ukraina? Landet skulle ju vara en självklar del av Ryssland liksom det övriga Östeuropa, balterna skulle antagligen vara skyldiga till något nytt krig, hur de rasistfascisterna än försökte skylla ifrån sig på Ryssland. Alla skulle i smyg kalla Östersjön för skithav, men aldrig offentligt. Vad skulle då finnas kvar av Europa förutom skalen? För vi är lika med våra värderingar.

Vårvardag – vår vardag

Bodil Z

Efter gårdagens tågresa till ”andra världar” har vi legat ganska lågt hittills idag även om våren är lika tydligt här och varm och solig som igår. Nå, jag bestämde mig för att köpa morgonens clementiner och citroner på marknaden i Savica, så vi trampade iväg i den härliga blåtältsmorgonen och tog oss genom tunneln under Slavonska och gick sedan en bit längs hyreshusen och så in genom nästa hål och så förbi ett tråkigt parkeringshus eller vad det är. Vi gick förbi männen som jag en iskall vinterdag köpte granatäpplen av, men nu var jag tråkig och gick förbi. Och så var vi framme vid marknaden som är inomhus men på ett väldigt utomhusaktigt sätt.

Vi gick först ett varv och och tittade och jag upptäckte ett ställe där de säljer getost, men jag har just nu för mycket ost hemma, så nej. Jag köpte mina citrusfrukter utan mycket ordande för jag ville ut i solen igen. På vägen ut gick vi förbi ett vimmel av brevlådor som väl tillhör hyresgästerna ovanför. Miki stack in nosen här och där.

Ja, och så var vi ute igen. Jag såg några bord i halvsolen, några bord som kanske hörde till något som kanske var en bar. Jag knackade lite på en igenimmad eller igenkladdad ruta och strax kom en man ut och jag frågade om jag kunde beställa kaffe och om jag fick sitta vid ”det där bordet”. Det gick bra och vi slog oss ner.

Strax kom kaffet och vi ägnade oss åt trivsel även om solen flyttade sig lite åt fel håll men värmen låg kvar över skuggan, så vad ville jag? Inget förstås.

Miki fick lite mjölkskum med kaffesmak och sedan vatten på fat.

När vi kom ut stötte vi på en man som med fryntlig uppsyn undrade vad jag gjorde här, jag brukar ju vara på Rapska, vad gjorde jag så här långt borta? Jag sa något fladdrigt om att jag visst kände igen honom men att jag inte mindes något mer än just det. Han började då förklara ganska vidlyftigt att han då och då arbetet extra i det där fruktståndet vid Union. Till sist föll tiolipan ner i mitt huvud och vi skrattade lite och jag tänkte på hur väldigt långt bort från mitt revir jag förirrat mig. Tänk om han vetat att Miki och jag var i Mraclin igår!

Vi tar tåget till Mraclin

Bodil Z

I förmiddags tog Miki och jag tåget söderut i riktning mot Sisak, men vårt mål var den lilla byn Mraclin, så redan efter tjugo minuter steg vi av. Vi åkte dit på ett slags låtsasuppdrag, jag skulle ha tagit en bild på en skylt, men den bilden kom att inte behövas, så det blev just ett låtsasuppdrag. Eller ett nöje. Våren slog upp sina portar på vid gavel och över oss strömmade värme och ljus. Mraclin är ”berömt” (vet inte om Mraclin egentligen är berömt, vem känner till Mraclin?) för sina stora mörka tunga gamla trähus i Turopolje-stil. Ja, Mraclin ligger i Turopolje.

Genom byn går en ganska rak gata åt höger från järnvägen om man tittar längs spåren mot söder. Vi följde den och tittade in lite här och där mellan husen. På många ställen var det ett rikt hönsliv och Miki tog på sig jägarblicken och jag stramade åt kopplet.

Jag tog en del husbilder men eftersom detta var vårt tredje besök, minst, så tog jag bilder på annat också, hönor då – men också hus.

Bakom staketen skällde hundar mer eller mindre farligt eller respektingivande, men en och annan hund gick också lös och verkade inte arbeta för någon utan leva sitt eget liv. En sådan hund träffade vi strax intill den vita kyrkan. Miki och den här lille svarte for runt i glad yra, tills jag blev rädd för trafiken, som inte var tät men som ändå var trafik. Jag fick springa en stund innan jag fick fatt i kopplet.

Vi gick tills avstånden mellan husen blev allt större och vi vände när jag hade tagit en bild av en magnifik tupp som gol från sin tron, en liten brädhög.

Sedan gick vi hela vägen tillbaka till stationen, korsade järnvägen och gick den raka vägen åt andra hållet. Jag frågade en kvinna vi mötte om en bar och hon pekade ut den enda baren i byn: Calypso. Dit gick vi och där drack jag en kopp kaffe, inomhus eftersom det inte fanns några bord ute, men vi var de enda gästerna, så jag tyckte att det kunde gå, trots, ja, ni vet vad…

Och så bar oss våra ben tillbaka till järnvägen igen och vi korsade den och tog sedan en ”tvärgata” ut i markerna.

Och nu är vi så utmattade som om vi gått till fots hela vägen till Mraclin.

Bundek – France Prešerens staty

Bodil Z

Vad gör man en dag som denna? Toma och jag bestämde oss, nej förresten, det gjorde vi inte, vi kom efter en del turer hit och dit att hamna nära Bundek. Vi steg av, Miki var förstås med, och Toma sa att han skulle visa mig France Prešerens staty i parken där och jag svarade, ja, det är ju hans dödsdag idag. Vi tittade lite bildat på varandra och så gick vi tvärs över en lerig ”gräsmatta”. Den första statyn vi kom till var inte den rätta, men glömskan har suddat ut vem den föreställde. Den andra var Prešeren och här ser ni Toma läsa en av hans dikter för Miki och mig – på slovenska.

Efter detta gick vi runt Bundeks vildare del och kom så småningom till den domesticerade baddelen, där jag ibland är om somrarna. Nu när träden är lövlösa ser det rätt ökenartat ut här eller kanske lite som ett grustag med pöl, men jag vet att jag är glad över Bundek när värmen kommer.

Vi köpte kaffe i en automat för barerna har inte öppnat än och så satte vi oss på stolar i solen och tittade på vattnet och talade om priserna på kaffe i barerna i mitt kvarter: Makao, Dash, Dalija, Laguna, Simpa, Royal… Sedan gick vi ner till vattnet så att Miki också fick dricka lite.

Friheten cyklade förbi

Bodil Z

Ett och annat glömde eller förteg jag när jag igår berättade om vandringen ovanför Sveta Nedelja. Det ena var något jag inte trodde jag kunde eller skulle berätta, men eftersom jag ännu har det så tydligt för min inre syn vill jag försöka. På vägen upp mot Kapela Svete Marije Magdalene såg jag plötsligt Friheten i gestalt av en kanske tioårig pojke i kortärmad tröja och med fladdrande byxben susa nerför backen från kapellet och uppför nästa backe på en alldeles för stor cykel, tätt följd av en vacker vallhund. Jag vände mig till Vesna och sa: Ser du, där cyklar Friheten? Och hon förstod. Men Friheten kan man inte fotografera, så ingen bild.

En annan sak jag inte berättade var att Miki träffade en liten luddig hund vid en vägkrök på en av åsarna. Vi stannade en god stund så att de fick lukta på varandra ordentligt. Sedan gick den lilla mycket målmedvetet nerför en av nerför backen. Vi såg den länge om och om igen försvinna och dyka upp på nytt.

Sedan gick upp upp till krönet av den kullen förbi små stånd av primula. Där står en låg bänk bestående av en planka på två bockar. På den satte vi oss och pekade ut berg, städer och byar för varandra.

Längs vägen tillbaka ner mot Mala Gorica ligger gårdarna tätare igen och ute på fälten strövade hönor i olika färger – bruna, vita, svarta och spräckliga – omkring som de ville.