Härom kvällen slog jag huvudet i dörrposten, tydligen ville jag ta en genväg in i rummet. Bulan är kvar men det är inte om detta jag vill tala. Medan jag gjorde min gymnastik imorse lyssnade jag med ett halvt öra på ett program om hjärnan och människans utveckling genom tiderna. Ja, det där med ett halvt öra är nog en överdrift, men plötsligt hörde jag något som fångade min uppmärksamhet. ”Någonstans på vägen förlorade vi något.” Vad kan detta ha varit? Nej, vem skulle veta det? Fast det slog mig att detta förlorade lockar mig mer än allt annat, mer än allt vetande eller alla utspekulerade hypoteser om livets ursprung eller människans hjärna. ”Något gick förlorat längs vägen.” Det är bland det bästa jag hört, tror jag. Och medan jag fortsätter mitt gymnastikprogram tvingas jag in i en påhittad polemik med någon som tycker att framtiden är mer intressant än det förflutna. Och jag tycker på ett barnsligt sätt bäst om det förflutna för där finns allt, också det förlorade, kanske allra mest detta underbara förlorade. Och så blir tankarna försöksvis lite mer ”ordnade” och jag säger till mig själv att nuet är den punkt vi ser all tid ifrån, nuet är vår stillastående farkost genom tiderna. Och så lite mera babbel: I det förflutna var vi alla eller allt yngre, i framtiden blabla. Lite frågor som omväxling, det gäller ju att ha kul med sig själv under gympan: Varför tror man att framtiden är ung? Eller är den kanske det och det är bara vi som inte kan hålla oss unga i den unga tiden? Framtiden är kanske sådan att tiden är yngre och vi äldre? Det här blir visst ett rätt mekaniskt räkneexperiment? Nå, den vägen stänger jag i min självsvåldiga egenvärld. I det förflutna fanns allt och det är kvar. ”Kvar” är ett märkligt och innehållsdjupt ord. Det verkar finnas en förbindelse mellan ”kvar” och ”förlorat”. Inga är så nära varandra som motsatser.