Blogg

Många år efter den första läsningen har jag nu läst om Alberto Moravias ”Gli indifferenti”.

Det som oroar mig mest med den här romanen, som verkar vara skriven av en desillusionerad och utlevad gammal vivör, är vetskapen om att den skrivits av en mycket ung man – Moravia var knapp tjugo år när han skrev den.

Hela skeendet är sammanträngt på något som påminner om en teaterscen. Det finns bara fem personer och de är fastlåsta vid varandra genom olika sexuella och ekonomiska bindningar – ingen slipper någonsin ut ut sin egen kalkylerande egoism (kanske säger någon emot mig här) och förhållandena mellan dem saknar värme och äkthet. Huvudpersonen Michele – om han nu verkligen är huvudperson mer är de andra – plågas eller plågas kanske just inte på riktigt av sin allt överskuggande likgiltighet och handlingsförlamning.

Under större delen av romanen hasar sig händelseförloppet fram som en serie likartade scener: trista måltider, gräl, känslolösa och ofta lite perversa sexscener (det ska gärna ingå en kvinna med jättestora bröst och överrunda höfter som kräks eller kränks). Nästan identiska scener upprepas eller varieras om och om igen. Grundkänslan är utvägslöshet och instängdhet. Man är inne i en burk och fyller den helt.

Plötsigt i sista kapitlet börjar det hända saker som radikalt eller skenbart radikalt bryter med romanens grundmönster. Michele grips av desperation eller iscensätter ett slags desperationsmim. Han köper en pistol, går hem till Leo, moderns och systerns älskare, och börjar skjuta mot honom, men då visar det sig att han har glömt att ladda pistolen. Det här är den enda scenen i boken som har någon form av liv eller i alla fall nerv, men det rör sig om en kort episod. Strax efteråt är allting lika kvalmigt och trångt igen och boken rinner trött ut i en ännu en lögn eller ännu ett svek…

Igår var jag en sväng in på mitt favoritantikvariat i Göteborg och köpte med mig några böcker. En av dem är den lilla diktsamlingen ”Översatt glädje” av Helge Jedenberg. Nu tror ni kanske att det var titeln som väckte mitt intresse, men egentligen tog det hela en annan väg. Först upptäckte jag en annan diktsamling av Jedenberg och sedan ytterligare en. Jag läste lite i dem och sedan fick jag syn på den här och det var dikten på baksidan som fick mig att bestämma mig. Den dikten är också den första i samlingen. Här:

Ord

Ord
som villebråd
i gläntans infallsvinkel.
En tveksam rörelse
en ton
sekundsnabb lystring.
Så nära vinst
och oerhörd förlust.

Regnet har rätt
och träden och djuren
och alla de
som aldrig någonsin räknas.
Där finns ett språk
bortom, innanför och hitom
och på bägge sidor
om alla murar.

Jag känner mig så förtvivlat lycklig över den här enkla renheten i språket. ”Tveksam” betyder tveksam, tack! Och ”regnet har rätt”. ”Så nära vinst och oerhörd förlust”.

Else Lasker-Schülers dikter ligger framför mig igen. Jag läser ”Hebräische Balladen” och väljer ut dikten ”Jakob” åt er. Stanna lite vid den sista raden…

Jakob war der Büffel seiner Herde.
Wenn er stampfte mit den Hufen,
Sprühte unter ihm die Erde.

Brüllend ließ er die gescheckten Brüder.
Rannte in den Urwald an die Flüsse,
Stillte dort das Blut der Affenbisse.

Durch die müden Schmerzen in den Knöcheln
Sank er vor dem Himmel fiebernd nieder,
Und sein Ochsgesicht erschuf das Lächeln.

Chagall – detalj av målning

Och här är tavlan enbart obetydligt beskuren:

Jag fiskar upp månen som jag har här några trappsteg ned. Sedan bjuder jag in Angelo Branduardi poeta, cantautore – han finns här ett steg ovanför min månbild – att sjunga om månen här:

Un giorno all’improvviso
la luna si stancò
di guardare il mondo di lassù;
prese una cometa,
il volto si velò
e fino in fondo al cielo camminò.
E sorpresa fu
che la bianca distesa
non fosse neve.
Eran solo sassi
e i piedi si ferì,
piangendo di nascosto lei fuggì.
Affrontare il mondo a piedi nudi
non si può
e dall’alto a spiarlo lei restò.
E sorpresa non è più
che la bianca distesa
non sia neve.

Sången handlar om månen – som på italienska är en kvinna – som tröttnade på att titta ner på jorden från sin upphöjda plats. Hon beslöjade sitt ansikte, tog en komet (som andra tar bussen) och for till himlens slut. Där blev hon förvånad över att finna att de vita vidderna inte var snö. Det var bara stenar så hon skadade sina fötter och flydde gråtande. Möta världen på bara fötter kan ingen och därför återvände hon till sin plats i höjden och betraktade den där uppifrån. Och hon är inte längre förvånad över att de vita vidderna inte är snö.

För länge sedan läste jag Witold Gombrowicz’ ”Dagboken” och för ännu längre sedan något annat av honom som jag inte minns som annat än ett obehag. ”Dagboken” är också kvar i mitt minne som obehag och även värre saker; ändå har jag då och då läst tillbaka i den.

Nyss läste jag ”kioskromansförsöket” ”De besatta” och blev mest bara irriterad på själva språkytan. Alltför många underliga formuleringar – som förmodligen åtminstone delvis har sin rot i översättningen, ja, detta talade jag om här för inte så länge sedan – och dessutom en ganska tråkig bok under ytan också.

Nu har jag börjat läsa en bok om Gombrowicz i stället. Det är ”Svart ström” av Markowski. Kanske kan det tyckas för tidigt att säga något efter bara ett hundratal sidor, men det kan jag inte bry mig om. Markowski talar så vitt jag kan se om hela Gombrowicz’ författarskap och han gör det med en röst som knappast tillåter några motröster. Han talar om det ”demoniska” och det ”kusliga” och däremellan låter han Gombrowicz om och om komma till tals själv genom ett flöde av citat. Jag ska nu inte beskriva det här närmare, utan jag vill bara nämna en enda iakttagelse jag gjort under läsningen. Jag får en känsla av att det inte går att berätta om eller beskriva Gombrowicz’ författarskap. Markowskis text blir till ett slags Verharmlosung och därigenom till ett skydd mot farligheten Gombrowicz’ ord. Det är bara i citaten jag känner det där förfärliga obehaget strömma över mig.  Gombrowicz (se där nu försöker jag själv göra det jag precis sa att man inte kan) för mig tillbaka till min barndoms hemskaste mardröm – drömmen om ”ojämnt”, drömmen om alltings sönderfall. Men ”drömmen om alltings sönderfall” är redan en tillrättalagd beskrivning som gör att drömmen verkar mindre hemsk, mer beskrivbar. Formuleringen ”drömmen om ojämnt” däremot är ett helt misslyckat försök att beskriva mardrömmen i ord, men just därför så mycket mera adekvat. Det är det här ”ojämnt” som Gombrowicz väcker till liv igen. Markowskis text påminner mer om drömmen om ”alltings sönderfall”, som inte kan skrämma mig längre.