Gombrowicz och ”ojämnt”

![ström 1](/wp-content/PICT3/PICT3384.jpg @alignright)För länge sedan läste jag Witold Gombrowicz’ ”Dagboken” och för ännu längre sedan något annat av honom som jag inte minns som annat än ett obehag. ”Dagboken” är också kvar i mitt minne som obehag och även värre saker; ändå har jag då och då läst tillbaka i den.

Nyss läste jag ”kioskromansförsöket” ”De besatta” och blev mest bara irriterad på själva språkytan. Alltför många underliga formuleringar – som förmodligen åtminstone delvis har sin rot i översättningen, ja, detta talade jag om här för inte så länge sedan – och dessutom en ganska tråkig bok under ytan också.

Nu har jag börjat läsa en bok om Gombrowicz i stället. Det är ”Svart ström” av Markowski. Kanske kan det tyckas för tidigt att säga något efter bara ett hundratal sidor, men det kan jag inte bry mig om. Markowski talar så vitt jag kan se om hela Gombrowicz’ författarskap och han gör det med en röst som knappast tillåter några motröster. Han talar om det ”demoniska” och det ”kusliga” och däremellan låter han Gombrowicz om och om komma till tals själv genom ett flöde av citat. Jag ska nu inte beskriva det här närmare, utan jag vill bara nämna en enda iakttagelse jag gjort under läsningen. Jag får en känsla av att det inte går att berätta om eller beskriva Gombrowicz’ författarskap. Markowskis text blir till ett slags Verharmlosung och därigenom till ett skydd mot farligheten Gombrowicz’ ord. Det är bara i citaten jag känner det där förfärliga obehaget strömma över mig. ![ström 2](/wp-content/PICT3/PICT3388.jpg @alignleft) Gombrowicz (se där nu försöker jag själv göra det jag precis sa att man inte kan) för mig tillbaka till min barndoms hemskaste mardröm – drömmen om ”ojämnt”, drömmen om alltings sönderfall. Men ”drömmen om alltings sönderfall” är redan en tillrättalagd beskrivning som gör att drömmen verkar mindre hemsk, mer beskrivbar. Formuleringen ”drömmen om ojämnt” däremot är ett helt misslyckat försök att beskriva mardrömmen i ord, men just därför så mycket mera adekvat. Det är det här ”ojämnt” som Gombrowicz väcker till liv igen. Markowskis text påminner mer om drömmen om ”alltings sönderfall”, som inte kan skrämma mig längre.

8 tankar om “Gombrowicz och ”ojämnt”

  1. Hur menar du med ”drömmen om ojämt”? Är det samma som altings sönderfall?
    Jag skaffade mig G´s Dagboken för några år sedan i en jättetjock pocket. Jag trodde att man borde läsa den och att den skulle vara fantastisk, bara jag ansträngde mig. Det var den inte. Jag blev bara utmattad och- ganska illa berörd. Och kom inte långt heller. Varför är den så väldigt omtalad?

  2. Hej Kristina, det skulle verkligen ha förvånat mig om någon kommit fram till mig och sagt: ”jag förstår precis vad du menar med ‘ojämnt’.” Jag hade nog undrat om personen i fråga inte var lite knäpp.

    Nyss fick jag en fråga om det här i ett mail, så nu gör jag så att jag plockar ut den del av mitt svar som inte innehåller något sidoprat och klistrar in det här:

    Nu till drömmen: Den går egentligen inte att beskriva. Den bästa beskrivningen är just ordet ”ojämnt” även om det är fullständigt hopplöst som beskrivning. Jag minns att det var så jag försökte beskriva den för mamma som barn eller för en av mina bröder (han som är närmast mig i ålder). Jag tror inte de förstod ett dugg. Drömmen förföljde mig under flera år och den var fruktansvärd. Ofta började den på ett ganska oskyldigt sätt. Till exempel – det här är den absolut begripligaste och relativt ofarliga varianten – familjen var ute på en biltur; efter en stund lossnar den del av bilen där jag satt från resten och sedan föll bildelen sönder och gatan undet smulades sönder till en smetig massa. Ofta var det här kväljande äckligt och oändligt olustigt. En annan variant kunde vara att jag drömde att jag låg i min säng och sov. En oändlig rad av underliga varelser vandrade över min kudde allt medan de löstes upp och föll sönder, det rann ur dem, kanske bajs och kiss, men också själva deras substans, de rann sönder, men vandrade ändå. Gränslöst äckligt och skrämmande. Drömmen kunde egentligen börja med vad som helst: en människa, ett djur, en stad, ett landskap, en grupp människor. En stund var allt ”normalt” med händelser, ord, förflyttningar. Sedan började något hörn lösas upp och falla sönder. Upplösningen spred sig och allt blev en enda trögflytande materiesmet. Och allt var fyllt av hopplöshet och äckel.

    När det gäller Dagboken, Kristina, så fascinerar den mig utan att jag egentligen tycker om den. Den drar mig till sig och stöter samtidigt bort mig. Den rör vid ett undermedvetet skikt och det har sin lite otäcka lockelse.

  3. Jag är lite fascinerad av bilderna med SVART STRÖM.
    Är det något du själv gjort eller var kommer de ifrån?

  4. Agneta, jag har fotograferat boken – från två olika håll för att göra ett slags ”halvsymmetrisk” ram. Här hemma framstår jag som mer och mer underlig i mitt evinnerliga bokfotograferande…

  5. Tack för svaret – nu ser jag ju också att det föreställer en bok.
    Jag fick för mig att det var du som lekt med bokstäverna i boktiteln.
    T:na som hakar i varandra var det nog jag ragerade på. Vet du vem som gjort det svenska omslaget?

  6. Tack! Jag kollade på förlaget, men där finns inte namnet med på den som gjort omslaget.

Kommentera