Blogg

Vissa dagar när jag driver omkring i Onsjöskogarna med Londi, min hund – särskilt nu när vårljuset är här och ibland också värmen – flyger olika italienska sånger genom mitt huvud, text- och melodisnuttar mest kanske från tiden när jag bodde i Italien, när jag var ung och man satt ute på piazzorna om kvällarna och sjöng tillsammans – eller så satt vi på trapporna till Madonna della Neve eller vid det lilla kapellet på Monte Calvario eller på bänkarna i parken nedanför Bar Moderno. Mest var det sånger av olika cantautori som många lyssnade på under de åren: Francesco de Gregori, Fabrizio de André, Angelo Branduardi, Francesco Guccini, Lucio Dalla, Gino Paoli och många andra.

Här är några fragment av rösterna från de senaste dagarna (här kan ni som inte förstår italienska sluta läsa, om det inte råkar vara så att ni tycker om att bara följa raderna ändå, såsom jag själv skulle kunna tänka mig att göra, om det här hade varit till exempel rumänska eller ska vi säga albanska):

Guarda lassù
a destra della luna
sopra quel monte
ci cresce la fortuna

LA MALINCONIA NON È UNO STATO D’ANIMO

Dormono le cime dei monti
dormono le valli
dorme la belva e la stirpe delle api
gli uccelli dalle lunghe ali

Dormi sepolto in un campo di grano
Non è la rosa, non è il tulipano
Che ti fan veglia dall’ombra dei fossi
Ma sono mille papaveri rossi.

Siedi serena e aspetti il tuo uomo
che torna domani, se il cielo vorrà…

Lo chiamavano "il frate", il nome di tutta una vita,
segno di una fede perduta, di una vocazione finita.
Lo vedevi arrivare vestito di stracci e stranezza,
mentre la malizia dei bimbi rideva della sua saggezza.
Dopo un bicchiere di vino, con frasi un po’ ironiche e amare,
parlava in tedesco e in latino, parlava di Dio e Schopenhauer.

Le stelle sono tante, milioni di milioni
la luce dei lampioni si riflette sulla strada lucida
e seduto o non seduto, faccio sempre la mia parte
con l’anima in riserva e il cuore che non parte.
Però Giovanna io me la ricordo ma è un ricordo che vale dieci lire.
E non c’è niente da capire.

C’era una volta una gatta
che aveva una macchia nera sul muso
e una vecchia soffitta vicino al mare
con una finestra a un passo dal cielo blu

Sotto il tiglio, là nella landa,
là dov’era il nostro letto,
voi che passate potrete vedere
come rompemmo fiori ed erba.

Fra i fiori tropicali, fra grida di dolcezza, la lenta, lieve brezza scivolava.
E piano poi portava, fischiando fra la rete, l’odore delle sete e della spezia.
Leone di Venezia, Leone di San Marco, l’arma cristiana è al varco dell’Oriente:
ai porti di ponente il mare ti ha portato i carichi di avorio e di broccato.

Egentligen har jag lärt mig mycket av min italienska genom sånger. Tusentals fraser sitter fastgjutna i mitt minne; en del är kanske inte helt rätt i förhållande till ursprunget, det kan vara fel ordning på raderna och jag kan ha tappat bort delar, men alltihopa finns. Ofta tar jag tag i någon trådända utan att egentligen veta fortsättningen, men börjar jag sjunga så rullas tråden fram. Och sjungletar jag lite i minnet så tror jag att jag skulle kunna fylla dagar med de här sångerna. Eller överdriver jag nu?

Ja, jag vet, för en del har jag varit en riktig terror nu. Men ni kom väl å andra sidan inte ända hit, så det här sista säger jag kanske till ingen…

En av texterna är förresten en översättning eller omdiktning av en av Walter von der Vogelweides dikter…

Christine, en vän till mig, skriver en doktorsavhandling om språkinlärning. Hon börjar komma in på upploppet nu och igår var hon här och gick igenom några av huvudstråken med mig. På sätt och vis kan man säga att hon använde mig till att testa begripligheten i texten. Jag blev ärligt talat ganska trött efter allt mödosamt begripnade, men en sak ser jag tydligt och det är att det i Christines avhandling finns mycket att hämta om man vill bygga upp en bättre språkundervisning än den som ges på många ställen idag. Det här låter kanske lite hemlighetsfullt, men jag kommer att återkomma hit när avhandlingen är färdig någon gång i höst eller vinter.

Mycket i språkinlärning (nu talar jag inte om undervisning utan om inlärning) handlar om viljan att anstränga sig och viljan att nå någonstans – och en nyfikenhet på främmande språk, en nyfikenhet som sträcker sig långt bortom vaga tankar i stil med ”det skulle vara roligt att kunna franska”. Detta för mig osökt (väldigt osökt va?) till en text jag läste för några dagar sedan i en blogg, som jag sedan några veckor läser regelbundet, nämligen Månskensdans. Jag ser den som besläktad med Pausträdet – den handlar nämligen mest om litteratur och språk (till exempel om latinets systerspråk oskiskan) – fast ändå är den helt annorlunda.

I inlägget ”Språkliga fängelser” skriver Johan först om den rent praktiska betydelsen i att kunna språk:

Är det så att personer som rycker på axlarna och säger att man klarar sig bra med bara engelska aldrig reser, eller är alla de omständiga processer som jag går igenom varje gång jag besöker ett land där jag inte talar språket någonting som räknas in i "klarar sig bra"? Jämfört med när man faktiskt talar det aktuella språket (som till exempel tyska, vilket gör vistelser i Centraleuropa så oerhört mycket enklare även utanför de områden de flesta vanligtvis förknippar med språket) är det oerhört frustrerande.

Lite längre fram i texten kommer han till skäl som för honom väger tyngre än dessa rent nyttobetonade:

För mig är dock dylika rent praktiska användningsområden sekundära. Det främsta skälet till att lära sig nya språk är hela den nya föreställningsvärld som öppnas framför en.

Och här några intressanta iakttagelser av hur behovet av ett språk egentligen först blir riktigt begripligt när man vet vad det är att kunna det:

Jag saknade – för det mesta – inte tyskan när jag inte kunde den; idag använder jag den dagligen. Jag ser idag inte min ytterst begränsade förståelse för franska som ett hinder, men om jag lärde mig språket imorgon, hur lång tid skulle det ta innan jag hade gjort det till en naturlig del av mig?

I slutraderna återvänder han till samma tankegång och sammanfattar den till något av en sentens eller en aforism (särskilt slutledet är kraftfullt, tycker jag):

Men de språkliga fängelser man inte möter i sin vardag har en tendens till att förbli osynliga, och det är svårt att hitta motivationen att anstränga sig för att riva murar man över huvud taget inte ser.

Här är hela inlägget.

För ungefär tjugofem år sedan hade jag en etruskisk period och ännu står det åtminstone fem böcker om etruskerna och etruskiskan i bokhyllorna här.

Innan jag kommer till saken ger jag en ultrakort introduktion: Etruskerna var det dominerande folket i Italien före romarna. Det etruskiska kärnområdet motsvaras ungefär av de två regionerna Toscana och Lazio i dagens Italien. Etruskiskan är inget indoeuropeiskt språk och ännu har man inte lyckats bevisa något släktskap mellan etruskiskan och något annat språk.

Nu till saken: Det intressantaste ordet som etruskiskan har givit eftervärlden i arv är, tycker jag, ordet ”person”. Tänk vilken spridning det har och tänk vad det täcker för en företeelse. Ordet hade på etruskiska formen ”Phersu”. Det finns till exempel en fresk i ett gravkapell där en av de avbildade figurerna bär en mask och en toppig huvudbonad. Under figuren står det ”Phersu”. När ordet kom in i latinet kom det först att betyda skådespelare eller mask och det dröjde många århundraden innan ordet kom att betyda en individs verkliga identitet.

Här finns stoff för saga, dikt och tankebygge. Allt grubbel över förhållandet mellan identitet och roll kan, om man vill, sägas ha sin rot i den uråldriga etruskiska ordet. Identitet och roll är varandras spegelbilder eller identiteten är sprungen ur rollen. Ansiktet är en mask, bakom masken finns masken. Och så vidare…