En dikt av den ukrainske poeten Serhij Zjadan (översättning Ullmar Qvick)
Alltså ska jag tala om det:
om en demons gröna öga på den lysande himlen.
Ett öga som blickar ned mot
ett sovande barn.
Ögat på ett missfoster vars
upphetsning ersätter fruktan.
Alltsammans började med musik,
med ärr som blev kvar efter sånger,
som jag hörde på bröllop om hösten med andra jämnåriga.
Vuxna var de som gjorde musik.
Vuxenhet betydde detta –
förmågan att kunna spela musik.
Som om någon ny klang,
som innebär lycka
kommer in i rösten.
Ack om denna talang är
medfödd hos män:
att vara både jägare och sångare.
Musiken är karamellen i
kvinnans andning,
det tobaksdoftande håret på män som dystert
gör sig redo för ett knivslagsmål
med demonen
som just ödelagt bröllopet.
Musik bortom kyrkogårdsmuren.
Blommor som växer ur
kvinnors fickor,
skolbarn som kikar in
i dödens kammare.
De mest upptrampade stigarna
leder till kyrkogården och vattnet.
Du gömmer bara det dyrbaraste
nere i jorden –
vapnet som mognar i vrede,
porslinshjärtan från föräldrar, de kommer att ljuda
likt sånger från en skolkör.
Jag kommer att tala om det –
om orons blåsinstrument,
om bröllopsceremonin lika
minnesvärd
som intåget i Jerusalem.
Sätt psalmens avbrutna rytm
av regn
under ditt hjärta.
Män som dansar som om de
skulle släcka stäppbränder
under stövlarna.
Kvinnor som håller fast sina män i dansen
som om de inte vill låta dem
gå ut i krig.
Östra Ukraina, slutet av
det andra millenniet.
Världen mitt inne i
musik och eld.
I mörkret hörs ljudet från
flygfiskar och sjungande djur.
Under tiden har nästan alla de
som gifte sig då dött.
Under tiden har föräldrarna
till människor i min ålder dött.
Under tiden har nästan alla
hjältar dött.
Himlen veckar ut sig, lika bitter som i Gogols noveller.
Den genljuder, sången från dem
som bärgar skörden.
Den genljuder, musiken från dem
som fraktar stenar från fälten.
Den genljuder, det upphör inte.
