Jag vill citera några ställen ur Oksana Zabuzjkos text ”Hundra år av ensamhet” från 2014 (i översättning av Jan Henrik Swahn) för att det hon säger har så mycket att göra med det som händer idag.
Det blir lite lösryckta eller abrupta nerslag eftersom det tar sådan tid att skriva av texten (jag har den ”bara” på papper) men det ska nog inte bli svårbegripligt ändå:
Och vad ska jag säga om följande entusiastiska recension av min roman ”De övergivna hemligheternas museum”, skriven av en amerikansk kritiker, där dessa för mig smått kusliga rader finns med: ’Detta är särskilt imponerande med tanke på att det, så vitt min okunniga hjärna kan bedöma, hämtats ur tomma intet.’ Det är i just det ögonblicket du känner att du talar till de leende åskådarna från andra sidan en glasvägg.
Och nu, bakom den här glasväggen, kom ryska trupper alltså för att döda oss medan resten av världen såg på, på samma sätt som för hundra år sedan. Och världen har klentroget följt dramat och förlorat sig i gissningar: borde det inte finnas någonting som åtminstone delvis, på ett rationellt sätt, rättfärdigar ett sådant handlande?
…
Dagens ukrainska litteratur kämpar för att sätta ord på det mest brännande ämne som går att föreställa sig: krigets verklighet
…
Det verkar som om ukrainarna, genom nyupptäckten av sin identitet under frihetskriget, äntligen har insett hur mycket de måste berätta för världen.
Om världen nu bara, den här gången, kunde lyssna.
OM VÄRLDEN NU BARA, DEN HÄR GÅNGEN, KUNDE LYSSNA. (2014)