Blogg

Idag vill jag – med risk för att få på pälsen – pröva en tankegång:

Då och då läser eller hör jag att det är få eller alltför få studenter vid svenska universitet och högskolor som har arbetarbakgrund. I dessa sammanhang brukar också tal om procentsatser dyka upp.

Vid andra tillfäller läser eller hör jag att Sverige är ett land med en mycket liten överklass och med en nästan helt ny medelklass. En majoritet av svenskarna härstammar på nära håll ifrån arbetare eller fattiga torpare.

Vad råder det då för samband mella dessa två omständigheter? Och hur uppstår denna motsägelse?

Jag tänker mig det så här – utan att ha bedrivit någon som helst forskning på området: De flesta unga svenskar har arbetare eller torpare eller något på motsvarande samhälleliga nivå i sin farfarsgeneration (och om inte det så i alla fall i generationen dessförinnan). Å andra sidan har en stor del (hälften? över hälften?) av dessa unga svenska föräldrar som tillhör medelklassen.

Om vi nu säger – jag kan inte procentsatserna, här kan den som vill och vet eventuellt korrigera – att idag 20 eller 25% av studenterna sägs ha arbetarbakgrund. Med detta menas då – antar jag – att föräldrarna tillhör arbetarklassen eller motsvarande. Skulle vi titta en generation bakåt skulle utslaget bli ett helt annat och skulle vi backa ytterligare en generation så skulle en majoritet visa sig ha arbetarbakgrund.

Det underförstås ofta eller kanske till och med alltid att det ligger något negativt eller orättvist i att få studenter har arbetarbakgrund. Är detta så självklart? Låt oss titta lite närmare på ett som jag föreställer mig representativt exempel: Studenten X har i sin farfarfarsgeneration torpare och i farfarsgenerationen dels arbetare och dels torpare och i föräldragenerationen tjänstemän eller medelklass. Å ena sidan kan man säga att den här studenten visst har arbetarbakgrund och därmed säger vi också att det är för snävt att bara räkna in den sociala nivån hos generationen direkt före när man talar om bakgrund. Å andra sidan kan man välja standardspåret vid definierandet och säga att nej, den här studenten har medelklassbakgrund och att det är ett problem att en så stor andel av studenterna har denna bakgrund. Och följer vi det här spåret vidare så måste vi väl säga att barnbarnen till alla de torpare och arbetare vars barn blivit tjänstemän eller liknande för rättvisans skull borde återföras till arbetarklassen. Jag ställer till det den överflödiga frågan: Är detta verkligen något eftersträvansvärt?

Sedan kan man naturligtvis också fundera över vad medelklass respektive arbetarklass är. Var drar man gränserna? Vilka faktorer räknas in? Vad är viktigast, ekonomiska aspekter eller bildnings- och utbildningsnivåer?

Via Kant kommer jag nu osökt tillbaka till Hannah Arendt. Mot slutet av epilogen i Eichmannboken beskriver Arendt den dom som hon tycker borde ha avkunnats. Hon inleder denna beskrivning så här:

Och om det är sant att ”rätt måste inte bara skipas, utan det måste också ses till att den skipas”, skulle den rätt som skipades i Jerusalem klart framstått för alla, om domarna vågat vända sig till den anklagade och yttra ungefär följande:

Sedan följer först ett antal rader om att Eichmann medgivit sitt fruktansvärda brott men ändå hävdat att han inte handlat av lumpna motiv eller av någon lust att döda. Vidare kommer Arendt in på att Eichmann betraktat sin roll i förintelsen som rent tillfällig och att han menade att nästan vem som helst hade kunnat inta hans plats, vilket skulle innebära att praktiskt taget alla tyskar vore skyldiga. Arendt fortsätter sedan med gå in på det Eichmann sagt om att eftersom alla eller nästan alla är skyldiga så skulle man av detta kunna dra slutsatsen att ingen är skyldig. Arendt – i sin tänkta roll av domargruppen i Jerusalem – tillbakavisar kategoriskt – via en anspelning på historien om Sodom och Gomorra – ett sådant tänkesätt. Skuld och oskuld inför lagen är något objektivt.

Slutklämmen i epilogen vill jag återge i dess helhet. (Arendt vänder sig alltså fortsatt direkt till Eichmann och hennes ord är tänkta att komma från vad hon menar skulle vara ett idealiskt handlingskraftigt domarkollektiv i Jerusalem):

Det betyder ingenting vilka yttre händelser eller inre omständigheter som drev er in på brottsliga vägar: det finns ett svalg befäst mellan det ni verkligen gjorde och det andra möjligen kunde ha gjort. Vi befattar oss här bara med vad ni gjorde, inte med ert inres eventuellt obrottsliga natur och inte heller med era motiv eller med de möjligheter till kriminella handlingar som människor i er omgivning kunde tänkas ha begått. Ni berättade er historia som om den hade varit en berättelse om otur, och när vi känner omständigheterna är vi till viss grad böjda att tillstå att under mer gynnsamma omständigheter skulle ni aldrig ha stått här inför oss eller inför någon annan brottmålsdomare. Låt oss resonemangsvis antaga, att det inte var något annat än otur som gjorde er till ett villigt redskap i en organisation av massmördare; då återstår ändå det faktum att ni utförde och på så sätt aktivt understödde en politik som gick ut på massmord. Politiken är nämligen inte som barnkammaren; i politiken är lydnad och stöd samma sak. Liksom ni stött och utövat en politik att inte dela jorden med det judiska folket och heller inte med många andra folk – precis som om ni och era överordnade skulle haft någon rätt att bestämma vilka folk som får och inte får bo på jorden – tror vi att ingen medlem av människosläktet kan tänkas vilja dela jorden med er. Det är skälet – det enda skälet – till att ni måste hängas.

(Översättningen av Arendts Eichmannbok är gjord av Barbro Lundberg och Ingemar Lundberg)