Under Wismarbesöket stack jag också in näsan i Buchhandlung Weiland, som väl är den största bokhandeln i stan. Allt jag letade efter hittade jag inte, men jag fann å andra sidan ett och annat intressant som jag inte visste att jag var ute efter. Och håller man i minnet att Wismar bara har omkring 45. 000 invånare, så tycker jag att ”bokhandelsnivån” är god. Med mig ut förde jag Joachim Fests ”Ich nicht – Erinnerungen an eine Kindheit und Jugend” – den har jag velat ha ända sedan den kom ut i höstas:
Det rör sig alltså om Fests självbiografiska verk om uppväxten under nazitiden och om familjens motståndskraft mot diktaturen. Jag har skrivit några rader om den här tidigare, fastän jag då bara hade läst några texter om boken och ett fåtal utdrag ur den.
Den här lilla boken av Immanuel Kant hamnade också i min kasse:
Jag vet inte riktigt vad den innehåller, men Friedrich Schlegels text på baksidan låter inbjudande:
Der Geist, den die Kantische Schrift ”Zum ewigen Frieden” atmet, muß jedem Freunde der Gerechtigkeit wohltun, und noch die späteste Nachwelt wird auch in diesem Denkmale die erhabene Gesinnung des erwürdigen Weisen bewundern.
Den lilla skriften ska alltså vara välgörande för varje vän av rättvisan, lovar Schlegel.
Den tredje boken här säger jag nästan inget om för det behövs inte någon presentation: ”Gesammelte Gedichte” av Rainer Maria Rilke:
Jag tänker mig att det för varje lyrikläsande människa som inte har Rilkes samlade dikter är naturligt att önska sig dem.
Uwe Johnson är en författare som fascinerar mig. För inte så länge citerade jag lite ur brevväxlingen mellan Johnson och Hannah Arendt. I alla fall kände jag nu att det var dags att föra in en Uwe Johnsonbiografi i hemmet:
Där jag strövade omkring i bokhandeln fick jag syn på en vacker liten bok med titeln ”Tierskizzenbüchlein”. Författaren heter Hellmut von Cube:
Boken innehåller korta texter (en eller två sidor per text) om djur av mycket olika slag. Några exempel är ekorren, hunden, draken, duvsvärmen och huggormen. Så här skriver Hermann Hesse om ”Tierskizzenbüchlein”:
Jede dieser liebenswürdigen und hochbegabten Betrachtungen führt uns ins Große, ins Herz der Welt.
Till sist valde jag också en roman av den ungerske författaren Péter Esterházy (som jag för övrigt hörde samtala med Slavenka Drakulić under förra årets Leipziger Buchmesse). Romanen handlar om den tjeckiske författaren Bohumil Hrabal och den heter på tyska ”Das Buch Hrabals”. Översättningen från det ungerska originalet ”Hrabal Könyve” är gjord av Zsuzsanna Gahse.
Så här lockande beskriver baksidestexten romanen:
Wie in jedem richtigen Roman gibt es auch hier einige Personen, von denen man sich am Schluß des Romans nur ungern trennt. Da ist der große tschechische Dichter Bohumil Hrabal, Anna, die diesen liebt, ferner der Schriftsteller, er ist der Ehemann von Anna, und außerdem spielt noch ein Herr eine Rolle, der oben im Himmel sitzt und Saxophon spielen können möchte.
In diesem schillernden, bewegten Bild von Mitteleuropa tritt noch eine Person auf. Sie heißt: ich. ”Alles, was es nicht gibt, hat sich von seinem Platz bewegt und ist ineinandergerutscht, Namen sind unwichtig.”
Det blir kanske den här boken jag läser först, för vem är den där herrn som sitter uppe i himlen och skulle vilja kunna spela saxofon?
