Hannah Arendt – Eichmannbokens slutrader

![Arendt](/wp-content/PICT5/PICT5722_03.jpg @alignright)Via Kant kommer jag nu osökt tillbaka till Hannah Arendt. Mot slutet av epilogen i Eichmannboken beskriver Arendt den dom som hon tycker borde ha avkunnats. Hon inleder denna beskrivning så här:

Och om det är sant att ”rätt måste inte bara skipas, utan det måste också ses till att den skipas”, skulle den rätt som skipades i Jerusalem klart framstått för alla, om domarna vågat vända sig till den anklagade och yttra ungefär följande:

Sedan följer först ett antal rader om att Eichmann medgivit sitt fruktansvärda brott men ändå hävdat att han inte handlat av lumpna motiv eller av någon lust att döda. Vidare kommer Arendt in på att Eichmann betraktat sin roll i förintelsen som rent tillfällig och att han menade att nästan vem som helst hade kunnat inta hans plats, vilket skulle innebära att praktiskt taget alla tyskar vore skyldiga. Arendt fortsätter sedan med gå in på det Eichmann sagt om att eftersom alla eller nästan alla är skyldiga så skulle man av detta kunna dra slutsatsen att ingen är skyldig. Arendt – i sin tänkta roll av domargruppen i Jerusalem – tillbakavisar kategoriskt – via en anspelning på historien om Sodom och Gomorra – ett sådant tänkesätt. Skuld och oskuld inför lagen är något objektivt.

Slutklämmen i epilogen vill jag återge i dess helhet. (Arendt vänder sig alltså fortsatt direkt till Eichmann och hennes ord är tänkta att komma från vad hon menar skulle vara ett idealiskt handlingskraftigt domarkollektiv i Jerusalem):

Det betyder ingenting vilka yttre händelser eller inre omständigheter som drev er in på brottsliga vägar: det finns ett svalg befäst mellan det ni verkligen gjorde och det andra möjligen kunde ha gjort. Vi befattar oss här bara med vad ni gjorde, inte med ert inres eventuellt obrottsliga natur och inte heller med era motiv eller med de möjligheter till kriminella handlingar som människor i er omgivning kunde tänkas ha begått. Ni berättade er historia som om den hade varit en berättelse om otur, och när vi känner omständigheterna är vi till viss grad böjda att tillstå att under mer gynnsamma omständigheter skulle ni aldrig ha stått här inför oss eller inför någon annan brottmålsdomare. Låt oss resonemangsvis antaga, att det inte var något annat än otur som gjorde er till ett villigt redskap i en organisation av massmördare; då återstår ändå det faktum att ni utförde och på så sätt aktivt understödde en politik som gick ut på massmord. Politiken är nämligen inte som barnkammaren; i politiken är lydnad och stöd samma sak. Liksom ni stött och utövat en politik att inte dela jorden med det judiska folket och heller inte med många andra folk – precis som om ni och era överordnade skulle haft någon rätt att bestämma vilka folk som får och inte får bo på jorden – tror vi att ingen medlem av människosläktet kan tänkas vilja dela jorden med er. Det är skälet – det enda skälet – till att ni måste hängas.

(Översättningen av Arendts Eichmannbok är gjord av Barbro Lundberg och Ingemar Lundberg)

4 tankar om “Hannah Arendt – Eichmannbokens slutrader

  1. ”han menade att nästan vem som helst hade kunnat inta hans plats, vilket skulle innebära att praktiskt taget alla tyskar vore skyldiga”

    Nej, jag skulle npg påstå att det i praktiskt taget och även principiellt menas att alla Människor i liknande situation skulle kunna utföra liknande monstruösa handlingar. Läs gärna Christoffer Brownings ”Helt vanliga män”.

  2. Kristoffer,

    nu vet jag inte om du vänder dig till mig eller till Hannah Arendt eller emot det som Eichmann sa vid rättegången i Jerusalem. Jag ska försöka komma med några klargöranden: För att inte göra citatet ur Eichmannboken för långt sammanfattade jag en del av texten. Det du citerar är alltså en del av min sammanfattning av Arendts text. Jag ger dig nu för tydlighetens skull också den delen av Arendts text i direkt citat – hon vänder sig alltså här direkt till Eichmann:

    *Ni påstår också att den roll ni spelade i den slutgiltiga lösningen var rent tillfällig och att potentiellt nästan vem som helst kunde ha intagit er plats, så att praktiskt taget alla tyskar är lika skyldiga.*

    Att Arendt skrev detta som en kommentar till det Eichmann sa under rättegången betyder inte att jag eller för den delen Hannah Arendt inte skulle hålla med dig om att uttalandet inte alls behöver inskränkas till just tyskar.

  3. Hannah Arendt gör något mycket viktigt i den här passagen, som tyvärr redan då förbisågs och senare har sjunkit undan nästan helt i diskursen kring denna tid. Hon insisterar på att det är dådet, handlingen, som står inför rätta, inte ett människoöde, inte ett folk, inte en epok, inte ett parti. Utan en individs handlingar. I bästa fall skulle man ha haft tillgång till sanningsenlig information om alla inblandade och kunnat ställa dem inför rätta för dessa handlingar. Nu blev det tyvärr en mer begränsad rättsskipning. Men det finns i själva verket bara denna möjlighet – även när det gäller Bosnien, Ruanda och andra – inte att dra ett helt folk över en kamm utan att pedantiskt, torrt, objektivt, lite småtråkigt titta på de enskilda handlingarna och döma därefter.

    Det är synd att denna enkla men emancipatoriska princip ignorerades i mottagandet av boken. Men det är inte förvånande. Det är mer intressant att ägna sig åt demoniska och folkpsykologiska kvasiresonemang som får den allmänna publiken att rysa och känna svindel.

  4. Agnes,
    så sant, så sant. Alltsammans.

    Nu ska jag säga något som jag först bestämde mig för att tiga om, för att jag tänkte att det kanske inte var så centralt, men det är det nog ändå: Den svenska översättningen hade kunnat vara bättre. Det är synd att man inte satsar mer hehjärtat på en översättning av ett sådant här viktigt verk.

Kommentera