Blogg

Marseljäsens ord – civiliserade?

Bodil Z 16 kommentarer

På sista tiden har jag flera gånger hört Marseljäsen sjungas. Min franska är inte vad den borde vara, men jag hör och förstår ändå de påträngande entusiastiska orden om blod och våld i de här textraderna. Och tittar jag på texten i skrift så blir det hela tydligare. Refrängen ser ut så här i original:

Aux armes, citoyens!
Formez vos bataillons!
Marchons, marchons!
Qu’un sang impur…
Abreuve nos sillons!

Jag hittar en [översättning (av Carl Vilhelm August Strandberg) till svenska]( http://hem.passagen.se/minata/visa_20_jul.html) på nätet:

Till vapen, fria män, med sabel och med lod!
Framåt! Var vi går fram, skall jorden dricka blod!

Blodigt nog också i översättningen, men märkligt nog saknas just det som jag tycker är mest motbjudande i den här passagen, nämligen ”impur”, ”sang impur” – orent blod. Andra folks blod är alltså orent enligt den här texten.

Ofta talas det om det goda i att det franska begreppet för tillhörighet till Frankrike baseras på medborgarskap och inte på några grumliga idéer om etnicitet och blod, men man sjunger alltså än idag – och det här är väl en av de nationalsånger som har högst status eller störst popularitet i världen – om att ett orent blod ska vattna marken.

Visst är melodin medryckande och entusiasmerande, men hör texten verkligen hemma i vår tid? Är det inte dags för en mer civiliserad text?

Café de la Terrasse: Max Frisch

Bodil Z

En kortnovell av den schweiziske författaren Max Frisch:

MF

Jemand berichtet aus Berlin: Ein Dutzend verwahrloste Gefangene, geführt von einem russischen Soldaten, gehen durch eine Straße; vermutlich kommen sie aus einem fernen Lager, und der junge Russe muß sie irgendwohin zur Arbeit führen oder, wie man sagt, zum Einsatz. Irgendwohin; sie wissen nichts über ihre Zukunft; es sind Gespenster, wie man sie allenthalben sehen kann. Plötzlich geschieht es, daß eine Frau, die zufällig aus einer Ruine kommt, aufschreit und über die Straße heranläuft, einen der Gefangenen umarmt – das Trüpplein muß stehenbleiben, und auch der Soldat begreift natürlich, was sich ereignet hat; er tritt zu dem Gefangenen, der die Schluchzende im Arm hält, und fragt:

”Deine Frau?”
”Ja -.”

Dann fragt er die Frau:

”Dein Mann?”
”Ja -.”

Dann deutet er mit der Hand: ”Weg – laufen, laufen – weg!”

Sie können es nicht glauben, bleiben stehen; der Russe marschiert weiter mit den elf andern, bis er, einige hundert meter später, einem Passanten winkt und ihn mit der Maschinenpistole zwingt, einzutreten: damit das Dutzend, das der Staat von ihm verlangt, wieder voll ist.

En översättning så här rakt ur ärmen:

Någon rapporterar från Berlin: Ett dussin vanvårdade fångar går längs en gata anförda av en rysk soldat; förmodligen kommer de från ett avlägset läger och den unge ryssen måste föra dem till något arbete någonstans eller, som man säger, till tjänstgöring. Någonstans är de på väg; de vet ingenting om sin framtid; de är vålnader, sådana som man kan se överallt. Plötsligt händer det att en kvinna, som av en tillfällighet kommer ut från en ruin, skriker till och springer över gatan rakt emot dem och omfamnar en av fångarna – den lilla skaran måste stanna till och även soldaten begriper naturligtvis vad som har hänt; han går fram till fången som håller kvinnan i famnen och frågar:

”Din fru?”
”Ja -.

Sedan frågar han kvinnan:

”Din man?”
”Ja -.

Sedan visar han med handen: ”Bort – springa, springa – bort!”

De kan inte tro det, de blir stående; ryssen marscherar vidare med de elva andra tills han några hundra meter senare vinkar till sig en förbipasserande och med k-pisten tvingar honom till att kliva in i ledet: så att dussinet som staten kräver av honom blir komplett igen.

Café de la Terrasse är ett konstnärscafé i Zürich. Historien utspelar sig strax efter andra världskriget.

Du och jag – jag och du

Bodil Z 8 kommentarer

Förr – i min barndom och ungdom och kanske ytterligare en liten tid – sa man ”du och jag” och inte ”jag och du”. Och jag sa till exempel ”Hannes och jag”, ”Lena och jag”.

Någon gång kom ett skifte eller egentligen var det väl en långsam rörelse. Fler och fler började nämna sig själva först och sedan de andra. Nu har vi passerat skiftet och det börjar nästan bli lite svårt att hålla emot. Betyder det här någonting och i så fall vad? Har vi blivit mer jagfixerade eller helt enkelt ensammare? Eller har vi blivit ärligare – kanske har vi alltid tänkt oss oss själva först och i centrum, men det är först nu vi vågar visa det öppet? Eller är det här bara ett mer eller mindre betydelselöst ytfenomen?

En av mina vänner säger ibland så här: ”Der Esel nennt sich zuerst.” (Ungefär – fast det blir inte lika snyggt på svenska – ”Åsnan nämner sig själv först”.)

Sebstiano
Sebastianello, som inte är en åsna i den meningen

Zigenare – romer

Bodil Z 8 kommentarer

![bok](/wp-content/PICT6/PICT6611_02.jpg @alignright)I en av de sista essäerna i boken ”Hunger und Seide” tar Herta Müller upp zigenarnas svåra belägenhet i dagens (eller 1990-talets) Rumänien. Jag ska inte gå in på själva innehållet i den här essän nu, utan jag nöjer mig med att citera det appendix som följer på huvudtexten, eftersom jag tycker att det tar upp något nog så intressant:

Ich bin mit dem Wort ”Roma” nach Rumänien gefahren, habe es in den Gesprächen anfangs benutzt und bin damit überall auf Unverständnis gestoßen. ”Das Wort ist scheinheilig”, hat man mir gesagt, ”wir sind Zigeuner, und das Wort ist gut, wenn man uns gut behandelt.”

Jag reste till Rumänien med ordet ”rom” och jag använde det till en början i samtalen men jag möttes överallt med oförståelse när jag yttrade det. ”Ordet är skenheligt” sa man till mig, ”vi är zigenare, och ordet är bra, om man behandlar oss väl.”