Blogg

Huset

Igår tittade jag ut genom fönster som inte längre är någons fönster. Här är huset långt inne i sin trädgård, huset med verandan och det stora fönstret i övervåningen. Man anar rester av en grusgång och i förgrunden skymtar man lite gullvivor som spridit ut sig i det nu vilda gräset. Bakom buskarna till höger finns fundamentet till ett solur.

huset

På övervåningen där golven sviktar eller helt ruttnat bort hittar jag en liten kammare med en barnsäng som påminner om en säng en av mina bröder hade när han var mycket liten. (Bilden blir lite skev och underlig för att jag inte har någonstans att sätta fötterna.)

sängen

I köket tittar jag in ett av skåpen. Jag undrar lite över de grova spikarna i väggen…

kök

I vardagsrummet överraskas jag av en nästan splitter ny öppen spis i vitt. Den måste ha varit det sista nya som kom in i den här världen.

spisen

Strax intill spisen har taket/golvet givit vika – fukten och regnet har ätit sig in genom yttertaket och mjukat upp övervåningens golv tills det inte orkade längre. En del av golvbräderna envisas fortfarande, men förgäves. Den vita spisen försöker liksom titta förbi förödelsen.

taket/golvet

Från det ena vardagsrumsfönstret ser jag ladugårdens ryggknäckta linje. Hålen i taket gapar, tegelpannorna är bara kvar av en händelse. Var och en av dem klamrar sig fast några sista stunder innan de rasar ner.

lagårn

Fönsterblickar

Jag kliver försiktigt omkring i ett övergivet hus; golvet i övervåningen håller inte ihop längre. Genom taket läcker det. Här bodde en gång människor – det kan inte vara särskilt länge sedan. Och ändå är det alldeles tydligt att allt här inne är bundet till ett då som inte har något alls med nuet på landsvägen utanför att göra.

Genom de här fönstren tittade han eller hon eller de många många gånger ut över trädgården:

fönster 1

fönster 2

fönster 3

Älgristningarna över Vänerhavet

I det sydöstra hörnet av Dalsland ett stycke söder om Mellerud flyter Dalbergsån. Den rinner ut i Vänern och på båda sidor om det vackra utloppet finns märkligheter att besöka.

Dalbergsån

På den norra sidan finns ruinen efter det medeltida fästet [Dalaborg]( http://www.bodilzalesky.com/blog/2007/04/07/dalaborg/) och på den södra – det är dit vi beger oss idag – finns älgristningarna. De flesta hällristningarna i Dalsland anses vara ungefär tretusen år gamla, alltså från bronsåldern (1800-500 f.Kr), men just älgristningarna är förmodligen betydligt äldre, kanske flera tusen år äldre, från jägartid.

Här på en klipphäll högt ovanför Vänerhavets vatten strävar de två största älgarna fram i stenen sedan årtusenden.

älgar

En långblick: storälgar, småälgar, skepp, klippor, vatten, fyr…

fyr

Lodblick ner i urtid: storälgarna fastristade i bergsbranten över djupet.

djup

Eva Strittmatter: Mark

Härom dagen fick jag den här dikten av Eva Strittmatter sänd till mig av en vän. Det är en landskapsdikt. Mark är Mark Brandenburg, landet runt Berlin skulle man kunna säga utan att vara för detaljerad i definitionen. Typiskt för det här landskapet är de sandiga jordarna, en bister karghet och en viss monotoni. Det är inget snarfagert land, inget främlingen blixtförälskar sig i, men det har sin sega tålmodiga anspråklösa dragningskraft, som först märks efter lång samvaro med de här platserna.

sand
foto Keri

Det är särskilt de första raderna här som talar till mig. De sandiga vägarna i det gamla sandiga landet.

Mark

Mich rühren die sandigen Wege
Im alten sandigen Land.
Die Heckenrosengehege.
Die Holderbüsche am Rand
Der alten Felderraine.
Die Gräser reden mir da
Von Zeiten, die warn noch nicht meine,
Als ich das Früheste sah:
Die Gräser. Und hörte die Lerche.
Und roch dieser Sande Geruch.
Seither schlepp ich diese Erde
Mit mir als Segen und Fluch.
Ich muß diesen Sand verwandeln,
Bis er schmilzt und Wort wird in mir.
Diese Erde läßt nicht mit sich handeln.
Ich komm nicht umsonst aus ihr.

Marseljäsens ord – civiliserade?

På sista tiden har jag flera gånger hört Marseljäsen sjungas. Min franska är inte vad den borde vara, men jag hör och förstår ändå de påträngande entusiastiska orden om blod och våld i de här textraderna. Och tittar jag på texten i skrift så blir det hela tydligare. Refrängen ser ut så här i original:

Aux armes, citoyens!
Formez vos bataillons!
Marchons, marchons!
Qu’un sang impur…
Abreuve nos sillons!

Jag hittar en [översättning (av Carl Vilhelm August Strandberg) till svenska]( http://hem.passagen.se/minata/visa_20_jul.html) på nätet:

Till vapen, fria män, med sabel och med lod!
Framåt! Var vi går fram, skall jorden dricka blod!

Blodigt nog också i översättningen, men märkligt nog saknas just det som jag tycker är mest motbjudande i den här passagen, nämligen ”impur”, ”sang impur” – orent blod. Andra folks blod är alltså orent enligt den här texten.

Ofta talas det om det goda i att det franska begreppet för tillhörighet till Frankrike baseras på medborgarskap och inte på några grumliga idéer om etnicitet och blod, men man sjunger alltså än idag – och det här är väl en av de nationalsånger som har högst status eller störst popularitet i världen – om att ett orent blod ska vattna marken.

Visst är melodin medryckande och entusiasmerande, men hör texten verkligen hemma i vår tid? Är det inte dags för en mer civiliserad text?