Blogg

För kanske femton år sedan läste jag romanen ”Wie kommt das Salz ins Meer” av den österrikiska författarinnan Brigitte Schwaiger. När jag härom dagen letade efter en annan bok fick jag syn på den i en bokhylla här.

Jag minns inte mycket av innehållet (och jag tänker inte bläddra omkring eller läsa om). Det är en historia om ett misslyckat äktenskap och platsen är en mindre stad i Österrike, tiden kanske sjuttiotal. De två huvudpersonerna (jag minns inte om de nämns vid namn) är varandras motpoler på ett ganska tråkigt och svartvitt sätt: Han står för ordning och arbete, är en typisk representant för samhället eller systemet. Hon är vilsen, förmodligen lite yngre än han, upprorisk men passiv. Hon är fången och han är fångvaktaren. Det är hon som är jaget i texten – jag minns inte om det står ”ich” direkt eller om det står ”sie”, men det spelar ingen roll, perspektivet är i alla fall hennes. Vi får följa henne i hennes trista hemmafrutillvaro och lyssna till hennes vaga drömmar om ”något annat”. Hon tycker att han förtrycker henne, att han ställer omöjliga krav på henne. Och hela tiden har hon tråkigt. Han tycker att hon inte uppfyller hans förväntningar, han är lite disträ och på något ointresserat sätt rådlös.

Jag minns boken som rätt trist och stumt klichéartad i sin skildring av de två huvudpersonerna (kanske är jag orättvis mot Schwaiger här, men det är så jag minns det). Och ändå finns det åtminstone en passage i boken som jag genom åren ofta kommit att tänka på (utan att minnas varifrån minnesbilden kom – förrän nu): I trappuppgången där det unga paret har sin lägenhet bor en kvinna som alla grannarna undviker. Hon är annorlunda, klär sig underligt och är ”inte riktigt renlig”. Någon gång då och då bakar den här grannen en kaka (något sockerkaksaktigt föreställer jag mig) som hon ger till bokens huvudperson. Hon ringer på, står där med kakfatet i handen och när huvudpersonen öppnar räcker hon tyst fram kakfatet. Huvudpersonen tar emot kakan, tackar, gör en vag gest för att bjuda in grannen som ignorerar gesten och sedan stänger huvudpersonen dörren. När hon är ensam slänger hon kakan i soporna. Just här bryter romanen igenom klichéväggen och jag står där med kakfatet i händerna och samtidigt som jag irriterar mig på huvudpersonen så känner jag en stark lust att (i hemlighet) slänga kakan.

Hur länge har det funnits judiska vitsar eller anekdoter? Någon annan kan kanske komma med en tidsangivelse; jag nöjer mig med att säga så här: så länge judarna varit marginaliserade eller förföljda. Varför finns det judiska vitsar? Varför skulle det inte finnas det – blir väl det första svaret, men jag tror också att man kan svara så här: vitsarna är ett sätt att leva med och fördela det yttre trycket, ett sätt att ta luften ur fördomar och angrepp. Om vi skrattar inom oss och kastar detta skratt ut i världen, så får det elaka skrattet utifrån ingen resonans.

I Salongen finns resten av (den korta) texten om Karel Poláčeks bok ”Judiska anekdoter” – tillsammans med några vitsar ur boken.

Översättningen från tjeckiskan är gjord av Per Nilson, förlaget är perenn

• • •

Herr Taussig ger sig i juli månad av till Egypten.
”Är du galen?” frågar honom hans vän Lederer, ”där är det fyrtio grader i skuggan nu.”
”Och vem har sagt att jag ständigt och jämt måste vara i skuggan?”

Jag läser Herta Müllers essäsamling ”Hunger und Seide” långsamt (jag hör någon skratta ”När läste du fort?”) och bitvis – jag lägger annat emellan. I essän ”Das Ticken der Norm”, som handlar om normen som förtryckarinstrument, har jag hittat några speciellt skärande ställen som jag vill citera och översätta:

Ich glaube noch heute, daß ich aus zwei Gründen davongekommen bin. Der erste Grund ist der Trotz gegen die Todesdrohung der Securitate: Ich wollte mich, nachdem mir der Geheimdienst mit einem ”Verkehrsunfall” gedroht hatte, nicht selber aus dem Weg schaffen. Ich wollte diese Arbeit nicht für die Bluthunde des Diktators selber erledigen. Und der zweite Grund: Ich ging nie zu einem Psychiater.

Jag tror än idag att jag kom undan av två skäl. Det första skälet är trotset mot Securitates dödshot: Jag vill inte – efter att underrättelsetjänsten hade hotat mig med en ”trafikolycka” – undanröja mig själv. Jag ville inte själv stöka undan det här arbetet åt diktatorns blodhundar. Och det andra skälet: Jag gick aldrig till någon psykiater.

(Om någon undrar över det här andra skälet kan jag förklara det i en kommentar.)

Sie, ”die Intakten der Diktatur”, haben das an sich selber getan, was die Mächtigen mit den ”Geschädigten und Zerbrochenen” getan haben: Sie haben sich den Verstand verwüstet.

De, ”diktaturens intakta”, har med sig själva gjort det som de mäktiga gjort med ”de skadade och krossade”: De har ödelagt sitt förstånd.

•

Aber Ärzte hatten keinen Versteck. Die Menschen kamen mit sich selber zu ihnen. Ärzte legten ihre Hände den Menschen direkt auf die Haut. Ärzte, die sich dem Staat zur Verfügung stellten, nachdem sie geschworen hatten auf Ethik und Menschlichkeit, was haben sie sich gedacht vor der nackten Haut.

Men läkare hade ingen möjlighet att gömma sig. Människorna kom med sig själva till dem. Läkarna la sina händer direkt på människornas hud. Läkare som ställde sig till statens förfogande efter att de svurit etik och mänsklighet, vad tänkte de inför den nakna huden.

•

Die Lüge, die Verharmlosung kommt aus dem Wissen um die eigene Schuldigkeit, nicht aus der Lücke der Erinnerung.

Lögnen, bagatelliserandet kommer från medvetande om den egna skulden, inte från en lucka i minnet.

•

Mir kommt es so vor, als wäre die Diktatur dieses Zimmer gewesen: Die einen mußten springen – die anderen mußten weinen. Nur die versteckt und offen Partizipierenden sagen heute noch, es sei nicht so schlimm gewesen.

För mig är det som om diktaturen hade varit det här rummet: Några måste hoppa – de andra måste gråta. Bara de som i hemlighet eller öppet medverkade säger idag att det inte var så farligt.

(”Hoppa” betyder här hoppa ut genom fönstret för att krossas mot stenläggningen nedanför.)

• • •

PS Idag åker jag till Norge – om allt blir som planerat. Det där med flaggstorlekarna lämnar mig ingen ro. Mot slutet av veckan är jag här igen.