Blogg

En liknelse

Bodil Z 3 kommentarer

Två härskare utan själ bodde på varsin sida om de Stora Vassarna. Den ene bar rutig skjorta under uniformsjackan och den andre randig. Under lång tid hade de städat sina länder – den rutige hade eldsand (som är en vätska) och den randige hade köldknivar (som också är en vätska). Vätskorna användes till städningen och de utsläckte liv. Bortstädade på randsidan blev till exempel de kala, de allltför håriga, de som kunde sjunga, de vänsterhänta, de som kunde eller inte kunde cykla och på rutsidan de som inte var efterlängtade när de föddes, de som inte alltid luktade gott, de som kunde läsa, de tjocka, de som aldrig ätit honung och aldrig skulle få göra det. På båda sidor fanns oändligt långa listor över städobjekt.

Inne i de Stora Vassarna levde olika folk sina liv med glädje, elakhet, godhet, fjäsk och likgiltighet. En dag bestämde de rutiga och de randiga sig för att sluta en pakt och dela upp vassfolken mellan sig. En gräns drogs. På andra sidan Dammen stod några och tittade på.

En kort tid gick och den randige härskaren bestämde sig för att, trots pakten, anfalla den rutige. Det blev ett stor krig. Vassfolken klämdes mellan de stora. De som bodde längst ut på Udden gjorde ett ödesdigert val. De hade att välja mellan rutigt, randigt och SLAKTDIREKT. De valde randigt, men det var fel, för det var rutigt som vann kriget. Folket längst ut på Udden blev ett alldeles särskilt städobjekt, eldsand (som är en vätska) spreds och många skickades långt långt bort. För var och en som skickades bort kom det två av det rutiga folket till Udden i stället. På andra sidan Dammen stod några och såg på.

Nya tider kom och vassfolken blev sina egna, nästan i alla fall. För folket på Udden blev det svårare än för många av de andra, de hade ju en gång valt fel. Högst upp på deras heliga kulle, ja, de hade en sådan, stod en jättelik rutig skål med eldsand. Den var ditställd före de nya tidernas början.

Efter några år bestämde sig folket på Udden för att ta ner skålen med eldsanden från kullen och ställa den på en mer undangömd plats. Man ville inte ha eldsanden inför ögonen varje dag.

De randiga har inget land längre och länge trodde man att de rutiga inte heller hade något land kvar som var deras, men det har nu visat sig vara fel. De rutiga har ett stort land och en rutig härskare som nu varnar folket på Udden för att våga röra skålen med eldsanden. På andra sidan Dammen står några och tittar på. De hoppas att folket på Udden ska visa tolerans.

Om sänglampor

Bodil Z 2 kommentarer

![lampa](/wp-content/PICT6/PICT6642.jpg @alignright)Om man bor i Nordeuropa eller ska vi säga i den subarktiska eller möjligen den kallare delen av den tempererade zonen, så är det lätt att man uppfattar sänglampor som något självklart. Man har sänglampor så att man kan läsa en stund på kvällen innan man somnar.

Somrarna tillbringar jag/vi för det mesta åtminstone till en del i Mellanitalien. Vi brukar ofta hyra en lägenhet för några veckor. Ett ständigt återkommande problem är att det inte brukar finnas några sänglampor. Det finns en taklampa som så gott som alltid utsänder ett vitt kallt och samtidigt diffust ljus som det är omöjligt att läsa vid. Så det första jag gör när jag synar lägenheten i fråga är att kontrollera det här med sänglamporna för att sedan snabbt jaga fram några inte alltför funktionella porslinspjäser med glödlampa i ur något förråd. Ytterligare en märklig sak är att det egentligen inte finns något riktigt ord för ”sänglampa” på italienska i de här sammanhangen i alla fall (i en svensk-italiensk ordbok finns ordet ”lampada da letto”, men det verkar mest finnas just för att översätta ”sänglampa”). Jag mumlar i stället, eftersom jag vet hur det går till, ett underligt ord, ett franskt ord med italienskt uttal, som väl främst betyder ”lampskärm” och det är det som sätter i gång aktiviteten. Fast vad har vi de här lamporna till, undrar man. Vad är det vi vill titta på?

Flyttfåglarna: Johan Ludvig Runeberg

Bodil Z

Ibland under vårar och höstar kommer flyttfågelsdrömmarna över mig. En höst skrev jag in Tegnérs flyttfågelsdikt här och idag vill jag läsa Runebergs ”Flyttfåglarna” med er:

tall

I flyktande gäster på främmande strand,
när söken I åter ert fädernesland?
När sippan sig döljer
i fädernedalen
och bäcken besköljer
den grönskande alen:
då lyfta de vingen,
då komma de små;
väg visar dem ingen
i villande blå:
de hitta ändå.

De finna så säkert den saknade nord,
där våren dem väntar med hydda och bord,
där källornas spenar
de trötte förfriska
och vaggande grenar
om njutningar viska,
där hjärtat får drömma
vid nattsolens gång
och kärleken glömma
vid lekar och sång,
att vägen var lång.

De lyckliga glada, de bygga i ro
bland mossiga tallar sitt fredliga bo;
och stormarna, krigen,
bekymren och sorgen,
de känna ej stigen
till värnlösa borgen,
där glädjen behöver
blott majdagens brand
och natten, som söver
med rosende hand
de späda ibland.

Du flyktande ande på främmande strand,
när söker du åter ditt fädernesland?
När palmerna mogna
i fädernevärlden,
då börjar du trogna
den fröjdfulla färden,
då lyfter du vingen
som fåglarna små;
väg visar dig ingen
i villande blå;
du hittar ändå.

fåglar

Ett läsexperiment

Bodil Z

Min spanska har varit bra mycket mer rörlig och ordrik än den är nu. Det är alltid tråkigt när ett språk hasar ner bakom horisonten. För att rädda skuggan av min spanska, ja, för att kanske till och med blåsa lite liv i den har jag bestämt mig för att genomföra ett litet läsprojekt. För ungefär ett år sedan läste jag en kortroman av den spanska författarinnan Elia Barceló i svensk översättning, som för övrigt är gjord av Ulf Eriksson. Romanen heter på spanska ”El secreto del orfebre” och den svenska översättningen har fått namnet ”Guldsmedens hemlighet”. Som ni kan se i texten här tyckte jag mycket om den och jag minns att jag redan då funderade på om jag inte skulle kunna läsa den på spanska. Och nu har det blivit dags – ”El secreto del orfebre” ligger här bredvid ”Guldsmedens hemlighet”. Jag tänker läsa originalversionen, men varje gång jag fastnar – och det kommer jag säkert att gör rätt många gånger – tänker jag läsa stycket i den svenska versionen, innan jag återvänder till originalet och ger mig en ny chans att förstå.

orfebre

Så här börjar originalet:

Las cuatro de la mañana. Últimos de diciembre.

Escribo ahora para mí, a mano, con mi menuda letra de orfebre, en este piso recién alquilado, semivacío, mientras la nieve cae mansamente tras de los cristales sobre esta calle Clinton en la que ya no suena la música de la que hablaba Cohen. Escribo para mí. No hay nadie más. No hay nadie más ahora que no está Celia.

He consumido tres cigarrillos buscando las palabras, el principio, el arranque de esta historia que hoy me cuento, pero ¿dónde encontrarlo? ¿Cómo? ¿Cómo, si no hay principio, y el final que marcó mi vida, ese final de hace tantos años, está apenas a seis días de esta madrugada neoyorquina?

Los recuerdos acuden enfurecidos, luchando por imponerse al desorden de mi mente, y se confunden en un magma vidriado que apenas deja entrever los contornos de lo que fue.

guldsmed

Och här då den svenska översättningen:

Fyra på morgonen. De sista dagarna i december.

Jag skriver till mig själv, för hand med mikroskopisk guldsmedsstil i denna nyligen hyrda, ännu halvtomma lägenhet medan snön mjukt faller på andra sidan fönstren över Clinton Street där musiken Leonard Cohen talade om inte längre ljuder. Jag skriver för mig. Det finns ingen annan. Det finns ingen annan nu när Celia är borta.

Jag har förbrukat tre cigaretter bara under sökandet efter de första orden, själva inledningen till denna historia som jag nu berättar för mig själv, men var skall jag finna den? Hur? Hur, om det nu finns någon början och om det slut som präglade mitt liv, detta slut för så många år sedan, ligger på knappt sex dagars avstånd från den tidiga morgonen i New York?

Minnena infinner sig rasande, de kämpar för att ta kontroll över mitt medvetandes oreda och förblandas till en glasaktig magma där det förflutnas omgivning nätt och jämt kan urskiljas.