Blogg

Om symboler – bronsstatyn

Jag slår upp ordet ”symbol” i Norstedts stora svenska ordbok och läser det här under nummer 2: ”företeelse som på koncentrerat sätt ger uttryck för viss annan företeelse”. ”Företeelse” som står för ”viss annan företeelse”.

![staty](/wp-content/staty.PNG.png @alignright)På senare tid – som nu i och för sig verkar vara förbi – har det varit mycket tal om en symbol i Tallinn – en bronsstaty som för en viss del av befolkningen i staden symboliserar den okände sovjetsoldaten under andra världskriget. För en annan del av befolkningen i samma stad står den för militärt förtryck. Statyn har nu flyttats från en central plats i staden till en soldatkyrkogård.

Statyn föreställer en atletiskt byggd ung man i uniform, en soldat kort och gott eller kanske snarare en idealsoldat. Någon har en gång stått modell för statyn. En atletiskt byggd ung man iklädd uniform. Historien förtäljer att den unge mannen var en framgångsrik estnisk brottare vid namn Kristjan Palusalu. Så långt håller det hela balansen, för inte var alla sovjetiska soldater ryssar, nej, långt ifrån. Och nog passar Palusalu rent fysiskt som sovjetisk hjältesoldatsymbol. Men hans biografi passar inte lika bra. Han hoppade av från Röda armén under kriget och gick över till den finska sidan. Senare deporterades han till Sibirien.

Statyn föreställer Kristjan Palusalu men den symboliserar något annat eller närmare bestämt två vitt skilda andra ting. Om Kristjan Palusalus gestalt plötsligt skulle synas tydligare genom bronsskalet – vad skulle då hända? Eller om man satte en liten plakett vid foten av statyn med texten ”Kristjan Palusalu (1908-1987) guldmedaljör i brottning 1936”?

Huset

Igår tittade jag ut genom fönster som inte längre är någons fönster. Här är huset långt inne i sin trädgård, huset med verandan och det stora fönstret i övervåningen. Man anar rester av en grusgång och i förgrunden skymtar man lite gullvivor som spridit ut sig i det nu vilda gräset. Bakom buskarna till höger finns fundamentet till ett solur.

huset

På övervåningen där golven sviktar eller helt ruttnat bort hittar jag en liten kammare med en barnsäng som påminner om en säng en av mina bröder hade när han var mycket liten. (Bilden blir lite skev och underlig för att jag inte har någonstans att sätta fötterna.)

sängen

I köket tittar jag in ett av skåpen. Jag undrar lite över de grova spikarna i väggen…

kök

I vardagsrummet överraskas jag av en nästan splitter ny öppen spis i vitt. Den måste ha varit det sista nya som kom in i den här världen.

spisen

Strax intill spisen har taket/golvet givit vika – fukten och regnet har ätit sig in genom yttertaket och mjukat upp övervåningens golv tills det inte orkade längre. En del av golvbräderna envisas fortfarande, men förgäves. Den vita spisen försöker liksom titta förbi förödelsen.

taket/golvet

Från det ena vardagsrumsfönstret ser jag ladugårdens ryggknäckta linje. Hålen i taket gapar, tegelpannorna är bara kvar av en händelse. Var och en av dem klamrar sig fast några sista stunder innan de rasar ner.

lagårn

Fönsterblickar

Jag kliver försiktigt omkring i ett övergivet hus; golvet i övervåningen håller inte ihop längre. Genom taket läcker det. Här bodde en gång människor – det kan inte vara särskilt länge sedan. Och ändå är det alldeles tydligt att allt här inne är bundet till ett då som inte har något alls med nuet på landsvägen utanför att göra.

Genom de här fönstren tittade han eller hon eller de många många gånger ut över trädgården:

fönster 1

fönster 2

fönster 3

Älgristningarna över Vänerhavet

I det sydöstra hörnet av Dalsland ett stycke söder om Mellerud flyter Dalbergsån. Den rinner ut i Vänern och på båda sidor om det vackra utloppet finns märkligheter att besöka.

Dalbergsån

På den norra sidan finns ruinen efter det medeltida fästet [Dalaborg]( http://www.bodilzalesky.com/blog/2007/04/07/dalaborg/) och på den södra – det är dit vi beger oss idag – finns älgristningarna. De flesta hällristningarna i Dalsland anses vara ungefär tretusen år gamla, alltså från bronsåldern (1800-500 f.Kr), men just älgristningarna är förmodligen betydligt äldre, kanske flera tusen år äldre, från jägartid.

Här på en klipphäll högt ovanför Vänerhavets vatten strävar de två största älgarna fram i stenen sedan årtusenden.

älgar

En långblick: storälgar, småälgar, skepp, klippor, vatten, fyr…

fyr

Lodblick ner i urtid: storälgarna fastristade i bergsbranten över djupet.

djup

Eva Strittmatter: Mark

Härom dagen fick jag den här dikten av Eva Strittmatter sänd till mig av en vän. Det är en landskapsdikt. Mark är Mark Brandenburg, landet runt Berlin skulle man kunna säga utan att vara för detaljerad i definitionen. Typiskt för det här landskapet är de sandiga jordarna, en bister karghet och en viss monotoni. Det är inget snarfagert land, inget främlingen blixtförälskar sig i, men det har sin sega tålmodiga anspråklösa dragningskraft, som först märks efter lång samvaro med de här platserna.

sand
foto Keri

Det är särskilt de första raderna här som talar till mig. De sandiga vägarna i det gamla sandiga landet.

Mark

Mich rühren die sandigen Wege
Im alten sandigen Land.
Die Heckenrosengehege.
Die Holderbüsche am Rand
Der alten Felderraine.
Die Gräser reden mir da
Von Zeiten, die warn noch nicht meine,
Als ich das Früheste sah:
Die Gräser. Und hörte die Lerche.
Und roch dieser Sande Geruch.
Seither schlepp ich diese Erde
Mit mir als Segen und Fluch.
Ich muß diesen Sand verwandeln,
Bis er schmilzt und Wort wird in mir.
Diese Erde läßt nicht mit sich handeln.
Ich komm nicht umsonst aus ihr.