Blogg

Hellmut von Cubes ”Tierskizzenbüchlein” fortsätter att locka mig till översättningsförsök. Härom dagen gav jag mig på den lilla suggestiva texten om fladdermössen – inte minst von Cubes bilder av människan i fladdermusen fascinerar mig:

• • •

Fladdermössen

Det finns ingenting som dyker upp så plötsligt som fladdermössen. Bynatten spottar ut dem, de är där som om de vore framtrollade och de är lika punktliga som om de tillhört en pedantiskt spökande smådjävuls anhang. Trots att de flyger i sällskap ser man för det mesta bara en av dem och då bara för någon sekund som om den vore sin egen förbiilande skugga.

Deras flykt påminner lika mycket om en besatt fjäril som om en svala i en myggsvärm. Det är ett virtuost fladdrande, en rastlös, mjuk sicksacklinje som ser ut att sudda ut alla nattfjärilar på sin väg. Ändå menar man att fladdermössen inte alls har lätt för att hålla sig kvar uppe i luften och att de anstränger sig för att kompensera tidsnöden med skicklighet. Alla dessa piruetter utplånar inte intrycket av att lufttiden är utmätt och man tror sig känna att de strax måste landa igen som uppblåsta ollonborrar eller leksaksflygplan.

Deras kuslighet är svår att komma underfund med. Förmodligen har den till någon del att göra med natten och mörkrets magiska spel, som förvrider de oskyldigaste ljud och de behagligaste konturer till något skrämmande, för prasslandet från en mus låter på dagen hemtrevligt och ugglerop i en solig skog har något drömskt över sig. Och ändå måste man medge att det plötsliga uppdykandet, den ljudlösa fladderfärden och de ihärdiga och energiska slagen från hudvingarna har något spöklikt över sig.

Men allt detta blir begripligt för den som en gång har sett fladdermöss på nära håll. Han vet att de utarbetade, förbittrade adjunkterna med tärda ansikten, de isgrå, driftigt hit-och-dit-hasande aktuarierna och arkivarierna, som spejar mer med fingrarna än med de inflammerade små ögonen och de gamla sorglustigt elaka små tanterna i mantiljer som blir allt mindre och gråare, tills en natt de trogna paraplyerna växer fast vid deras kroppar och de lyfter och flyger iväg in i det mörka landet för att föröka fladdermössens släkte.

Igår översatte jag ytterligare en prosadikt av den unga lettiska författarinnan Inga Abele. Översättningen från lettiskan är gjord via Matthias Knolls tyska översättning som finns i samlingen ”lettische literatur # 2”. I Salongen kan ni hitta ytterligare sex av Abeles prosadikter i svensk översättning.

Vid middagsbordet ser jag in i mina närmastes ansikten. Utanför dörren brusar landsvägen. Skorstenar vajar i vinden. Och jag tänker på att vi en gång kommer att skiljas från varandra för evigt. Det här tillfälligt ihopsamlade sällskapet: far, mor, make, son, ett par katter och hunden.

Allt är möjligt. Och ändå osannolikt. Att man skulle kunna lära känna varandra ännu en gång.

Allt är möjligt. Och ändå osannolikt. Att man en dag inte skulle kunna ses igen.

Hjärtat i bröstet får ro: det verkar som om detta eviga middagsmål aldrig kommer att ta slut, omgivet av ändlösa landsvägar och odödlig snårskog: bror, syster, far, några katter och hunden.

En del böcker är som stora tjocka musslor som långt inne i ett ganska långtråkigt köttdjup döljer en oerhörd pärla. För några år sedan läste jag utan större entusiasm romanen ”Marken under hennes fötter” av Salman Rushdie. Ungefär mitt inne i boken, närmare bestämt på sidan 247, såg jag plötsligt ett litet stycke som liksom lyste. Det handlade om den indiska landsbygden, dess tidsdjup:

Den totala bristen på kartläggning av det lantliga Indien i dess innersta djup upphörde aldrig att förvåna. Man tog av från landsvägen och ut på stigarna och kände sig genast som jordens tidiga navigatörer måste ha gjort; som en landytans Cabot eller Magellan.

Här upphörde landsvägens polyfoniska verklighet och ersattes av tystnader, stumheter lika vidsträckta som landet. Här fanns en ordlös sanning, en som kom före språket, ett vara, inte ett bli till.

Ingen kartograf hade fullständigt kartlagt dessa ändlösa vidder. I avkrokarna fanns byar begravda som aldrig visste om det brittiska imperiet, byar för vilka namnen på landets ledare och grundare inte skulle betyda någonting, trots att Wardha, där mahatman hade grundat sitt ashram, bara låg knappa tjugo mil bort. Att färdas på en del av de här småvägarna var att resa mer än tusen år tillbaka i tiden.

Jag kan inte låta bli att undra över hur det här lilla avsnittet ser ut i original.