I denna tid av våld och förstörelse vill jag vända blicken mot en av Ukrainas alla vackra städer. Jag vill visa er Lviv genom Jurij Andruchovytjs ögon (i min översättning från den tyska utgåvan av hans essäer under titeln ”Das letzte Territorium”).
Kung Danylo av Galizien, staden Lvivs grundare, anade förmodligen inte, att de marker, som han hade utsett för den sällsammaste av alla framtida städer i den europeiska östern, uppvisar en ytterst intressant geografisk egenhet. Jag minns den andäktiga nästan barnsliga entusiasm som kom över mig, när jag fick veta det. Denna egenhet tycktes mig i hög grad symbolisk men alls inte överraskande. Den pil som avskjutits med den kungliga bågen i mitten av 1200-talet träffade mitt i prick.
Den här egenheten består i att det genom staden med dess nästan helt och hållet stenlagda och fullbyggda kullar löper en vattendelare mellan två hav, Östersjön och Svarta havet. Den högsta punkten på denna idag osynliga, vattendelande höjdrygg befinner sig några hundra meter ifrån centralstationen, dviréts, som man bör säga här i Lviv. Norr om den punkten rinner alla vattendrag till Östersjön, söder om den rinner de till Svarta havet. Skärningspunkten mellan de båda axlarna, som delar den namnlösa vidden i öst-väst och norr-söder, blev automatiskt till en knutpunkt mellan handelsvägarna och till följd av detta också föremål för olika invasioner – av andlig, politisk, militär, kulturell och språklig art. Den tyska beteckningen för staden – Lemberg – betyder inte detsamma som det latinska Leopolis eller sanskritformen Singapore. Också i det kan man kanske se en ”vattendelaraktighet” – detta att samtidigt tillhöra flera kulturer och ändå ingen helt och fullt – hos denna stad, som en känd romanförfattare från mellankrigstiden kallade ”de suddiga gränsernas stad”. Jag anstränger mig emellertid mycket för att inte falla för frestelsen att idag kalla den för ”de konstruerade gränsernas stad”.
Låt oss i stället använda oss av en metafor som uttrycker motsatsen, inte vattendelaren (det som delar), utan det som förbinder, även om jag ännu inte vet precis vad som ska förbindas med vem. För politiker skulle detta vara ett tillfälle att på nytt föra Svarta havet-Östersjön-idén på tal. Men jag är inte precis någon politiker – jag är alls ingen politiker – och det är något annat jag tänker på och som jag hellre vill tala om. Till exempel om avloppsnätet i Lviv, om floden Poltva. Ännu för trehundra år sedan färdades segelfartyg från Danzig och Lübeck på Poltva och man kunde fånga Atlantålar stora som ormar i dess vatten med händerna. Det har bara gått hundra år sedan man begravde floden under jorden. På det viset är Lviv Venedigs antipod. Här är vattenbristen så kraftigt kännbar att invånarna i de äldsta kvarteren drömmer om Någon som kunde förvandla vin till vatten.
I augusti når värmedramat sin höjdpunkt. Den enda räddningen kommer då från skogarna och parkerna i omgivningen med sin verkligt kungliga flora, sina gömda sjöar, näckrosor och hemliga hälsokällor, som tyvärr alla – skogar, sjöar, näckrosor och hälsokällor – blir allt färre.
Det är söderns andedräkt som för varje steg blir hetare. Arkitekturen i Lviv är snarast latinsk, snarast romansk, snarast barock. På Sovjettiden spelade man i Lviv in filmer som skulle skildra Paris eller Rom; när filmen utspelade sig i London eller Stockholm, åkte man till Riga eller Tallinn.
Lviv är fyllt av Medelhavskulturens atmosfär – man måste bara spåra upp den. Det bevingade Markuslejonet på Republiken Venedigs konsulatsbyggnad, Bandinelli (vid Marknadstorget), en florentinsk innergård eller den perfekt smaragdgröna Coppola dei Dominicani är inget exotiskt i den här stadsplanen. Sedan 1500-talet har italienska flyktingar, vagabonder, äventyrare och världsresenärer, dessa epigoner till det utklingande Quattrocento, besjälade av renässanshumanismens idéer, alla dessa mantel-och-värja-hjältar á la Pietro di Barboni, Paolo Romano Dominici, Amvrozij Prychylnyj eller Kallimach-Buonaccorsi, alla dessa ”ridderliga manierister” har i rikt mått bidragit till dess gestaltning.
De romanska elementen understryker, ja mer än så, de kontrapunkterar rent av de grekisk-bysantinska. Och då handlar det inte bara om de ukrainska kyrkornas bysantinska gudstjänstrit. Här avses en viss bysantinsk mentalitet, kanske det största hindret på vår väg mot Europa, men kanske också vårt största skydd mot detta Europa. Denna är precis som Marie-Himmelsfärdskyrkan med Kornjakt-tornet något som varken kan strykas eller suddas ut.
Men vår resa till södern är inte avslutad med detta. Ännu har jag ju inte nämnt armenierna, som har kommit hit främst från Krim, där en stridbar islam givit dem allt mindre utrymme för sina kyrkor och handelsbodar. Med dem kom det påtagliga orientaliska elementet till staden. Persiska mattor av Lvivfabrikat ansågs till och med som vackrare än de persiska originalen, för att inte tala om de doftande substanserna, de mångfaldiga dofterna och kryddorna – ingefära, kardemumma, peppar, muskot och kanel; just armenierna bidrog till stadslivets färgrikedom i Lviv. För övrigt verkar intill idag ingen ha lyckats att tyda gravinskrifterna på den gamla armeniska kyrkogården, även om det enligt uppgift ska finnas ytterst kloka och för oss i hög grad betydelsefulla ting formulerade där. Som slutpunkt för den armeniska församlingens existens i Lviv kan 1946 betraktas: då likviderade bolsjevikerna det armenisk-katolska ärkebiskopsdömet.
Vad gäller judarna så dök de upp i Lviv ännu tidigare än armenierna – någon gång mot slutet av 1300-talet. Bland dem fanns inte bara kittelflickare, värdshusvärdar och penningutlånare, som Sebastian Fabian Klonowic i helig vrede utgöt sig över i sina latinska verstirader:
A tineis pereunt vestes, robigine ferrum, / som malen kläderna och rosten järnet
sic Iudeum iners rodere multa solet / så eftersträvar den late juden att gnaga ner allt.
Det fanns också lärda talmudister och astrologer, kännare av svart magi som kaldeisk visdom, människor som besatt ett hemligt vetande. De sista av dem förintades av nazisterna på fyrtiotalet och de som senare fyllde luckan var redan vanliga, sovjetiska, avnationaliserade judar. Dessa utdöda galiziska judar har frambringat en rad framstående författare, som den tidigare citerade Joseph Roth, den nostalgiske essäisten Józef Wittlin och obestridligen även Bruno Schulz, en gåtfullt frodig frukt med irriterande-söt eftersmak.
Vem mer seglade med detta skepp?
Tyskar eller, som man kallade dem här, ”schwabare”, har lämnat sina spår i de förvrängda ortnamnen i ytterområdena. Det som vi idag känner till som Lytjakiv går tillbaka på Lützenhof, Zamarstyniv på Sommerstein, Klepariv på Klopper, Majorivka på Maier, Kulparkiv på Goldberg osv. Dessutom fanns ägaren till en vinkällare i Zamarstyniv med det uttrycksfulla namnet Macolondra, och så fanns Josepha Kuhn, en benediktinernunna, som författat diktbandet ”Lembergs schöne Umgebungen”, det vill säga ”Lvivs vackra omgivningar”.
Vem mer är det som har slagit sig ned här i kajutorna och lastrummen, på däck och i masterna?
En enkel uppräkning må vara nog.
Serber, dalmater, arnauter, argonauter, tatarer, turkar, araber, skottar, tjecker, morer, basker, skyter, karaimer, kasarer, assyrier, etrusker, keter, goter, vita och svarta kroater, kelter, anter, alaner, hunner, kurder, etiopier, cykloper, agripper, laistrygoner, androgener, arianer, zigenare, kinokephaloi, elephantophagoi, afrikaner, mulatter, och mestiser, lillryssar, moskofiler och masochister. Franciskaner, kapuciner, karmeliter, barfota och – jag ber om ursäkt – vederbörligen skodda, bernhardiner, klarissiner, ursuliner, sakramentskor, cecilianer. Dominikaner, basilianer, rastafarianer, redemptorister, dessutom jesuiter, tidigare också trinitarier, som tagit till sin uppgift att friköpa kristna slavar ur orientalisk fångenskap. Rosencreuzare, studiter, tempelherrar, ortodoxa, gammaltrogna, höger- och vänstertrogna.
Jag är övertygad om att alla dessa har gått i land med att vara här. Även om jag bara räknat upp ett fåtal, så att min uppräkning är ofullständig.
För Lviv är medelpunkten i världen, i den gamla världen som var en skiva, som stödde sig på valar eller enligt en annan version på en sköldpadda; den avlägsnaste periferin i den världen var Indien och mot dess stränder slog Donaus vågor och Nilens och kanske till och med oceanens.
Även floran i Lviv bär omisskännliga spår av denna ”allhet”. Den baltiska furan och cypressen från Krim existerar fredligt sida vid sida i stadens trädgårdar, som man allesammans tryggt kan kalla botaniska.
Vi människor är oförnuftiga och otacksamma varelser dömda att alltid förlora något. Aldrig förstår vi att uppskatta det vi har och som vi fått oss givet från ovan.
I en av mina favoritböcker, ”Historiska promenader genom Lviv” av Ivan Krypjakevytj, finns ett sorgligt kapitel om helgedomar som inte längre existerar: Hade den boken inte kommit till 1931 utan idag – hur mycket längre och mer nedslående skulle detta kapitel inte ha varit! Jag saknar synagogan den Gyllene Rosen. Jag saknar den tatariska moskén och den tatariska begravningsplatsen någonstans vid foten av Slottsberget – på 1600-talet visade man den fortfarande för resande upplevelsejägare. Jag saknar också mycket annat, däribland den årliga karnevalen i Lviv, tiggarnas söndagsbanketter och den halvt fantastiska djurparken vid Pohuljanka.
Mången bland oss skulle vilja rädda alla dessa ting, åtminstone till versrader. Men för det mesta låter de sig inte fångas in utan glider undan. Lviv är sannerligen ett spökskepp.
Det idylliska och smärtfria i kulturernas avlagringar är en myt och jag är inte säker på om denna myt inte är skadlig. Låt oss lyssna till en klassiker, som beskriver dessa avlagringar på följande sätt: ”Den som vakar genom natten här, kan höra vår stads röster. Tungt och tryggt slår klockan på den katolska katedralen: två timmar efter midnatt. Mer än en minut förflyter och först då hörs, något svagare, men med ett genomträngande ljud, den från den ortodoxa kyrkan, som nu också slår två. Något senare slår med en hes och avlägsen röst klockan på tornet till moskén, den slår elva, elva spöklika turkiska timslag, som fastlagts av en sällsam tideräkning från avlägsna, främmande trakter i den här världen. Judarna har ingen klocka som slår och bara Gud vet hur mycket den är hos dem, hur mycket den är enligt sefardernas tideräkning och enligt askenasernas”.
Detta säger Ivo Andrić och den nattliga stad, som det handlar om här, är Sarajevo. Om detta finns inget mer att säga.
De olika kulturernas avlagringar – det är inte bara en de utplånade gränsernas fest, det är också blod, smuts, det är etnisk rening, människoförintelse, förvisning. Förmodligen har jag misstagit mig: jag borde ha talat om ”antikulturella avlagringar”. Men också de är oundvikliga i en multietnisk miljö.
När man omkring mitten av 1700-talet uppförde en praktfull barockkyrka på Georgs-kullen i Lviv, skapade man en från alla håll synlig arkitektonisk centralpunkt i stadsbilden. Det retade begripligt nog de många romerska katolikerna, eftersom Georgskatedralen var en grekisk-katolsk kyrka. Hämden kom omkring tvåhundra år senare, när den nygotiska Elisabethskyrkans höga torn sköt upp i Lvivs himmel som en raket och därmed ställde sig i vägen för utsikten mot Georgskatedralen från stationen. Efter det har vyn över Georgskatedralen för besökare som anländer till Lviv gått förlorad. Upplevelsejägarna har ett objekt mindre. Också detta är ett exempel på de här avlagringarna. Kulturella eller antikulturella? Vad väger tyngst här – religiös stelbenthet, stolthet, kreativ konkurrens, habegär? Jag har inget svar, även om jag är säker på att det inte går att föreställa sig dagens Lviv utan den nygotiska, kitschiga Elisabethskyrkan.
Under gatustriderna 1918 besegrade polackerna ukrainarna framför allt för att Lviv var deras stad – inte på en abstrakt, opersonlig nivå, utan mycket konkret och omedelbart – det var deras portvalv, bakgårdar, smågränder, som de kände innan och utan, kanske bara för att de där kysst en flicka för första gången. Ukrainarna, som enbart var besjälade av den patriotiska idén om ”vårt Lvivs furstliga ryktbarhet”, härstammade till största delen från landet och hade svårt att finna sig till rätta i den främmande omgivningen. Men när den polska förvaltningen efter segern (ett ord jag använder med största försiktighet) tillgrep terrorns och repressionens och den grövsta diskrimineringens medel, betedde den sig i själva verket som en inkräktare, angripare eller erövrare i en främmande stad, som en blind barbar, som var döv för Lvivs eviga polyfoni. Ve segrarna – det är den oundvikliga följden av varje seger. Men här kommer vi ut på de förbjudna marker som mer och mer avlägsnar sig från kulturen.
Som ni ser har jag inte hållit mitt löfte, nämligen att tala om det som förenar. Kanske kan jag rädda situationen med ett värdigare slut?
Tesen om kulturens odelbarhet förmår inte alltid att övertyga. Nordens kultur och söderns kultur, orientens kultur och occidentens kultur (och här får man inte glömma att det också finns en nordost och en sydväst och att de också har sina antipoder och att det vidare finns otaliga nyanser) är begrepp som är lika mångtydiga som oförenliga. Och endast genom barmhärtigheten hos Den som bestämmer geografin kan det någon gång hända att man lyckas förena något med något annat. Detta till på köpet baserat på direkt befängda ting – som att utgöra vattendelaren mellan två hav. Men av ingen annan orsak har vi här och nu, i början av ett århundrade och årtusende, den underbara möjligheten att vara passagerare på ett skepp, som, efter vad vi kan se, färdas i en förutsebar riktning. Kanske är det en ark, som har tagit med oss, såsom alltid skett i det gamla, eklektiska Lviv, för att rädda ett par av varje slag. Kanske finns det också andra skeppsmetaforer – bateux îvre, narrskepp, dödsskepp. Eller som hos Joseph Roth – de suddiga gränsernas stad, det flytande Trieste, det vandrande Lviv, Lwów, Lvov, Lemberg, Leopolis, Singapore…
