Blogg

Hamnliv i Rijeka

Bodil Z

Nej, jag har inte glömt Ukraina, men Miki och jag har tagit oss ner till Rijeka och havet med den krokiga järnvägen med sina 45 eller 46 stopp och nu bor vi några dagar hos Mamma Maria och hennes hund Lily. Det mesta av dagarna tillbringar vi i hamnen vid den stora fiskmarknaden. Vi börjar dagarna med kaffe på hörnan.

I hamnen bakom brädstaplarna har Miki en flickvän som i bland solar i sin fåtölj på rampen. Hon är alltid fri men hennes husse är i närheten. Han håller uppsikt över brädtrafiken, tror jag.

Ofta går vi ut till vår plats vid havet, förbi fikonträden och vinrankorna, där vi proppade oss fulla i somras.

Ett tag sitter vi alltid vid vattnet och lyssnar på vågskvalpet och jag tittar på Istriens berg och Miki nosar efter närmare ting och så plötsligt eller oplötsligt blir det dags att börja gå hemåt igen.

Vid brädupplagen stannar vi till och Miki får träffa sin hamnflicka igen.

Sedan 2014

Bodil Z

Ibland, ja, faktiskt fortfarande hör man någon – från rysk sida – tala om ryssar och ukrainare som bröder, som brödrafolk. Det är nu rätt många år sedan ryssarna fråntog sig rätten att tala om ukrainarna som bröder. Vill de göra det så måste de börja på sina bara knän och ingen kan begära av ukrainarna att ens lyssna till sina bödlar. Åtta år av krig, av anfall, av förstörelse. Och nu ett storskaligt folkmord.

När blir åskådaren medbrottsling?

Bodil Z

Hur försiktiga får omvärldens reaktioner vara under ett pågående folkmord? Vid vilken punkt blir den försiktige medbrottsling? Hur många barn måste först lemlästas eller mördas eller göras föräldralösa?

Det vi vet och det vi tror: Vi vet att det pågår ett folkmord – vi ser nya bilder varje dag. Vi tror att det kan bli värre för oss andra – inte för dem som just nu mördas eller får kroppsdelar avryckta – om vi ingriper.

Samtal på Makao

Bodil Z

Våren är här sedan en tid och då och då dricker jag morgonkaffe på någon av barerna här. Imorse drack Miki och jag kaffe med Vesna på Makao, vårt speciella lite ”råa gubbställe”.

Miki var glad över att se Vesna och han ropade högt av glädje. Han fick sin gotta och sedan satt vi en stund och blundade mot solen.

Vi människor pratade om Ukraina, om kriget och folkmorden. Och så gick vi igenom Serbiens motbjudande proputinstiska hållning, alla hårresande ”nyheter” om laboratorier i Ukraina för biologisk krigföring, vulgariteter om putin och Vučić som ”riktiga män” och rapporter om det ekonomiska nödläget i Västeuropa medan hyllorna i ”de serbiska butikerna står fulla med varor”. Ja, och så tog vi oss en titt på Milanovićs underliga krokvägar. Åtminstone skenbart har han backat från sina angrepp mot Ukraina som ”ett land som inte har något att ge oss här i Europa” och annat ännu värre babbel. Det säger sig självt att detta idag inte går att säga. Men rätt som det är vänder han igen, den opålitliga figuren – hur länge ska han få vara president här? Varför är han fortfarande omtyckt av så många?

Ja, och så sa vi lite råheter om den där ”incidenten” under en rysk nyhetssändning härom dagen. Nej, jag ska inte upprepa vad vi sa.

Sedan skildes vi åt och Vesna gick hem och Miki och jag gick runt kvarteret och jag tittade på vårens framsteg i trädgårdarna.

Låt oss inte glömma Ukrainas lidande för denna ”tv-händelse”!

Bodil Z 2 kommentarer

Jag har tittat lite på den engelska översättningen av MO:s nu så spridda text och jag plockar ut ett par saker för skärskådan. Är det här kanske en aktion för ett maktskifte i betydelsen ett utbyte av putin mot någon ytligt sett mindre motbjudande? Kanske hoppas man kunna få Väst att lätta på sanktionerna med ett en aning mer sympatiskt ansikte i täten?

”And responsibility for this aggression rests on the conscience of a single man: Vladimir Putin.”

Om hon menar allvar med detta med skammen hon talar om kan övergreppen, våldet, misshandeln inte bara vara putins fel.

Det andra är det i en mycket kort text återkommande talet om ryssar och ukrainare som brödrafolk. (Halsbandet ger jag inte mycket för.) Jag skriver i citaten nedan för tydlighetens skull orden som rör broderskap med versaler. Om skammen är verklig så borde hon eller hennes symboliska ryssar först fråga ukrainarna om de efter Mariupol, Charkiv, Irpin, Dnipro… verkligen vill ha ryssarna som bröder. Jag tycker inte att förövaren har rätt att säga ”broder” till offret innan offret – utan allt tvång – godtagit detta. Det går inte att utgå ifrån att de svårt misshandlade ukrainarna idag vill vara bröder till ryssarna. Och skulden för brodermord är inget som kan rentvås genom att man säger: Vi är ju bröder!

”And this necklace I’m wearing is a symbol of that fact that Russia must immediately end this FRATRICIDAL war. And our FRATERNAL peoples will still be able to make peace.”

”And now the whole world has turned its back on us. And the next 10 generations won’t wash away the stain of this FRATRICIDAL war.”

Kanske är det som MO säger att fläckarna från detta enorma brodermord inte kan tvättas bort på tio generationer…