Blogg

Cynismens korridorer

Bodil Z 2 kommentarer

För någon dag sedan läste jag hos någon att Ryssland och Ukraina ”kommit överens om” något som kallas ”humanitära korridorer” för de plågade människorna i de ukrainska städerna som skulle föra dem bort från eldhärdar, fallande sönderbombade hus, helvetet. (Vet inte var jag ska sätta citattecknen, jag kräks och blir blind.) Nu visar det sig att dessa leder till Ryssland. Är det ”humanitära korridorer” till stupstocken? Till koncentrationslägren? Till slakthusen? Till tortyrkamrarna?

Vi måste slå ihjäl det där förbannade förkomna avskummet och hans vedervärdiga anhang!

Fred utan frihet garanterar inte fred

Bodil Z

Ondskan finns. För att frihet och fred ska kunna samexistera måste vi kämpa och vara beredda till offer. Fred utan frihet garanterar inte fred.

Jag hör nu många utanför Ukraina som säger ”bara det blir fred” eller ”varför lägger inte ukrainarna ner vapnen?”. Många säger kanske detta mest för att de är rädda om det egna skinnet, fast kanske också för att de tror att det skulle vara en utväg för människorna i Ukraina. Men vad skulle hända i Ukraina efter en ”putinfred”? Vi vet inte i detalj – kanske massakrer på dem som putindräggen anser som skyldiga, kanske uppfostringsläger, kanske folkomflyttningar. Men en sak vet vi: friheten skulle mördas. Och fred skulle bara finnas i form av förtryckets ”fred”.

Frihet är kanske inte en garant för fred men frihet är en nödvändig förutsättning för en fred utan hot. Om det hade funnits frihet i Ryssland hade putin inte kunnat få denna makt att ohejdat mörda och lemlästa människorna i Ukraina. Ryssarna är sedan länge förtryckta och ofria – även om det finns ett litet skikt som värjer sig mot detta, men den gruppen är verkligen liten – och deras ofrihet släpper figurer som putin lösa att mörda allt i sin väg. Också freden.

Be inte ukrainarna sluta försvara sig utan hjälp dem i stället eller tig åtminstone! Om Ukraina raderas ut kommer ingen fred i dess ställe. Det kommer ett outsägligt djupt sår som bara kan läkas med krig, ett befrielsekrig.

En vandringsdag

Bodil Z 2 kommentarer

Den 20.2 gick Miki och jag med Vesna och Tama längs Potok Črnomerec. Nej, allt var inte som vanligt då heller, men mycket mer likt det där ”som vanligt” än allt är nu. Vi talade forfarande om vanliga saker, om våren, om planer för små resor i omgivningarna, om blommorna som snart skulle bli mycket fler. Ja, vi talade också om hotet mot Ukraina men utan direkt skräck. Nu är allting annorlunda och den vedervärdige putin och hans avskyvärda pack har mördat så många, förstört så mycket, ljugit så hejdlöst – och detta pågår nu.

Nå, idag bestämde vi oss för att lufta oss lite och vandra upp till Planinarski dom Risnjak på Zagrebs ”husberg” Medvednica. Det blev Vesna, Miki och jag för Tama var hemma hos sig. Vesna körde till byn Mikulići och ställde av bilen där och så började vi gå. Det skulle ta ungefär en timme upp i ”lätt vandring” men det visade sig inte gälla oss. Det kom att ta mer än två, men det gjorde inget även om vinden ibland var isig. Vi var glada över att vara ute i naturen och över att vandra fram längs vägar och stigar.

Primulorna stod i rika buketter bland fjolårslöven, men annars hade blommorna inte kommit så mycket längre än sist. Vi har haft ganska kalla dagar.

Vi tittade bort över bergsryggarna i fjärran och försökte gissa vilket berg som hette vad. Jag minns inte vad vi gissade, men jag gissade nog fel.

Den sista biten upp till ”bergsstugan” var brant och vinden ilade kall och vi började bli hungriga. Hoppas det finns mat kvar däruppe, sa vi flera gånger till varandra. Och efter en lång jordtrappa var vi framme. Ett vackert hus.

Och det fanns mat kvar. Vi hämtade oss varsin bönsoppa och lite bröd och satte oss vid ett av borden vid husväggen och slevade i oss ganska snabbt för kylan tillät inget annat. Miki fick brödbitar med bönor på.

När vi gick ner var pausen slut och vi började prata om Ukraina igen, om mördandet och lögnerna. Sedan pratade vi lite om hur vi ska ta emot våra flyktingar. Jag måste få ett nytt element insatt, byta toalettring och kanske köpa några kuddar. Låset som bröt ihop härom dagen är tack och lov lagat.

Ur ”Kukhuvudet Putins blixtkrig har redan misslyckats”

Bodil Z

Den 24.2 publicerades i DN en artikel av författaren Arkadij Babtjenko i Ola Wallins översättning. Mycket avskyvärt och fasansfull har hänt sedan dess men de här avslutande radernas budskap är nu minst lika skakande tänkvärda och brinnande aktuella som då de skrevs:

”Apropå det har jag alltid undrat vad man tänker i samma stund som man passerar gränsen till en annan stat i en stridsvagn klockan fem på morgonen för att gå till attack. Vad rör sig i huvudet? Vilka tankar? Vilken världsbild? Över huvud taget, vad krävs det för sinnelag för att kunna sitta där, en halvtimme före invasionen, i en skyttegrav, och titta bort över floden, över fältet, över gränsen, och sedan sätta sig i stridsvagnen, starta motorn, köra iväg och invadera, beredd att brännas levande i en plåtlåda för… ja, för vad då? Hur förklarar de detta för sig själva? Tja, på något sätt måste de ju det.
Å andra sidan, vem bryr sig.

Leve Ukraina!”

Upprop

Bodil Z 3 kommentarer

Må det ryska folket resa sig eller ännu hellre: må alla folken i det där alltför stora landet resa sig och kasta av sig munkavle och bojor – påtvingade eller självvalda – och ställa sig på frihetens och humanitetens sida för andra folks skull men också för sin egen!