Blogg

Questa è la storia di Gilgamesh, il re per due terzi di stirpe divina e per un terzo uomo, a cui fu destinata la sovranità sugli uomini ma non il dono di vincere la morte.

Det här är historien om Gilgamesh, konung till två tredjedelar av gudomlig härkomst och till en tredjedel människa; han blev given herrevälde över människorna men inte gåvan att övervinna döden.

De här orden kan man läsa i Paola Capriolos nydiktning av Gilgamesheposet. Hon har kallat sin bok ”Qualcosa nelle notte” – ”Någonting i natten” och texten balanserar på ett lyckligt sätt det ålderdomliga mot det stilistiskt moderna och skapar genom det en tidlöshet.

Capriolos bok består av tre delar som var och en är uppdelad i en mängd korta kapitel. I några av kapitlen talar Gilgamesh direkt till läsaren i jag-form och flera av de här monologkapitlen börjar med de suggestiva orden ”Qualcosa nella notte”, ord som förmedlar ett intryck av att här talar de yttersta tingen direkt till oss genom Gilgameshs mun.

För några år sedan köpte jag mig en nytolkning – alltså inte en vidarediktning av Capriolos slag – av Gilgamesheposet på svenska.

Boken är uppbyggd så att varje kapitel, som förresten i enlighet med originalets form kallas tavla, inleds med en avbildning av texten i kilskrift (Gilgamesheposet anses ha tillkommit ungefär 2000 år före vår tidräknings början). Sedan följer texten som är försedd med en omfattande notapparat. Så här ser början av den första tavlan ut.

Eposet, en av de äldsta bevarade skönlitterära texterna i världen, handlar om Gilgamesh, kung i den sumeriska staden Uruk. Den andra huvudpersonen är Enkidu, den vilde mannen som vuxit upp bland gaseller och vildåsnor. Genom en kärleksnatt med glädjeflickan Shamhat förvandlas Enkidu från vilde till människa. Gilgamesh och Enkidu möts. Först är de rivaler och en tvekamp mellan dem äger rum, en tvekamp som båda vinner genom att de sluter fred mitt i kampen. De blir vänner och bröder. Efter en tid ger sig de båda av mot Cederskogen för att bekämpa monstret Humbaba. Under färden drömmer Gilgamesh upprepade gånger om att företaget ska misslyckas, men Enkidu ger varje gång drömmen en ljus tolkning. Till slut lyckas de med solguden Shamash’ hjälp att besegra monstret.

När de återvänder till Uruk får kärleksgudinnan Ishtar (som av Capriolo kallas Inanna) syn på Gilgamesh och förälskar sig i honom, men Gilgamesh avvisar henne. Då bad Ishtar sin far Anu om att få Himmelstjuren för att med hjälp av den straffa Gilgamesh. Fadern vill först inte men ger så småningom med sig. Ishtar släpper lös Himmelstjuren och han förstör då stora delar av Uruk, men till sist lyckas Gilgamesh och Enkidu att tillsammans besegra honom.

Sedan är det Enkidu som drömmer och han drömmer om att gudarna vill straffa honom och Gilgamesh för att de dödat Humbaba och Himmelstjuren. De bestämmer sig för att låta straffet träffa bara den ene av dem och de kommer fram till att det är Enkidu som ska dö. Efter drömmen blir Enkidu svårt sjuk och dör. Gilgamesh är utom sig av sorg och beger sig ut i ödemarken klädd i lejonskinn. Han tänker på Enkidu, sin egen förestående död och på livets mening. Han vandrar längre och längre bort och bestämmer sig för att uppsöka Utnapishtim (som hos Capriolo kallas ”Il Lontano” – ”den Avlägsne”) som räddat sig undan den stora översvämningen och fått evigt liv. Med färjkarlen Urshanabis hjälp korsar han slutligen den stora floden och så småningom far han över dödens hav och kommer fram till Utnapishtim. Gilgamesh klagar över sin sorg över Enkidus död och sin oro inför den egna döden, men Utnapishtim säger till honom att döden är oundviklig för alla, också för Gilgamesh trots att han är gudomlig till två tredjedelar.

Gilgamesh stannar hos Utnapishtim och efter ett tag säger Utnapishtim till honom att om han kan hålla sig vaken i sex dagar och sju nätter så ska han få evigt liv. Gilgamesh misslyckas och somnar efter mycket kort tid. Som en avskedsgåva får han en magisk dräkt som för alltid är skinande ny och iförd den anträder han återfärden till Uruk. Han får ytterligare en gåva inför avfärden: Utnapishtim avslöjar för honom att på botten av det hav han kommer att korsa finns Livets växt och om Gilgamesh drar upp den och tar den med sig kan han få evigt liv.

Gilgamesh ger sig av, finner Livets växt, drar upp den och fortsätter sedan resan. Någonstans längs vägen tar han sedan ett bad i en liten sjö. När han kommer upp ur vattnet ser han att en orm just håller på att sluka Livets växt. Ormen ringlar iväg utan att Gilgamesh kan fånga den. Slutligen kommer Gilgamesh tillbaka till Uruk.

Detta är historien som finns på de elva första tavlorna och händelseförloppet där verkar bilda något helt och avslutat. Det finns emellertid också en tolfte tavla som ger historien ett slags fortsättning. Här dyker Enkidu upp levande igen och Enkidu berättar för Gilgamesh om dödsriket.

I Paola Capriolos bok finns det som berättas på den tolfte tavlan inte med. Hon har låtit sin text stanna i den hela och avrundade berättelsen.

Som avslutning går jag tillbaka till en detalj som fascinerar mig: Tidrymden ”sex dagar och sju nätter” verkar ha en speciell magisk betydelse i den här texten. Det var så länge som Gilgamesh skulle hålla sig vaken för att få evigt liv och det var så länge han begrät Enkidu innan han begravde honom:

Sex dagar och sju nätter begrät jag honom,
jag tillät inte honom begravas
förrän en mask kröp ut från hans näsa.

Under några dagar i mitten av september (12-14) kommer det att hållas en litteraturkongress i Göteborg. Språket är italienska – med undantag för ett av föredragen som hålls på franska – och ämnet för sammankomsten är hur romankonsten avbildar familjens och tvåsamhetens kris i Italien och övriga Europa under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Den italienska titeln lyder ”Le certezze svanite. Crisi della famiglia e del rapporto di coppia nel romanzo italiano dell’età giolittiana e del primo dopoguerra.” Den tänkta publiken är seminariedeltagarna själva, studenter vid institutionen för romanska språk i Göteborg och en intresserad allmänhet.

Här finns en länk som rör praktiska detaljer. Och på den här platsen kan ni läsa programmet.

Här följer nu en kort presentation av innehållet i vart och ett av fördragen under de rubriker som finns angivna i programmet:

Professor Eugenio Ragni: ”Famiglia e rapporti di coppia nella narrativa italiana postunitaria”

Med utgångspunkt från ett par italienska romaner från tiden mellan Italiens enande och första världskriget undersöker och kartlägger Eugenio Ragni skönlitteraturens sätt att förhålla sig till de förändringar i samhället under den här tiden som rör familjens och parrelationens roll. I förlängningen kastar han också en blick på litteraturens sätt att skildra förändringar i kvinnans situation.

•

Docent Enrico Tiozzo: ”Due opposte letture politiche del rapporto di coppia”

Enrico Tiozzo jämför de mycket olika positioner när det gäller synen på familjen och dess roll i samhället som kommer till uttryck hos två romanförfattare. Den ene (Lucio d’Ambra, 1880-1939) intar i sina verk en konservativ och familjebevarande hållning. Den andre (Mario Mariano 1883-1951) vill med sina verk mana till ett påskyndande familjens sönderfall för att ge plats åt en ny samhällsordning.

•

Docent Ulla Åkerström: ”La donna nuova e il rapporto di coppia in Regina di Luanto”

Regina di Luantos (1862-1914) författarskap står i centrum för Ulla Åkerströms anförande. Det rör sig om en rad romaner med kärleken och äktenskapet som centrala teman och analysobjekt. De senare verken handlar om kärlekens och äktenskapets oförenlighet, i alla om man utgår ifrån den form som äktenskapet hade vid den här tiden. di Luanto söker vägar till ett förnyande av parrealtionen.

•

Professor Giovanna Scianatico: ”La crisi della famiglia nel romanzo pirandelliano”

I sitt föredrag analyserar Giovanna Scianatico de traditionella familjestrukturernas sönderfall som de avbildas i Luigi Pirandellos romaner. Vi ser här krisen i familjen och parrelationen mot en bakgrunden av de stora sociala förändringar och trygghetsförluster (religionens roll blev tex mindre viktig) som skedde vid tiden kring det förra sekelskiftet.

•

FD Bodil Zalesky: ”La crisi della coppia a cavallo fra l’800 e il ’900 vista attraverso tre romanzi dell’epoca”

Försöksvis har jag skisserat en utvecklingslinje över förändringarna eller krisen i parrelationen kring det förra århundradesskiftet – en kris som pekar framåt mot en förändring av kvinnans ställning. Jag har identifierat tre ”modelletapper” i förloppet och valt att illustrera dem med hjälp av tre romaner: ”Il piacere” av Gabriele D’Annunzio, ”Effi Briest” av Theodor Fontane och ”Una donna” av Sibilla Aleramo.

•

FK Jan Hedström: ”Tradimento, gelosia e infelicità nel rapporto di coppia dannunziano”

Jan Hedström beskriver och analyserar i sitt anförande parrealationen i några av Gabriele D’Annunzios romaner. Han gör en jämförelse mellan mans- och kvinnorollerna och kommer fram till att kvinnorna i de här romanerna, trots sin ofta underordnade ställning, verkar mer beslutsamma och konstruktiva än männen.

•

Professor Eva Ahlstedt: ”La crise du mariage et la crise du couple dans la littérature française pendant la première moitié du XX:e siècle”

Eva Ahlstedt vidgar i sitt föredrag perspektivet till att också omfatta den franska litteraturen från den här tiden. Hon för oss från André Gides familjekritik i ”Les Nourritures terrestres” (1897) till Simone de Beauvoirs attack mot de gamla strukturerna i ”Le Deuxième Sexe” (1947). Sedan följer hon också några romanhjältinnors osäkra eller tvekande steg under kvinnoemancipationens första tid.

•

Evenemanget mynnar ut i en slutdiskussion.

•
•
•

En dag i Berlin den här sommaren gick vi mellan de här gråa husväggarna fram mot Kaffeekaschemme:

Inne i huset gick vi uppför en smal trappa – jag minns uppgången som ganska mörk och fylld med diverse bråte, kanske minns jag fel. I alla fall kom vi via den upp till ett slags bokhandel med mängder av små tunna gula böcker med förlagsnamnet SuKuLTuR tryckt på pärmarna.

Jag plockade bland de små gula böckerna och bläddrade lite här och där tills jag bestämde mig för en – kanske var det bilden på framsidan som lockade mig och titeln ”Möss”:

Den tunna lilla boken har ända från första sidan något oroande över sig. Hur ska det gå för de två mössen? Vad ska det bli av den unge mannen som äger dem? Musvärlden och människovärlden korsar varandra om och om och ibland stannar de kort i varandra. Den starkares makt över den svagare utgör ett slags stomme i båda världarna, samtidigt som människovärlden utövar sin makt över musvärlden, bland annat genom att inte ingripa när det blir strid i musvärlden. Men inom världarna är maktförhållandena inte beständiga, från ett ögonblick till ett annat sker en förskjutning i lasten som rutschar iväg tills allt ställs på huvudet eller åtminstone på kant.

En del av beskrivningarna av muslivet är stillsamt vackra men samtidigt molande ödesmättade:

Nie war es in der gläsernen Welt so still gewesen. Stunden verstrichen ohne dass etwas geschah. Vielleicht war es überschüssige Wut, oder Ratlosigkeit, doch irgendwann begann der Weiße instinktiv, das Laufrad zu treten. Mit einem leisen Fiepton kam es in Gang.

Aldrig hade det varit så stilla i glasvärlden. Timmar förflöt utan att något hände. Kanske berodde det på ett överskott av ilska eller på rådlöshet, i alla fall började den vite med ens driven av instinkten att trampa runt i löphjulet. Med ett svagt pipljud kom det igång.

Samma nedskruvade stillhet med dolda hot dyker också upp i beskrivningarna av möten mellan människa och mus:

Seine Augen verengten sich dann zu schmalen Schlitzen, er stellte sich vor, er wurde selbst zu einer Maus, die im Schatten der Höhlung hockte und an einem Korn nagte. Ihn rührten die wachsamen Blicke der Tierchen, die Mischung aus Furcht und Vertrauen, die daraus sprach: diese Blicke versicherten ihm, dass das Leben der kleinen Geschöpfe ganz von seinem Wohlwollen abhing.

Hans ögon smalnade sedan till tunna springor, han tänkte sig att han själv blev till en mus som satt hopkurad i skuggan där i håligheten och gnagde på ett sädeskorn. Han rördes av de små djurens vaksamma blickar, av blandningen av fruktan och tillit som talade ur dem: dessa blickar försäkrade honom om att de små varelsernas liv var helt och hållet beroende av hans välvilja.

Det är en bok som berör, men mest på ett obehagligt sätt, så jag känner mig på något vis lättad nu när jag lägger den ifrån mig.

• • •

Martin Jankowski heter författaren och om honom kan man på sista sidan blnad annat läsa att han är född i Greifswald 1965, att han är musiker och poet och att han under åttiotalet hörde till demonstranterna vid Nikolaikyrkan i Leipzig. Det står också att han varit med och grundat ”internationales literaturfestival berlin” och att han är värd för ”Literatursalon am Kollwitzplatz”. Klicka här så får ni veta mer om honom och dessutom se honom på bild.