Blogg

Det finns…

Som ni kanske anar av rubriken så har jag nu gått omkring och funderat lite runt uttrycket ”det finns” – möjligen är sådana här funderingar ett hösttecken, ja, ja, det må vara hur det vill med det. Jag har lite snabbt i huvudet inventerat uttrycket i några språk jag är mer eller mindre nära bekant med och funnit att de alla använder olika verb som ”grundsten”. Se här: ”es gibt” (tyska), ”c’è” (italienska), ”hay” (spanska) och till det svenskans ”det finns”.

Mer systematiskt:

tyska: geben=ge
italienska: essere=vara
spanska: haber= ha (ursprungligen, i modern spanska heter ju ha ”tener” – egentligen ”hålla”)
svenska: finna

Jag tycker att det är spännande att så här relativt närbesläktade språk väljer så olika vägar för att närma sig existensen. Det är ur en vinkel något man har, ur en annan något som är (här), ur en tredje något man finner eller hittar och ur en fjärde något man blir given. Säger detta något betydelsefullt om något? Troligen inte, men det är ändå lite underhållande att låta tanken vandra runt bland de olika perspektiven.

Ada Negri: Fine

Här är igen en dikt av Ada Negri – det är länge sedan sist. Under den följer sedan ett försök till en prosaöversättning. Och hade jag haft en bild på en vit ros som börjat tappa sina kronblad så hade jag satt in den…

Fine

La rosa bianca, sola in una coppa
di vetro, nel silenzio si disfoglia
e non sa di morire e ch’io la guardo
morire. Un dopo l’altro si distaccano
i petali; ma intatti: immacolati:
un presso l’altro con un tocco lieve
posano, e stanno: attenti se un prodigio
li risollevi e li ridoni, ancora
vivi, candidi ancora, al gambo spoglio.
Tal mi sento cader sul cuore i giorni
del mio tempo fugace: intatti; e il cuore
vorrebbe, ma non può, comporli in una
rosa novella, su più alto stelo.

Den vita rosen, ensam i sin vas av glas, låter i tystnaden sina kronblad falla och den vet inte att den dör och inte att jag ser den dö. Ett efter ett faller kronbladen; oskadda: obefläckade: det ena intill det andra med en lätt beröring lägger de sig ner och väntar uppmärksamt på att ett under ska lyfta dem upp igen, ännu levande och fästa dem vid den nakna stängeln. Så känner jag min flyende tids dagar falla på mitt hjärta: oskadda; och hjärtat skulle vilja, men kan inte, samla dem till en ny ros på en högre stjälk.

Ada

Hundkorrespondens

Jag heter Londi och det är jag som har datorn här idag.

Londi

Jag tänker skriva ett hundbrev på tyska, så ni som tycker att det låter som något som inte riktigt passar för er, kanske kan göra något annat.

Här är hunden jag vill skriva till:

pinne-munnen

Han kan det där med pinne-munnen, det ser ni.

Lieber Salzdogg,

vielleicht heißt du gar nicht so, aber wie soll ich dich nennen? Ich bin jedenfalls die Londi – ich heiße so, weil ich so lond bin. Ich habe gesehen wie schön du Eis essen kannst – das kann ich auch. Und weit springen kannst du und Wasser magst so wie ich.

einen londen Gruß
Londi

Londi
Postkarte aus dem Riesengebirge

• • •

Här finns fler bilder.

Höstens dagar

Varje år när de första septemberklara dagarna kommer – även om det råkar vara slutet av augusti – så tänker jag, åtminstone någon gång ibland, på Edith Södergrans dikt ”Höstens dagar”. Och det är säkert många som gör det med mig.

Höstens dagar äro genomskinliga
och målade på skogens gyllne grund…
Höstens dagar le åt hela världen.
Det är så skönt att somna utan önskan,
mätt på blommorna och trött på grönskan,
med vinets röda krans vid huvudgärden…
Höstens dag har ingen längtan mer,
dess fingrar äro obevekligt kalla,
i sina drömmar överallt den ser,
hur vita flingor oupphörligt falla…

höstbild
Ja, bilden är från förra hösten, eller egentligen förrförra, men luften i den är ändå från den här.

Gilgamesheposet

Questa è la storia di Gilgamesh, il re per due terzi di stirpe divina e per un terzo uomo, a cui fu destinata la sovranità sugli uomini ma non il dono di vincere la morte.

Det här är historien om Gilgamesh, konung till två tredjedelar av gudomlig härkomst och till en tredjedel människa; han blev given herrevälde över människorna men inte gåvan att övervinna döden.

De här orden kan man läsa i Paola Capriolos nydiktning av Gilgamesheposet. Hon har kallat sin bok ”Qualcosa nelle notte” – ”Någonting i natten” och texten balanserar på ett lyckligt sätt det ålderdomliga mot det stilistiskt moderna och skapar genom det en tidlöshet.

Capriolo

Capriolos bok består av tre delar som var och en är uppdelad i en mängd korta kapitel. I några av kapitlen talar Gilgamesh direkt till läsaren i jag-form och flera av de här monologkapitlen börjar med de suggestiva orden ”Qualcosa nella notte”, ord som förmedlar ett intryck av att här talar de yttersta tingen direkt till oss genom Gilgameshs mun.

För några år sedan köpte jag mig en nytolkning – alltså inte en vidarediktning av Capriolos slag – av Gilgamesheposet på svenska.

Gilgamesheposet

Boken är uppbyggd så att varje kapitel, som förresten i enlighet med originalets form kallas tavla, inleds med en avbildning av texten i kilskrift (Gilgamesheposet anses ha tillkommit ungefär 2000 år före vår tidräknings början). Sedan följer texten som är försedd med en omfattande notapparat. Så här ser början av den första tavlan ut.

tavla

Eposet, en av de äldsta bevarade skönlitterära texterna i världen, handlar om Gilgamesh, kung i den sumeriska staden Uruk. Den andra huvudpersonen är Enkidu, den vilde mannen som vuxit upp bland gaseller och vildåsnor. Genom en kärleksnatt med glädjeflickan Shamhat förvandlas Enkidu från vilde till människa. Gilgamesh och Enkidu möts. Först är de rivaler och en tvekamp mellan dem äger rum, en tvekamp som båda vinner genom att de sluter fred mitt i kampen. De blir vänner och bröder. Efter en tid ger sig de båda av mot Cederskogen för att bekämpa monstret Humbaba. Under färden drömmer Gilgamesh upprepade gånger om att företaget ska misslyckas, men Enkidu ger varje gång drömmen en ljus tolkning. Till slut lyckas de med solguden Shamash’ hjälp att besegra monstret.

När de återvänder till Uruk får kärleksgudinnan Ishtar (som av Capriolo kallas Inanna) syn på Gilgamesh och förälskar sig i honom, men Gilgamesh avvisar henne. Då bad Ishtar sin far Anu om att få Himmelstjuren för att med hjälp av den straffa Gilgamesh. Fadern vill först inte men ger så småningom med sig. Ishtar släpper lös Himmelstjuren och han förstör då stora delar av Uruk, men till sist lyckas Gilgamesh och Enkidu att tillsammans besegra honom.

Sedan är det Enkidu som drömmer och han drömmer om att gudarna vill straffa honom och Gilgamesh för att de dödat Humbaba och Himmelstjuren. De bestämmer sig för att låta straffet träffa bara den ene av dem och de kommer fram till att det är Enkidu som ska dö. Efter drömmen blir Enkidu svårt sjuk och dör. Gilgamesh är utom sig av sorg och beger sig ut i ödemarken klädd i lejonskinn. Han tänker på Enkidu, sin egen förestående död och på livets mening. Han vandrar längre och längre bort och bestämmer sig för att uppsöka Utnapishtim (som hos Capriolo kallas ”Il Lontano” – ”den Avlägsne”) som räddat sig undan den stora översvämningen och fått evigt liv. Med färjkarlen Urshanabis hjälp korsar han slutligen den stora floden och så småningom far han över dödens hav och kommer fram till Utnapishtim. Gilgamesh klagar över sin sorg över Enkidus död och sin oro inför den egna döden, men Utnapishtim säger till honom att döden är oundviklig för alla, också för Gilgamesh trots att han är gudomlig till två tredjedelar.

Gilgamesh stannar hos Utnapishtim och efter ett tag säger Utnapishtim till honom att om han kan hålla sig vaken i sex dagar och sju nätter så ska han få evigt liv. Gilgamesh misslyckas och somnar efter mycket kort tid. Som en avskedsgåva får han en magisk dräkt som för alltid är skinande ny och iförd den anträder han återfärden till Uruk. Han får ytterligare en gåva inför avfärden: Utnapishtim avslöjar för honom att på botten av det hav han kommer att korsa finns Livets växt och om Gilgamesh drar upp den och tar den med sig kan han få evigt liv.

Gilgamesh ger sig av, finner Livets växt, drar upp den och fortsätter sedan resan. Någonstans längs vägen tar han sedan ett bad i en liten sjö. När han kommer upp ur vattnet ser han att en orm just håller på att sluka Livets växt. Ormen ringlar iväg utan att Gilgamesh kan fånga den. Slutligen kommer Gilgamesh tillbaka till Uruk.

Detta är historien som finns på de elva första tavlorna och händelseförloppet där verkar bilda något helt och avslutat. Det finns emellertid också en tolfte tavla som ger historien ett slags fortsättning. Här dyker Enkidu upp levande igen och Enkidu berättar för Gilgamesh om dödsriket.

I Paola Capriolos bok finns det som berättas på den tolfte tavlan inte med. Hon har låtit sin text stanna i den hela och avrundade berättelsen.

Som avslutning går jag tillbaka till en detalj som fascinerar mig: Tidrymden ”sex dagar och sju nätter” verkar ha en speciell magisk betydelse i den här texten. Det var så länge som Gilgamesh skulle hålla sig vaken för att få evigt liv och det var så länge han begrät Enkidu innan han begravde honom:

Sex dagar och sju nätter begrät jag honom,
jag tillät inte honom begravas
förrän en mask kröp ut från hans näsa.