De flesta av mina skolböcker har tagit andra vägar än jag själv, men latinböckerna är kvar allihop och ibland öppnar jag någon av dem, till exempel när jag behöver någon kraftfull sentens att luta mig mot. Särskilt den första läroboken ”Schola latina” återvänder jag till gång på gång – också här under pausträdet har jag varit där och rotat.
Jag tänker nu bara bläddra lite för att se på några intressanta rubriker och på hur den här latineleven som jag en gång var hanterade omkring bland raderna. (Det här är alltså inte ett inlägg av något som helst allmänintresse.)
Romersk ordhållighet:
Är det skadligt att gå i skolan?
Texten om skolan slutar så här – på nästföljande sida: ”Låt vara att de stora skolorna bör undvikas, men man bör likväl inte helt och hållet undvika skolor. Ty det är en sak att undvika dem, en annan sak att välja mellan dem.”
Njutningslystnaden är själens fiende:
Ska jag vara ärlig så klarar jag inte längre av att läsa de här texterna – tråkigt nog. Men texten i länken här är lite lättare. Den är fortfarande fullt läsbar, men annars är det mest böjningsmönster och ordstammar och vissa fasta vändningar som finns kvar, fast det är å andra sidan sant att jag hade stor glädje av mitt latinska basordförråd när jag började lära mig italienska.
Det som sitter kvar allra bäst är en hög med sentenser och jag väljer en som kanske passar in här, möjligen på ett lite skevt sätt:
Non scholae sed vitae discimus.
Fastnade för rubriken ”Är det skadligt att gå i skola?”… En oerhört odemokratisk, ojämlik (i vår tid oacceptabel?) tanke slog mig – ja, det är skadligt. Skolan lär massan att tänka likriktiktat och i fastlåsta, styrda mönster. Vi får en utbildning, men ingen bildning, ingen kreativitet, ingen finess, ingen riktig spetskompetens i största allmänhet. Allt detta är fortfarande, har alltid varit och kommer att förbli upp till varje individ och fler personer från en ”bildad” miljö kommer alltid att komma längre än personer ur en ”obildad” sådan. Eftersom skolan inte tillhandahåller just bildning, växer inte den miljön nämnvärt. Ibland kritiseras i stället bildade människor i media som knepiga personer proppfulla av ”onödigt vetande” och för vårt samhälle icke-relevant kunskap.
I vårt land, där allt som heter nationella kursplaner eller litteraturkanon är upplösta är vad som helst utbildning – bara man klarar de nationella proven. Kunskapsluckorna kan vara astronomiska även hos en MVG-elev. Djupare förståelse för sammanhang saknas nästan alltid.
En nedslående tanke för någon som mig – jag är ju trots allt lärare ända in i hjärtat. Om tanken har ett sanningsvärde, är det alltså helt beroende på lärare och elever som individer och deras bildningsnivå vilken kvalitet utbildningen har. Och om jag ska vara alldeles ärlig – just den premissen har jag alltid utgått ifrån i min undervisning.
Hmmm… En lite sorglig tanke så här på morgonkvisten… För mig.
Du hade uppenbarligen trevligare texter att läsa än övertecknad som fick börja med ”Lingua latina” och sedan fortsätta med ”De bello gallico” (”Gallia est omnis divisa in partes tres”)innan vi äntligen kom in på Catullus (”Miser Catulle”) Sedan upptäckte jag att man rensat ut de bästa bitarna.
Liksom du har jag numera svårt att läsa de gamla texterna även om jag på allra senaste år försökt att friska upp kunskaperna en aning. En sak som jag ofta tänker på är att när jag vandrar omkring på gator och torg i Europas städer kan jag, ganska ofta i vart fall, tolka de latinska inskrifter som finns på hus, statyer, i kyrkor osv. Men snart kommer det inte att finnas några som kan det utanför en handfull specialisters krets. Spelar det någon roll? Troligen inte. Det är väl ”icke-relevant kunskap” som Marita skrev ovan. ”Claris majorum exemplis” – det är klart att vi skall följa majorernas exempel och nu när vi fått en sådan som skolminister kanske möjligheten finns?
En sidokommentar till Marita vars kommentar jag sympatiserar med på det djupaste. Men ”kreativitet”? Är det inte snarare så att det är för mycket kreativitet i undxervisningen?
Jo, för mycket kreativitet finns i undervisningen – tyvärr reproduceras den inte i tankeprocesser… 🙂
Marita,
där ser man(jag), jag gjorde alltså omedvetet ett inlägg i skoldebatten här, fast lite tänkte jag nog ändå i den riktningen när jag skrev ut slutet av den svenska översättningen av texten om skolan:
*Låt vara att de stora skolorna bör undvikas, men man bör likväl inte helt och hållet undvika skolor. Ty det är en sak att undvika dem, en annan sak att välja mellan dem.*
Det där ”stora skolorna” kan man ju ge en tolkning i stil med ”normalskolan idag” eller något liknande (jag kommer inte på någon skarp formulering här).
Bengt,
jag har allt också måst läsa ur ”De bello gallico” och jag vet att texten du citerar fortsätter ”quarum unam incolunt Belgae, aliam Aquitani, tertiam, qui ipsorum lingua Celtae, nostra Galli appellentur.” Även andra texter om Caesars krig har jag bjudits på, till exempel en text som i min bok bär namnet ”Caesar berättar om Britannien och dess invånare”.
Beträffande Björklund så må han vara lite fyrkantig, men det är långt bättre än det giftiga mos och den skenheliga deg som härskar på lärarhögskolorna idag.
Sicilia est insula. Sicilia et Sardina sunt insulae. Italia est paeninsula.
Sedär en kunskap som sitter i sedan min första latinlektion med »Lingua latina«. Resten av mina latinkunskaper har till största delen somnat in. Ett och annat går ibland att få lite halvvaket, men just inte mer.
Men jag tror att Bodils citat har sitt ursprung i något omvänt som Seneca skrev om överdrivna studier: »non vitae, sed scholae discimus«
»Nihil in studiis parvum est.«
Min dotter börjar i år det som motsvarar sjuan i franska skolan, latin frivilligt tillval men rekommenderat. Jag skulle tro (efter att ha studerat klasslistorna utanför skolan häromdagen) att ca två tredjedelar läser latin, åtminstone de två obligatoriska åren, sen fortsätter inte alla, men rätt många.
Låt mig säga så här (och nu försöker jag se saken positivit), latinet har aldrig haft den starka ställning i Sverige som det haft i länder där latinska språk talas. Latinet är antagligen en förutsättning för ”klassisk bildning”, men franchement, det har heller aldrig varit svenskarnas starka sida.
Om jag får tro något om styrka inom svenskt utbildningsväseende, så tror jag snarare att den ligger inom naturvetenskapen och de tekniska högskolorna.
Att försöka göra om Sverige till en ”kulturnation” med latinet som något för gemene man tror jag är ett dödsdömt projekt.
Däremot tycker jag nog att man kunde satsa mer på andra språk än engelskan i undervisningen, där finns möjligheter.
Latin i sjuan – det låter något det, då har man ju chans att komma rikitigt långt. Vad gäller styrkan inom svenskt utbildningsväsende, så tror jag att det blir mindre och mindre med den. Nedmonteringen är nog ännu inte helt avslutad – men någonstans här måste vändpunkten komma.