Blogg

Om romanen: Klara Johanson

![Klara](/wp-content/joha2.jpg @alignleft)I essäsamlingen ”Det speglade livet” skriver Klara Johanson i kapitlet ”Valfrändskaperna” så här om olika litterära genrer:

Romaner åldras fort. Under det lyrik och drama skrider genom århundradenas modemaskerad i en oföränderlig festskrud vars ideala snitt bevarar dess värdighet och anseende under alla förgängliga konventioners brokiga växlingar bär romanen sitt tidevarvs kostym, inom kort hemfallen åt löjet eller i bästa fall det kyligt närgångna kuriositetsintresset. Den kan inte framställa det evigt mänskliga utan en massa tillfälligt biverk vilket av nästa kulturskede kasseras och av ett följande studeras som museiföremål.

Här kanske ni som läser detta har något att tillägga. Är det sant att romanen är så tidsbunden som Klara Johanson menar? Eller finns det åtminstone några lysande undantag?

Obalans i kulturutbytet

Vid ett tidigare tillfälle tog jag här under pausträdet upp den märkliga obalansen i bokflödet mellan Sverige och Tyskland. Det lär översättas tio gånger så många böcker från svenska till tyska som tvärtom. Idag hittade jag en kort artikel i SvD av Johan Tralau om kulturutbytet mellan de båda länderna där liknande förhållanden redovisas. Eftersom jag inte hittar artikeln i nätupplagan av tidningen skriver jag av den här:

Humboldtuniversitetets stora senatssal är nästan helt full. Långsamt, långsamt föreläser Sture Linnér om Dag Hammarskjöld. Det är helt tyst i den stora åskådarskaran: jag tror inte att det finns någon enda person som inte är gripen. Utan stora åtbörder berättar Linnér om människan Hammarskjöld, om hans självuppoffring, hans tro, hans intellektualitet, hans storhet och hans sårbarhet.

Och någonstans blir jag rörd av att tyskarna är så intresserade av Hammarskjöld och Sverige och svenskarna. Vår egen historia rymmer få verkligt stora författare och nästan inga stora tänkare. Ändå lär sig förvånansvärt många tyskar svenska.

I Sverige däremot lägger man på skolor och universitet ned undervisningen i tyska.

Tyskarna läser Strindberg. Tyska studenter kommer för att lyssna när Linnér talar om Hammarskjöld. För Sveriges del har Goethe och Schopenhauer däremot levt förgäves. Det tar emot att erkänna det, men ibland känns det nästan genant att vara svensk. Befriande då att vi har haft personer som Hammarskjöld – och har Sture Linnér som kan berätta om honom.

Vad är det som gör att tyskarna är så ojämförligt mycket mer intresserade av Sverige och svensk kultur än vice versa?

Klara Johanson

Under den senaste veckan har jag gjort en ny och mycket intressant bekantskap: Klara Johanson (1875-1948). Just nu läser jag hennes essäsamling ”Det speglade livet”. Det är en fascinerande läsning som låter mig lära känna en mycket ovanlig kvinna med ett sällsynt klarsynt sätt att se på både människor och litteratur och en hel del annat också. Jag kommer med största sannolikhet att återkomma till henne i olika sammanhang här framöver. Så här presenteras hon i Schück/Warburgs litteraturhistoria (1952):

En fin och egenartad profil bland tidens verksamma kritiker är Klara Johanson (f. 1875), recensent i Stockholms Dagblad från 1900 till 1910. Hon låter inte inpassa sig i raden av skribenter som påverkat litteraturen i realistisk riktning, men hon var likafullt ett stöd för många unga svårförstådda skribenter, inte minst Hjalmar Bergman. Hon uppskattade också Ludvig Nordström, Elin Wägner och – efter hand – Gustaf Hellström. Klara Johanson saknade visserligen inte sociala intressen – hon har introducerat Fredrika Bremer, hon väckte 1907 ett våldsamt uppseende genom att ge ut en gatflickas memoarer – hon avvisade ingalunda sådana tendenser i sin kritik, men hon var själv orienterad mot tysk romantisk litteratur, och hennes grundsynpunkt var estetisk. Bland alla tidens recensenter företrädde hon ensam vad man kunde kalla den estetiska djupdimensionen; hon levde i böcker på ett sätt som endast få, och hennes fina personliga kvickhet hade alltifrån den tid då hon i Uppsala skrev studentikosa spex haft en uttalat litterär prägel. Den intellektuella lidelsen hindrade dock all snäv begränsning; hon skrev om tysk expressionism och om Amerika tidigare än de flesta.

Två essaysamlingar (Det speglade livet 1926, Det rika stärbhuset 1946), en volym aforismer, några samlingar humoresker och satirer under signaturen Huck Leber, det är hennes i bokform tryckta oeuvre. Där kommer även framtidens läsare att möta en personlighet med sälta och finess, en grundlig beläsenhet, en viss preciös elegans och stor förmåga att destillera fram djupt liggande drag hos de diktare hon ägnar sig åt. Hon har – skriver en gång Margit Abenius – förmågan att läsa innantill, stegrad till snille. I ärlighet och egenart är hon jämförlig med Vilhelm Ekelund, men trots allt mera utåtriktad och aktiv än denne, en exklusiv ”litteraturmänniska” med gåvan att förvandla litteratur till liv.