Blogg
Doris Kareva: Tidens gestalt
Nej, Doris Kareva hörde jag inte läsa ur sina dikter på bokmässan, men när jag kom till den estniska montern bakom den stora estniska svarta lådan eller kabastenen – ja, det finns alltså också en estnisk kabasten, en stor svart sten med ljus inuti och med människor som går ut och in genom hålen i den undre kanten av den – ja, när jag kom till den estniska montern fann jag boken ”Tidens gestalt” och började läsa i den.
Det var två rader som gjorde att jag fastnade och var tvungen att ta med mig boken hem. De här:
Hoppet finns sist
sinnets fena.
Jag såg något starkt böjligt tänja och spränga en vattenyta. Så är hoppet, tänkte jag.
Och lite senare fann jag den här dikten som kanske också på något sätt handlar om detta att hoppas, om att hoppas i betydelsen av att inte släppa greppet eller av att bygga något av bristen:
Jag övar mig i ålderdom, ensamhet,
att vara utstött, fattig,
vara i avsaknad, att inte finnas.
Jag övar blindhet,
slutligen och sist. Till sist
finns inget att frukta.
Förfäran, pressa inte mina nätter
till dina drömmars anlete.
Lidande, vaska guld
ur tillvarons flod och dess styrka.
Och sedan dessa rader om tomhetens fullhet (som väl hänger samman med detta att bygga något av bristen):
Tomheten töms inte.
Tomhetens uppfyllelse
är allt som finns –
i ett rim, en ram, ett rum.
Tomheten är mellan bokstäverna.
Tomheten ljuder
i cellernas kärnor
i hettan.
Tomheten upphäver inte;
tomheten är skälet.
Fira, högtidlighåll så
tomheten, grundernas grund.
Låt detta vara sättet att leva.
Och innan jag går ut ur det här pausträdsrummet vill jag läsa en dikt till av Doris Kareva:
I går var mitt sinne som havet –
spegelblankt. Världens botten
syntes nästan
I dag är mitt sinne som havet –
stormar och stormar, dumt,
utan att komma ut fläcken.
Boken är utgiven av ellerströms och översättningen är gjord av Peeter Puide.
• • •
PS Imorgon håller jag vilodag här – jag är tillbaka på måndag.
Det där med brittsommar
Nej, någon riktig brittsommar blir det väl inte i år (även om det just nu är guldigt och soligt), men det märkliga ordet förföljer mig. Ja, och nu har jag slagit upp det i Hellquist. Det var inte så spännande som jag hade tänkt mig: ”de ofta vackra dagarna omkring den 7 oktober, den heliga Birgittas dag”. Men strax under hittar jag några mer innehållsmättade dialektala varianter: ”grävlingssommar” och ”fattigmanssommar”. Och så står där också ”indiansommar” efter engelskans eller amerikanskans ”Indian summer”. Ja, ”indiansommer”, det låter lockande. Jag minns från min barndom att jag hoppades att det skulle vara indiansommar till min födelsedag.
På tyska heter det ”Altweibersommer”, en de gamla kvinnornas sommar alltså eller helt enkelt en kärringsommar. Av en slump hittar jag den holländska motsvarigheten, ”oudewijvenzomer”, som går i samma tonart. Och ifrån initierat håll här hemma får jag veta att det på tjeckiska heter ”babí léto” och det är till sin betydelse nära besläktat med de tyska och holländska orden. Det är den här "ordklasen" för företeelsen som för mig har störst djup och magi.
På italienska har man som på svenska valt en religiös anknytning, även om man valt ett annat helgons namnsdag som utgångspunkt: ”estate di San Martino”. Där ligger brittsommaren av naturliga klimatologiska skäl framme i november, till Mårten gås.
Det här kanske ändå kan räknas som grävlingssommardag…
Jaan Kaplinski
Tillbaka till bokmässan och den estniska lyriken igen efter ett trädintermezzo: Jaan Kaplinski var en av dem jag lyssnade till i ”Rum för poesi”, mässans orkanöga där hetsade själar kan få ro.
Jaan Kaplinski är en av den nutida estniska poesins stora och i år har ett dikturval av honom kommit i svensk översättning – ”Någonstans vid världens kant” heter boken och översättningen är gjord av författaren själv i samarbete med Guntars Godiņš och Juris Kronbergs. Förlaget är Ariel Skrifter. Men det är inte frågan om någon introduktion av Kaplinski; både poesi, prosa och essäistik av honom har tidigare publicerats på svenska.
Kaplinski stiger upp på scenen. Han rör sig som en som är hemma överallt och ändå finns det då och då en liten tvekan i rörelserna, men det är den trygges öppna tvekan vi ser. Han ler vänligt mot oss i auditoriet på ett sådant sätt som om han log mot en enda människa, mot dig, mot mig bara. Och så läser han:
Du ska vara
min icke-existerande barndoms
milda goda
lätta
sommarnatt
som täcker över mig
med mina egna stora
stumma vingar
Och:
Otroligt: åter
blommar för allra första
gången häggen här.
Livet är så kort att jag
aldrig blir van vid våren.
(jag vet, det gråa har blivit för blått här och alltsammans är snett)
• • •
Jag skulle vilja lägga ifrån mig
Jaan och Kaplinski som två resväskor
jag släpat på
år ut och år in
från lägenhet till lägenhet
från stad till stad.
Ställa ner dem
i vägrenens fuktiga gräs
och gå barfota
anonymt
rakt österut
mot den avtagande kvällsbrisens sus
mot syrsornas allt starkare sång
bortom vilken
högt över skogen
ses skimra
en enda blek stjärna.
• • •
PS För er som bor i Stockholm, har tid ikväll och tycker om att lyssna på poesi – se här ett litet meddelande från den unga vitryska poeten Valzhyna Mort: Then at 18.00 I read at the shopping mall called PUB with a bunch of poets from Singapor. Please tell everybody to come! Especially if they need new shoes or something.
Trädets resa tillbaka till livet
Idag får de estniska poeterna vila och jag går och besöker ett träd som i början av sommaren angreps av armador av häggspinnarlarver. Jag skrev då, full av fascinerad avsmak, ett inlägg som jag kallade ”Dödligt silver”. Så här såg trädet i den andra juniveckan:
Och här en myllrande närbild:
I början av augusti återsåg jag trädet. Jag blev förbluffad, för det var friskare och lövrikare än något av träden i närheten, träd som inte blivit angripna och avätna av silvernätens vävare. Det här måste jag fotografera, tänkte jag, men det blev och blev inte av. Men så igår fick jag äntligen med mig kameran och jag knäppte ett par bilder. Trädets lövkrona är visserligen inte lika praktfull som den var för några veckor sedan, men ännu ser man vilket under som inträffat. Antagligen rör det sig om ett helt ”normalt” under som de som vet inte alls kan häpna över, men jag som inte visste, jag förundras. Se här, trädet har återvänt till livet:
När jag går tätt inpå stammen hittar jag ännu några rester av häggspinnarnas silvriga nät.
