I ljungen glänste små silverhåvar i den veka höstliga förmiddagssolen:
Den största lilla håven fick mig att tänka på en annan håv under en hetare sol:
Blogg
Nobelpriset i litteratur 2008
Just nu är den tid inne då man talar om Nobelpriset i litteratur eller egentligen var väl igår den sista dagen som man med någon större iver talade om det. (Fast om Doris Lessing kommer man att tala ett tag till, som författare, och man kommer att fortsätta att läsa henne och en del kommer det väl att babblas om att hon är kvinna, eftersom det fortfarande anses ovanligare att vara kvinna än att vara man.) Vid sådana här tillfällen känns tidens gång på något vis extra tydligt. Det flimrar till lite och man – jag tar tag i en ledstång och ställer mig, för att återfå balansen, frågan: Vem blir det nästa år? Och för att få riktigt fotfäste så svarar jag också: Adam Zagajewski. Och så låter jag genom honom skymningens sanskrit tala:
Sen helg
Om kvällen, i stadens utkant, efter en hel dag
prisgiven åt tomheten, börjar plötsligt
den sena helgen och skymningens sanskrit tala
med glädjens glödgade tunga.
I den höga rymden svävar små eldar från cigaretter
som ingen röker.
Här brinner papperet från snabba hemligheter;
vad den tyst slocknande himlen bekänner
låter sig inte nedtecknas eller ens hågkommas.
Vad gör det att du jagas av faraos arméer,
när evigheten är instoppad mellan
dagarna i veckan som mossan i bjälkarna
på ett trähus.
Och här är räcket (ledstången) som jag ändå inte kan hålla mig i:
Räcke
Tyvärr – säger R. – finns mellan tillvaron
och icketillvaron ingenting förmedlande,
ingenting, inte ens en korridor, inte ens ett räcke
för trötta örnar att sätta sig på.
Dikterna här är hämtade ur samlingen ”Elektrisk elegi” och översättningen är gjord av Anders Bodegård.
Caspar David Friedrich: Friedhofstor
O weiter, stiller Friede!
So tief im Abendrot
Wie sind wir wandermüde –
Ist das etwa der Tod?
Joseph von Eichendorff
Smörlejon – Butterlöwe
I Marie Luise Kaschnitz’ bok om Rom finns en lustig liten passage om den italienske skulptören Antonio Canova som jag inte vill glömma. Därför återger jag den här:
Einen Seitenblick noch nach rechts, in die Via Canova, auf die mit vielen antiken Bruchstücken bepflasterte Wand von Canovas Atelier, und eine Erinnerung an diesen aus Venezien stammenden Bildhauer, der als neunjähriger Junge sein erstes Kunstwerk vollbrachte, einen geflügelten Löwen von San Marco, der für eine herrschaftliche Tafel in Asolo bestimmt war und der aus Butter bestand.
Och här en ungefärlig översättning av stycket:
Ännu en sidoblick åt höger, in i Via Canova, mot Canovas ateljevägg som är klädd med en mängd av antika fragment och en påminnelse om denne venezianske skulptör, som som nioårig pojke fullbordade sitt första konstverk, ett bevingat markuslejon, som var avsett för en storslagen taffel i Asolo, ett lejon av smör.
Om religionen och den religiösa ateismen
Religionens ställning i samhället och människornas liv verkar sedan några årtionden vara på väg mot en ganska genomgripande förändring både här i Sverige och i andra delar av Europa och världen.
Jag minns ett paradigmskifte från min barndom – när jag var nio flyttade jag från stockholmsförorten Bagarmossen till Varberg på Västkusten. Jag flyttade från en sekulariserad värld till en strängt schartauansk sådan. I Bagarmossen hade religionen, det vill säga kristendomen, varit något som dök upp i skolan kring jul och vid skolavslutningen, som ett slags ornament eller dekorativt tillbehör. I Varberg bad man fyra gånger om dagen i skolan, åtminstone i den klass jag gick i under folkskoleåren, och de viktigaste ämnena var kristendom och Varbergs historia som också hade ganska mycket kristendom att göra. Jag minns att jag kände mig ganska udda till en början, men också att jag varken blev utstött eller förtryckt och att det inte heller kostade mig särskilt mycket att anpassa mig till de nya sederna. Det hela stannade på ett sätt på ytan på det viset att jag tydligt såg den här nya världens yta. Jag visste en hel del om den här världsbilden eller livsförklaringen. Och någonstans där stannade det.
Längre fram, under tonåren, kom andra bilder av religionen. Det talades mycket om religionsfrihet och om ekumenik (till exempel om det ekumeniska klostret Taizé), om friheten att inte tro alls, friheten att tvivla. Och ibland beskrevs religionen/religionerna som en lykta med olikfärgade glas, där också ateismen kunde ha en plats, där ljuset kunde symbolisera livet eller världsalltet. I allt detta stod det klart att religion handlar om tro, om att försöka att förstå livet och döden, människans villkor på jorden som dödlig varelse, om att söka efter mening.
På senare år har jag från tid till annan tyckt mig se en utveckling i det som både religionerna och ateismen står för eller uttrycker – en förändring mot ett slags nygammal fanatism som har inte så få infantila element i sig. I mycket har de religiösa krafterna kommit att släppa målet att förklara och försona oss med livets tunga villkor för att i stället bli korstågsaktigt militanta igen på ett nästan arkaiskt sätt. Samtidigt har en vidsynt sekulariserad syn på tillvaron förlorat mark till ett slags religiös ateism vars vanligaste uttryck är ett slags religiös korrekthet (som med enögd besserwisseriver bannlyser alla religiösa dogmer) som också den är militant på det här trångsynta och fanatiska sättet. Man ägnar mycken missionärsaktig energi åt att håna andra människors tro och föreställningar. I detta sammanhang har yttrandefriheten allt oftare kommit att omtolkas till ett slags egendomlig rättighet till pajkastning med griniga och småskuret moraliserande förtecken. Allt mindre talas och tänks det om religioner som tro eller ett sökande efter mening. I stället för att sträva efter tolerans och försoning hävdar allt fler (igen) den egna förklaringen av tillvaron som den enda rätta ja, egentligen den enda möjliga. Det öppna samtalet mellan olika synsätt – ett samtal som naturligtvis aldrig har varit lätt eller bekvämt – har alltmer trängts undan av låsta positioner med allt hårdare beskurna utvecklingsmöjligheter.
Det är som om både religionen och den sekulariserade världsuppfattningen håller på att krympas ihop till politik i dess elementäraste form, till något som vi på ett slagordsmässigt sätt kan ha rätt eller fel om. Platsen för det visa eftertänksamma tvivlet blir mindre och mindre. Tillvarons mysterier löses upp med hjälp av präktiga (men samtidigt militanta) handböcker (”Livet och döden i femton punkter”, ”Så här är det”) – och en påk i skallen på den som inte inordnar sig i ledet.