Blogg

fs – en estnisk poet

Framsidan av bokmässans programkatalog pryds av en ung mans ansikte. Ansiktet är den estniske poeten fs’. På baksidan av hans diktsamling ”2007” ( som är utgiven av ellerströms) står det så här:

Författarnamnet fs är en avsiktligt opersonlig pseudonym för en mycket personlig poet som med intensiv svärta och trotsig energi berättar om vad det innebär att vara en fortfarande ung man i en gammal, nedsliten värld. Hans dikter är goth-poesi i förortsmiljö, deras färgskala är svart, grått och vitt, de sprakar av elektricitet och kortvågsknaster. Översättning Peeter Puide.

2007

Boken heter alltså ”2007” på svenska, den estniska originaltiteln är ”2004”(!).

Jag läser slutet av den ganska långa inledningsdikten ”fs – vem han är och varifrån han kommer”:

ryskt blod har jag också
men min kulturkrets är estnisk
alltid inåt
bättre hålla tyst
eller tala som en europé
om sådant som intresserar omgivningen
vackra kvinnor har vi ju
fast inte många
någon enda drabbar en som en blixt
när du kommer till Estland
fast innan du möter en sådan
blir du supen full
och så går du vilse i dimma
eller i kletig snömodd
när du en gång når henne
har många år gått
vårt klimat är ju fuktigt
mörkt kallt och blåsigt
dagsljuset varar inte länge
därför måste
ett hus ha små fönster
därutifrån kommer
ändå inte mycket gott
och väggarna måste vara tjocka
vi bygger starka hus
kalksten är vår rikedom
tung ful och grå
vi är sega och flitiga
om du ännu inte förstått
så tar jag om det
starksprit och kultur
håller oss vid liv
annars skulle vi frysa ihjäl
eller bli galna
lidelsefulla som vi är

Ja, här är det svindlande galgsvart och ändå liksom ihärdigt slitstarkt: ”vårt klimat är ju fuktigt/ mörkt kallt och blåsigt/ dagsljuset varar inte länge/ därför måste/ ett hus ha små fönster/ därutifrån kommer/ ändå inte mycket gott”. Nej, vad ska man med stora fönster till om det bara finns mörker att släppa in genom dem?

Ja, och där stod han så ensligt och magert och läste gråaktigt med hoptryckt glöd:

fs - scen

Han ser ut som en som inte kan bry sig om att han fryser.

fs - ansikte

Kristiina Ehin: Årstider

På bokmässan i Göteborg i år lyssnade jag mycket på estnisk poesi. En av de poeter som gjorde särskilt starkt intryck på mig är Kristiina Ehin. Hon gjorde det både med sina ord och med sin röst och faktiskt också med sitt sätt att bara stå där.

Kristiina

Även om jag inte har hunnit läsa in mig riktigt har jag liksom på känn fått ett slags allmänt intryck av hur hon skriver. Det hon skriver är inte modernt på något tydligt sätt, men det är inte heller något som skulle kunna sägas peka i en annan tidsriktning. Det hon säger i dikterna är något som skulle kunna sägas i alla tider. Och de här dikterna bär livet i sig på ett kraftfullt sätt, men helt utan att frusta eller stånka.

Jag väljer nu att läsa den första dikten i den tunna boken ”Som en tiger bland likadana randiga”:

Årstider

höst

åter en korplik kväll
den sträcker sig mot solnedgången
som ett avlövat träd

vinter

i dina ögon kände jag
hur igelkottarna på terrasserna
stod och sökte
varandras munnar

midvinter

fotografens nynnande
kröp uppför min arm
ej mer ensamma
var vi då

förvår

som våg stormar jag mot stranden
utan att veta att skogen finns
och varför den flickan står på stranden
och tror att hon är jag

vår

och så kom våren
störtande nerför Kulubergen
och jag sprang bakefter som en kalv
som tappat bort sin mor

Det är jordelivet det här och nog är det hisnande härligt att läsa om våren som kom störtande nerför Kulubergen. Den raden – särskilt den – skulle jag vilja höra på estniska. Estniskan är så konturskarp och har så klara klanger.

bok
Färgen blev visst helt fel på min bild, egentligen är omslaget grönt.

Översättningen är gjord av Peeter Puide och förlaget är Ariel Skrifter.

Wolfgang Borchert: Min bleke bror

Idag läser jag början av en novell av Wolfgang Borchert här:

snö

Min bleke bror

Aldrig hade något varit så vitt som den här snön. Den var nästan blå av vithet. Blågrön. Så fruktansvärt vit. Solen vågade nästan inte vara gul inför denna snö. Ingen söndagsmorgon hade någonsin varit så ren som denna. Bara längst bort stod en mörkblå skog. Men snön var ny och ren som ett djuröga. Ingen snö hade någonsin varit så vit som den här denna söndagsmorgon. Ingen söndagsmorgon hade någonsin varit så ren. Världen, denna snöiga söndagsvärld, skrattade.

Men någonstans fanns det ändå en fläck. Det var en människa som låg i snön, hopkrupen, med ansiktet mot marken, i uniform. Ett lumpbylte. Ett lumpigt bylte av hudslamsor och benbitar och läder och tyg. Överallt svartröda stänk av fasttorkat blod. Alldeles dött hår, perukaktigt dött. Hopkrupen, det sista skriket blev skriket in i snön, som ett ylande eller en bön kanske: En soldat…

Och detta är originaltexten:

Mein bleicher Bruder

Noch nie war etwas so weiß wie dieser Schnee. Er war beinah blau davon. Blaugrün. So fürchterlich weiß. Die Sonne wagte kaum gelb zu sein vor diesem Schnee. Kein Sonntagmorgen war jemals so sauber gewesen wie dieser. Nur hinten stand ein dunkelblauer Wald. Aber der Schnee war neu und sauber wie ein Tierauge. Kein Schnee war jemals so weiß wie dieser an diesem Sonntagmorgen. Kein Sonntagmorgen war jemals so sauber. Die Welt, diese schneeige Sonntagswelt, lachte.

Aber irgendwo gab es dann doch einen Fleck. Das war ein Mensch, der im Schnee lag, verkrümmt, bäuchlings, uniformiert. En Bündel Lumpen. Ein lumpiges Bündel von Häutchen und Knöchelchen und Leder und Stoff. Schwarzrot überrieselt von angetrocknetem Blut. Sehr tote Haare, perückenartig tot. Verkrümmt, den letzten Schrei in den Schnee geschrien, gebellt oder gebetet vielleicht: Ein Soldat…

Snart är den här intensiva Borchertperioden i mitt liv slut. Jag har sett och förstått att det han skriver håller för ett oändligt läsande, ja, till och med för den här översättarläsarens hejdlösa obarmhärtiga ändlösa läsgrävande. Och aldrig har jag känt mig så nära hans texter som nu. Men nu är översättningen färdig eller i alla fall så gott som färdig. Jag bävar lite för hur det ska bli efteråt.

• • •

Imorgon börjar bokmässan i Göteborg och jag blir borta från pausträdet för ett par dagar. För den som är intresserad kan jag berätta att jag tillsammans med Jelena och Håkan kommer att befinna mig på tidskriftsmonterns scen (B:04:04) klockan tre imorgon. Vi kommer att läsa ur översättningar vi har gjort eller håller på med: Håkan läser något av Karl Kraus, Jelena läser något av Johann Nestroy och jag läser en novell av Wolfgang Borchert.

PS I samband med bokmässan har Salongen tillsammans med fem andra nättidskrifter nominerats till Årets Nättidskrift 2007. Priset till vinnaren kommer att delas ut på fredag kväll.

Marie Luise Kaschnitz: Ostia antica

Ostia antica

Durch die Tore: niemand
Treppen: fort ins Blau
Auf dem Estrich: Thymian
Auf den Tischen: Tau.
Zwiegespräch aus Stille
Tod aus Käferzug
Abendrot im Teller
Asche im Krug.
Asphodeloswiese
Fledermäusekreis
Diesseits oder drüben
Wer das weiß –

bild
Den här bilden är inte tagen i Ostia antica, men den passar kanske ändå.

En

Enen är ett sagoträd – som doftar krydda och bär bär i tvåårsperioder – och samtidigt är den ett litet envist seghetsträd som knotar sig fast i de kargaste marker. Och barren är placerade så att de alltid sticks åt alla håll – slut handen om en engren så känner du vad jag menar.

en
en en bär bär – enbär

I England gör man gin av bären och i Holland genever och här i Sverige dansar vi runt enebärabusken. På latin heter den ”juniperus” och på tyska heter den ”Wacholder”. ”Wacholder” är ett väldigt stort och liksom vidgrenat namn jämfört med det svenska ”en” som låter som en enda pinne. Det tyska ordet verkar ha helt andra rötter än det engelska, holländska, svenska, italienska (ginepro), spanska (enebro) eller franska ( genévrier). För att ha lite extra roligt har jag tittat i en tysk dialektordbok och hittat detta:

dialekt

Jag minns från en bok av någon ostpreussisk författare, jag vet inte längre om det var Siegfried Lenz eller Arno Surminski, att några pojkar kröp omkring bland ”Kaddikbüsche”. Först nu fick gåtan med de här buskarna sin lösning för mig: det var enbuskar! Lite intressant är också att ”en” hette ”Einbeerbusch” någonstans i Hinterpommern när det ännu talades tyska där.

Det finns också en gammal saga med det suggestiva namnet ”das Märchen vom Machandelboom”…

enar