Vi talade om frihet hela kvällen, hela natten, om vad det skulle vara, frihet utanför diktaturer alltså, för i en diktatur vet alla vad frihet är och där talar man snarare om hur man ska bära sig åt för att uppnå den. Utanför diktaturerna är frihet något mycket vagare, fast kanske är det pengar och det är ju inte vagt. Om man är ”ekonomiskt oberoende” är man fri, sa någon. Om man frisk och stark är man fri, sa en annan. Om man är ung och frisk, har man stora möjligheter att bli fri, tyckte någon som inte var så ung. Om man har makt. Om man är känslomässigt oberoende är man fri, sa en, fast vad har man friheten till om man inte bryr sig om någon. Kanske finns det ingen frihet mer än för den som verkligen är fånge, tyckte en. Frihet är att ha en vilja, sa x. Är viljan att vara fri då detsamma som frihet, undrade y. Vuxna är fria, tyckte ett barn ibland oss. Män är fria, tyckte en kvinna som har en väninna som är fånge i sitt eget hem. Frihet är ett sinnestillstånd, försökte någon, om man känner sig fri, så är man det. Friheten finns i våra djärvaste drömmer, viskade Elisabeth. Frihet är att göra som man vill, sa en. Frihet kan alltså vara en tillåtelse eller rättighet att begå brott, att plåga andra, gav en annan tillbaka. Nej, att göra som man vill utan att skada andra, kom svaret. Frihet är alltså något som måste inhängnas, sa ytterligare någon annan. Frihet finns bara i förhållande till förtryck och fångenskap, annars är frihet ett tomt skal, sa en. De allra flesta vet säkert vad de vill bli fria från, men det som kommer ut om de lyckas är inte frihet, sa du. Frihet är ett religiöst begrepp – även om ordet ”religion” betyder bindning – frihet är att uppnå nirvana, kom det från ett hörn. Frihet sträcker sig utanför livet. Frihet är att kunna säga både ja och nej till livet. Den som är fri behöver inte någon frihet. Frihet är…
Blogg
Else Lasker-Schüler: Fullmåne
I ett inre rum i min tillvaro översätter jag på prov en rad dikter av Else Lasker-Schüler. Här är en från idag:
Fullmåne
Tyst simmar månen genom mitt blod…
Slumrande toner är dagens ögon
Vandra-hit – tumla-dit –
Jag kan inte finna dina läppar…
Var är du, fjärran stad
Med dina signande dofter?
Alltid sänker sig mina ögonlock
Över världen – allting sover.
Och här är originalet:
Vollmond
Leise schwimmt der Mond durch mein Blut…
Schlummernde Töne sind die Augen des Tages
Wandelhin – taumelher –
Ich kann deine Lippen nicht finden…
Wo bist du, ferne Stadt
Mit den segnenden Düften?
Immer senken sich meine Lider
Über die Welt – alles schläft.
PS Här finns en lite längre text jag skrivit om Else Lasker-Schüler.
Äldre italiensk litteratur – en länksamling
För att få lite överblick över mina texter, har jag idag satt ihop en länksida över de texter jag skrivit här om äldre italiensk litteratur. Med äldre menar jag litteratur från 1200-talet till och med 1800-talets första hälft eller från Dante till Manzoni:
Dante: Divina Commedia – I Dantes spår – Gradara och Focara
Dante: Vita Nuova – Dante: Vita nuova
Boccaccio: Decameron – Giovanni Boccaccio: Historien om tranlåret
Boccaccio: Decameron – Ringparabeln: Boccaccio – Lessing
Boccaccio: Decameron – Efter några dagars läsning av Decameron
Boiardo: Orlando innamorato – Orlando innamorato
Boiardo: Orlando innamorato – Sten – våg
Castiglione: Il libro del Cortegiano – Baldassarre Castiglione: Il libro del Cortegiano
Basile: Pentamerone – Pentamerone – sagornas saga
Basile: Pentamerone – En askungesaga från Pentamerone
Basile: Pentamerone – Björnhistoria ur Pentamerone och röd katt på köksbord
Basile: Pentamerone – Pentamerone – ordspråk
Basile: Pentamerone – Pentamerone: en törnrosasaga
Manzoni: I promessi sposi – Alessandro Manzoni: I promessi sposi
Ja, jag vet – ett hål på tvåhundra år mellan Basile och Manzoni. Jag skrev något om Da Pontes dagböcker, som hade kunna hamna mitt i hålet, men det kom bort. Och jag vet också att det är väldigt mycket Pentamerone, men varför inte? För övrigt tänker jag fylla på här med länkar till de texter som jag undan för undan skriver om det här ämnet.
För att inte bara bjuda på gammal skåpmat här ska ni få en komikladdad strof om svartsjuka ur ”Orlando innamorato” (bok 1, del 22, strof 17). Texten är från 1400-talet:
Perciò che sempre che alla torre entrava,
Le pulice scotea del vestimento,
E tutte fuor de l’uscio le cacciava;
Né stava per quel dì più mai contento,
Se una mosca con meco ritrovava;
Anzi diceva con molto tormento:
È femina over maschio questa mosca?
Non la tenire, o fa ch’io la cognosca.
Bakgrunden till den här lilla episoden ur eposets myller av personer och händelser är att en äldre man gift sig med en ung och vacker kvinna och att han på grund av svartsjuka håller henne instängd i ett torn. I den här strofen är det den unga hustrun som ironiskt-försmädligt berättar om sin belägenhet. Så här säger hon – relativt fritt översatt:
Varje gång han kom upp till mig i tornet skakade han därför alla loppor ur mina kläder och kastade ut dem genom dörren. Och han fick alls ingen ro, om han en dag fann en fluga hos mig, nej, han frågade ängsligt om den flugan var hona eller hanne. Och så tillade han: låt den inte stanna eller låt mig åtminstone få lära känna den.
Rosa och blått
De kom cyklande tätt efter varandra längs den lilla skogsvägen, en pojke och en flicka i tioårsåldern. När de kom fram till bilvägen stannade de. Han frågade: ”Ska vi cykla vidare eller ska vi cykla tillbaka?” Hon svarade: ”Du får bestämma.” Han: ”Nej, du får bestämma.” De tittade båda blygt ner i marken. Lätta vita molntussar gled fram över vårhimlen ovanför dem. Hon hade rosa jacka och han var klädd i blått.
De döende européerna (1) – om gottscheetyskarna
Jag har börjat läsa i Karl-Markus Gauß’ ”De döende européerna”, en bok om några av Europas krympande, så småningom väl utslocknande minoriteter.
Jag har valt att läsa boken lite i oordning, efter hand som jag blir nyfiken på kapitelrubrikerna. Den första rubriken jag fastnade för var ”Historiens skog – i Gottschee”. I kapitlet befinner vi oss i djupt inne i en skog i Slovenien och gottscheerna är en tysktalande folkspillra som det väl snart inte kommer att finnas något kvar av. Vi stöter på bynamn som Verderb och Verdreng, som får mig att tänka på underrubriken till scenen Walpurgisnacht i Goethes ”Faust I”: ”Harzgebirg. Gegend von Schierke und Elend.” Det är Elend jag tänker på: Verderb, Verdreng och Elend, ödets namn. Vi vandrar genom folktomma lämningar av byar; skogen har vandrat in och människorna har vandrat ut eller tvingats bort.
Jag läser att Gottschee började bebyggas på 1300-talet och att det en gång funnits 171 byar och en stad, Gottschee, här. I början av 1940-talet kallades gottscheerna ”Heim ins Reich” av Nazityskland och många av dem som ändå blev kvar föll sedan offer för en slovensk etnisk rensning, men inte alla. Några vandrar ännu omkring i skogarna här.
Karl-Markus Gauß reser noggrant hit och dit i området och fram och tillbaka genom tiderna. Vi får veta en del om habsburgarnas förtryck av gottscheerna, om de härskande adelsläkternas växlande behandling av den lilla folkgruppen. I Osttirol ska gottscheerna ha haft sitt urhem – jag tänker på Matrei in Osttirol från min ungdom. Jag läser att gottscheerna inte var några framstående soldater, men att de hade andra kvaliteter. Johann Weikhart friherre von Valvasor säger bland annat så här om dem: ”Därför ska man inte, även om deras håg inte står till vapnen utan till böckerna, förakta de goda gottscheerna och inte heller akta dem ringare än övriga invånare.”
Vi möter spännande original som Augustin Gril som har föreningen ”Gottscheer Altsiedler Verein” i sin vård. Han berättar med lätt ironi att det inte har varit eller är något problem att vara gottscheer i Slovenien, eftersom de inte anses existera. Enligt honom finns det ungefär 650 gottscheer i Slovenien idag – i slutet av 1800-talet var de 26 000. De flesta gottscheerna lever i Amerika idag. Vi får också stifta bekantskap med hans syster Maritza, som sköter ”Altsiedler-Museum”, där hon har samlat ihop lite av varje som hon förbinder med sitt gottscheeska liv, som till exempel schweiziska tändskticksaskar och underhållningsromaner från Wien. Och Maridi Tscherne som undervisar i både tyska och gottscheeska, säger: ”Det är bra att kunna många av världens språk, men alla språk som talas i ett område måste man kunna.”
I slutet av kapitlet möter vi den återuppstånda Gottschee-kolonin på internet. Jag väljer, som avslutning här, några bilder från en av sidorna jag letat mig fram till:
Gottschee, 1890
Mühle in Gottschee, 1930
PS Boken är översatt av Per Nilson och den ges ut av förlaget perenn.
PPS Jag återkommer framöver med andra inblickar i boken.
PPPS Så här skrev Occident nyligen om den.