Blogg

Gerstl&Wimmer

•

•

•

Jag tar fram diktantologin ”Jag i första och sista person” igen och plockar ut en av de dikter jag fastnat för på ett särskilt sätt. Det är en kort dikt av Julia Hartwig och det är Rikard Wennerholm som har översatt den:

Tidlösa

Uthärda en vecka
uthärda ett år
uthärda trettio och sedan sjuttio år
Men det fanns år som ingen räknade
konungaår
när vi lekte under de gamla ekarna
och det eviga stod oss bi

Jag går över markerna här och det är vår, ja, nästan försommar, i luften. Jag tänker på sånger jag sjöng när jag var barn, när jag var ung. Den här smärtsamt vackra, djupt nordiska for igenom mitt huvud alldeles nyss:

Vårvindar friska, leka och viska,
lunderna kring likt älskande par.
Strömmarna ila, finna ej vila,
förrän i havet störtvågen far.
Klappa mitt hjärta, klaga och hör;
vallhornets klang bland klipporna dör.
Strömkarlen spelar, sorgerna delar
vakan kring berg och dal.

Hjärtat vill brista, ack, när den sista
gången jag hörde kärlekens röst.
Ögonens låga, avskedets plåga,
mun emot mun och klappande bröst!
Fjälldalen stod i grönskande skrud,
trasten slog drill på drill för sin brud.
Strömkarlen spelar, sorgerna delar
vakan kring berg och dal.