Blogg

Paradisets port

En dag kom en man till mig. Han höll en bunt papper i ena handen. Han berättade att varit hos ett medium som sett honom i ett tidigare liv. I detta liv hade han levt i Dresden under 1800-talet och han hade varit författaren Ludwig Wolfgang. Pappren han höll i handen var en kopia av en bok han skrivit.![port](/wp-content/PICT0/PICT0786_1.jpg @alignright) På försättsbladet stod att läsa: ”Das Thor des Paradieses. Dichtung von Ludwig Wolfgang. Wien. Druck und Verlag von Kreisel und Gröger. 1897.” Mannen, som en gång varit Ludwig Wolfgang, berättade att hans tyska var skral och att han hade svårt med frakturstilen, men att han väldigt gärna skulle vilja veta vad som stod i boken. Vi kom överens om att jag skulle översätta den. Jag fick några månader på mig och vi avtalade också ett pris. När han gått började jag bläddra i pappren och så kastade jag mig in i arbetet. Någon dag senare ringde mannen och talade skamset om att hans fru inte var med på projektet och att jag kunde sluta med översättandet, fast jag fick behålla boken och göra vad jag ville med den, sa han. Här är nu de första raderna i boken:

Paradisets port

Dit vår gamla jords
Högsta höjder kämpande strävar
Upp mot himlen, där ligger landet,
Där stod en gång – enligt heliga sägner –
Människosläktets vagga.
Blomstrande ängder
Vid foten av isklädda berg.
Klara alpbäckar forsar;
Över mörka granklädda branter
Störtar de ner i skummande vattenfall,
Ilar ner till den stora floden,
Vars härliga stränder
Pryds av platanlundar gröna.

Där låg under gråaste forntid
En stor och folkrik stad.

Irrungen, Wirrungen – kapitel 2

![Fontane](/wp-content/PICT0/PICT0740.jpg @alignleft)Bland den tyske realisten Theodor Fontanes många romaner är det bara Effi Briest som hittills finns i svensk översättning. Sedan ett tag arbetar jag (sporadiskt) med att översätta den lilla Berlinromanen ”Irrungen, Wirrungen”. För några månader sedan publicerade jag första kapitlet av romanen här. Idag följer kapitel två:

Nästa morgon stod solen redan högt på himlen och kastade sina strålar över gårdsplanen till Dörrs handelsträdgård. Ljuset föll på en anhopning av olika slags byggnader bland annat på ”slottet”, som fru Nimptsch kvällen innan i lätt försmädlig ton hade talat om. Ja, detta ”slott”! I skymningsljuset hade man med tanke på storleken kanske kunnat ta det för ett sådant, men idag i det obarmhärtigt klara ljuset, såg man bara alltför tydligt att hela bygget med sina påmålade höga gotiska fönster inte var något annat än en eländig träbarack. De två gavelväggarna, som tedde sig mer solida än resten av byggnaden var gjorda i korsvirke med ler- och halmfyllning och innanför dem fanns två gavelrum. Resten utgjordes av en stor hall med stengolv där det stod ett virrvarr av stegar som ledde upp till en vind och därifrån vidare till tornet som tjänade som duvslag. Tidigare, före Dörrs tid, hade hela den jättelika baracken tjänat som förvaringsplats för bönstörar och vattenkannor och kanske hade den också använts som potatiskällare, men sedan handelsträdgården för ett antal år sedan köptes av sin nuvarande ägare, hade det egentliga bostadshuset hyrts ut till fru Nimptsch och den gotiskt bemålade baracken med tillbyggnad av de två gavelrummen hade iordningställts som bostad åt Dörr som på den tiden var änkling. Det hela var ett högst primitivt arrangemang och ingenting hade ändrats i detta när Dörr kort därpå gifte om sig.![IW](/wp-content/PICT0/PICT0734.jpg @alignright) På somrarna var det nästan fönsterlösa skjulet med sitt stengolv och sin svalka ingen dum plats att vistas på, men vintertid hade herr och fru Dörr och en tjugoårig svagsint son ur första äktenskapet helt enkelt frusit ihjäl om inte de båda stora drivhusen på andra sidan gårdsplanen hade funnits. I dessa tillbringade familjen hela tiden från november till mars, men också under den vackrare delen av året, ja till och med under de varma sommarmånaderna, om man inte just sökte sin tillflykt från hettan, utspelade sig deras liv till stora delar framför och i drivhusen, för här hade de nära till allt: här fanns de små trapporna och avsatserna där blommorna från växthusen varje morgon placerades ut för att få frisk luft, här var uthuset med kon och geten, här var hundkojan med hunden och härifrån sträckte sig den väl femtio steg långa dubbla drivbänken med en smal gång i mitten ända bort till det stora grönsakslandet. I detta rådde ingen större ordning, dels för att Dörr inte hade något sinne för ordning, dels för att han hade en så stor hönspassion att han lät sina älsklingar picka omkring som de ville utan att bekymra sig om den skada de ställde till med. Någon stor skada var det i och för sig aldrig fråga om, eftersom hans handelsträdgård med undantag för sparrisodlingen inte härbärgerade några finare plantor. Dörr inriktade sig på det allra vanligaste eftersom han ansåg det vara fördelaktigast, så han odlade mejram och andra vanliga örtkryddor. Purjolöken var hans absoluta favorit och han menade att en riktig berlinare egentligen bara behövde tre saker: öl, Gilkasnaps och purjolök. ”Med purjolök”, brukade han som avslutning säga, ”har ingen kommit till korta”. Han var i allt ett original, han handlade helt efter eget huvud och brydde sig inte det minsta om vad som sades om honom. Det var också detta egensinne som givit honom modet till hans andra giftermål, ett giftermål som bottnade i varma känslor och föreställningen om att hans fru var en verklig skönhet och hennes tidigare förhållande med greven hade i stället för att verka till hennes nackdel tvärtom framstått som ett bevis på hennes absoluta oemotståndlighet. Om det på goda grunder skulle talas om överskattning i det här fallet, så var det i alla fall inte Dörrs sak att uttala något sådant, för honom hade naturen, när det gällde det yttre, uttrustat alldeles ovanligt knapphändigt. Mager, av medellängd och med fem grå hårtestar på huvudet skulle han ha varit alldagligheten själv om inte en brun vårta som satt mellan den vänstra ögonvrån och tinningen givit honom ett apart drag. Varför också hans fru på sitt eget ogenerade sätt men med viss rätt brukade säga: ”Skrumpen är han, men från vänster har han faktiskt tycke av ett borsdorfäpple.”

I detta hade hon helt rätt och man hade överallt kunnat känna igen honom med hjälp av detta signalement, om han inte dag ut och dag in hade gått omkring med en skärmmössa av grovt linne neddragen över halva ansiktet så att både det alldagliga och det speciella i hans utseende doldes.

Med skärmmössan djupt ner över pannan stod han också idag, dagen efter det långa samtalet mellan fru Dörr och fru Nimptsch, framför en blomsterhylla intill det främre växthuset och radade upp krukor med pelargoner och lackvioler, som skulle till marknaden imorgon. Ingen av plantorna var krukodlad, utan alla hade nyss blivit insatta i krukorna och med en alldeles speciell tillfredsställelse och glädje ställde han upp dem framför sig medan han i förväg mös över madamerna som skulle komma imorgon och pruta sina fem pfennig som vanligt och ändå skulle det var de som blev lurade. Detta slags nöje hörde till hans största glädjeämnen och utgjorde egentligen själva kärnan i hans själsliv. ”Tänk att få vara med och höra dem skälla sedan… Det skulle vara något det.”

Så gick han och pratade för sig själv, när han bortifrån trädgården fick höra en liten byrackas skällande blandat med det förtvivlade galandet från en tupp, ja, om han inte misstog sig så var det hans tupp, hans älskling med silverfjädrarna. Han vände blicken mot trädgården och såg då en flock hönor skingra sig åt alla håll, tuppen däremot hade flugit upp i ett päronträd och därifrån skrek han oavbrutet på hjälp medan den lilla hunden stod och gläfste under trädet.

”Det var då tusan också”, skrek Dörr i raseri, ”det där är ju Bollmanns förbannade… Genom staketet som vanligt… Nu ska du få se på…” Han satte snabbt ner pelargonkrukan som han just stått och synat och sprang bort mot hundkojan, grep efter kedjan och släppte loss den stora vakthunden, som genast kastade sig som en galning ner mot trädgården. Innan den nådde fram till päronträdet, tog emellertid Bollmanns jycke till harvärjan och försvann under staketet – den fuxfärgade vakthunden tog ännu några långa skutt efter den. Men hålet i staketet som hade varit stort nog åt den lilla krabaten, räckte inte till för den stora hunden och tvingade den att ge upp förföljandet.

Och inte gick det bättre för herr Dörr själv; han hade just kommit framskyndande med en kratta i högsta hugg och utbytte nu blickar med sin hund. ”Ja, ja Sultan, den här gång blev det inget.” Sultan traskade tillbaka mot sin hundkoja, långsamt och lite skamset, som om han hade tyckt sig märka något förebrående i sin husses ord. Dörr stod och tittade efter den lilla byrackan där den jagade fram längs en plogfåra och sade efter en stund: ”Jag ska tamej tusan skaffa mig ett luftgevär, hos Mehles eller någon annanstans, så ska jag ge den rackarn vad han tål och varken höna eller tupp ska knysta om det. Inte ens min.”

Denne visade emellertid att han åtminstone tills vidare inte på minsta sätt ville kännas vid Dörrs krav på tystnad från hans sida, utan gjorde precis som förut bruk av sin stämma å det ljudligaste. Han kastade stolt huvudet tillbaka och lät silverhalsen glänsa som om han ville visa hönorna att hans flykt upp i päronträdet egentligen hade varit ett medvetet skälmstycke eller helt enkelt bara en plötslig ingivelse.

Dörr sade då: ”Gud, vilken tupp. Han tror visst verkligen att han är något. Men inte är det mycket med hans mod inte.”

Och med de orden gick han tillbaka till sin blomsterhylla.

Else Lasker-Schüler: Klara Johanson

Klara Johanson är ju min absoluta stamgäst under pausträdet, men också Else Lasker-Schüler tittar in här allt emellanåt. Idag tänker jag låta er se en skymt av henne genom Klara Johansons ord. Detta lilla stycke är hämtat ur expressionistkapitlet ”Den tyska diktens själskris” i ”Det rika stärbhuset”:

![Else](/wp-content/PICT0/PICT0673.jpg @alignleft)Ett poem i hans [Georg Trakls] postuma bok ”Sebastian im Traum” är betydelsefullt ägnat Else Lasker-Schüler. Expressionisterna – och inte bara de – skådar i andakt upp till de hebreiska balladernas diktarinna, som tycks i direkt blodstradition ha undfått Gamla testamentets stolta prakt och sinnlighet och gudsförtrolighet. Hon sjunger som Höga visans brud och som gråterska vid Babylons älvar, väl också något som en mycket modern bohemartist vilken hinsides yttersta raffinemanget har återfunnit naivitetens lyckliga abandon.

Jag infogar två dikter ur ”Hebräische Balladen” här:

Ruth

Und du suchst mich vor den Hecken.
Ich höre deine Schritte seufzen
Und meine Augen sind schwere dunkle Tropfen.

In meiner Seele blühen süß deine Blicke
Und füllen sich,
Wenn meine Augen in den Schlaf wandeln.

Am Brunnen meiner Heimat
Steht ein Engel,
Der singt das Lied meiner Liebe,
Der singt das Lied Ruths.

       # # #

Jakob

Jakob war der Büffel seiner Herde.
Wenn er stampfte mit den Hufen,
Sprühte unter ihm die Erde.

Brüllend ließ er die gescheckten Brüder.
Rannte in den Urwald an die Flüsse,
Stillte dort das Blut der Affenbisse.

Durch die müden Schmerzen in den Knöcheln
Sank er vor dem Himmel fiebernd nieder,
Und sein Ochsgesicht erschuf das Lächeln.

Swakopmund – Cunnamulla

För några dagar sedan läste jag en artikel ur ett gammalt nummer av Tagesspiegel (11.1 2005). Artikeln handlar om Namibia, som en gång var den tyska kolonin Deutsch Südwestafrika.![Swakop](/wp-content/swakopfun2.jpg @alignleft) Fokus i artikeln ligger på tysk turism i dagens Namibia. Jag fastnade vid en intressant och lite lustig detalj – historien kring namnet på den största badorten Swakopmund. Så här skriver artikelförfattaren:

Der Fluss ist dunkelbraun. Er heißt wegen seiner Farbe Swakop, dieses Wort bedeutet in der Sprache der Eingeborenen, der Nama, ”Scheiße”. Das wussten die weißen Siedler nicht, als sie ihre Stadt Swakopmund tauften.

Ironiskt. Tanken far snabbt till en liknande historia från Australien. I boken ”Australian Aboriginal Languages” av Barry R. Blake hittade jag en gång den här intressanta passusen, som är ett annat exempel på samma fenomen:![Cunnamulla](/wp-content/PICT0/PICT0687.jpg @alignright)

The citizens of Cunnamulla, southwestern Queensland, will probably not be pleased to hear that the name of their town means ”bad faeces”, ”kuna” being the general Aboriginal word for ”faeces” and ”mala” being the word for ”bad” in a number of languages in the area.

Här får jag lust att yttra min finska favoritfras ännu en gång: on.

Tidningsspråk

Rubriken här ovan skapar eventuellt förväntningar på ett hånfullt eller i alla fall kritiskt uttalande om tidningars språk, men jag har ett helt annat ärende. När jag läste SvD idag, så hittade jag två små passager i två olika artiklar som fångade mitt intresse av rent estetiska skäl. Så här väl skrivs alltså allt emellanåt texter, som man som läsare oftast bara stormar igenom för att ta till sig lite nytt. Den ena texten är en kolumn skriven av Cordelia Edvardson. Eftersom jag här bara är ute efter själva formen, så går jag inte alls in på innehållet.Titta här så säkert texten rinner fram:

Nej, jag förnekar visst inte att det utspelas tragedier även i Sverige. Ett lidande är ett lidande, är ett lidande – och bar den som bär skon vet hur och var den skaver. Men ibland kan man väl få lov att glädjas åt att få leva i ett land där pinan och plågan inte är regeln utan undantaget.

Och så här suggestivt formulerar Marian Radetzki ett avsnitt i sin helsidestext:

Om trenderna förlängs kan vi skönja en framtida värld där den överväldigande majoriteten av människor samlats i städer; där en mycket fåtalig landsbygdsbefolkning bedriver ett intensivt och högproduktivt jordbruk på begränsade arealer; där ytterligare begränsade områden utanför städerna nyttjas för rekreation; och där resten av världen återlämnas till naturen, som successivt återställer något som påminner om det ”ursprungliga” tillståndet. Den nattlige flygresenären kommer att se jättelika kluster av ljus, ibland förbundna med pärlband av ljuspunkter längs transportlederna, men därutöver i huvudsak mörker.

Sedan är det en annan sak att form och innehåll kanske egentligen inte kan skiljas från varandra och betittas separet, men det är, för att falla tillbaka på ett Fontanecitat, ”ein zu weites Feld”…